Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende
Joh 9:1–7Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: »Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom.
Joh 9:35–38
Dagens söndagstext handlar om hur Jesus botar en man som varit blind sedan födseln. För Johannes är sådana händelser inte bara mirakel, utan också tecken, det vill säga mirakel som identifierar Jesus som sann Gud.
Det är en spännande text, även ur ideologisk synvinkel, eftersom den också handlar om hur vi som samhälle möter sjukdom och lidande, och hur vi i den kristna kulturen har lärt oss att se på varandra i ljuset av arvsynden. Vi är inte perfekta, vi lever i en fallen värld där dåliga egenskaper, sjukdomar och nöd är naturliga ingredienser, men inte naturliga i den meningen att vi inte ska bry oss, snarare tvärtom. Det handlar om mötet mellan ljus och mörker.
I den andra versen ställer lärjungarna frågan utifrån följande förståelse av verkligheten: All sjukdom och lidande beror på syndafallet. Därför måste denna mans lidande bero på synd antingen från mannen själv (när han var ett foster i mammas mage) eller från föräldrarnas sida.
Lärjungarna hade rätt när de trodde att vårt tillstånd är ett resultat av syndafallet, men de hade fel när de tillämpade principen på den blinde. Eftersom det inte finns något nödvändigt samband mellan synd och lidande i det enskilda mänskliga livet. Kristendomen handlar inte om tro på ödet eller förfädernas synder.
Jesu svar förvånade nog lärjungarna, för här tar Jesus oss in i en annan teologi när han svarar:
”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.”
Jesus fortsätter så här:
”Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.”
Detta budskap från Jesus: ”Jag är världens ljus”, vittnar om en Gud som vill bekämpa det mörker som världen befinner sig i, och han kallar oss att gå med i denna kamp. Nationalbibliotekarie Aslak Sira Myhre skriver intressant om sin syn på kristendomen just på grund av sin nya förståelse av arvsynden. Han skriver:
Om vi alla är synda så är synden inte främmande – tvärtom är den en grundläggande, okrossbar del av att vara människa – och då blir också förlåtelsen helt grundläggande.
Denna förvisso ganska banala tolkning av en av de grundläggande kristna principerna står i skarp kontrast till den tidsanda vi lever i idag. För medan Bibeln tar synden för given hos människor, dömer vi varandra allt oftare utifrån en idé om att vi kan vara felfria.
Den blindföddes ständiga liv i mörkret blir därför representativt för oss alla, vi lever alla i en värld präglad av syndafallet med tillhörande arvsynd. Den sjuke förtjänar därför vård och omsorg, vi ska inte skylla på någon för deras sjukdom.
I politisk mening är det frestande att dra paralleller med dagens woke-generation, de som bara kan existera i tron på sin egen ofelbarhet, och som mer än gärna fördömer sina medmänniskor på grund av sina påstådda fel och tillkortakommanden. Woke-generationen vägrar inse att vi alla lever under arvsynden. De lever i mörker, och dömer därför sina medmänniskor som om de är felfria i sin egen kraft.
Men vi är inte felfria och kan heller aldrig bli det på egen hand. Endast Jesus Kristus är felfri, och enligt egen utsago kom han inte till världen för att döma den, utan för att världen skulle bli frälst genom honom. Samtidigt uppmanar han oss att följa sanningen och säger (Joh 3:20–21):
”Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.”
Denna motsägelse i att förstå verkligheten skapar naturligtvis ett polariserat samhälle. Våra motståndare hävdar att polariseringen påminner om mellankrigstiden och att den är ett hot mot demokratin. De hatar ljuset, ogillar hur ljuset tränger undan deras politiska mörker, och kräver att vi accepterar ett samhälle präglat av en falsk enhet och harmoni där sanningen upphävs.
Men kristendomen handlar inte om harmoni. Den utmanar världen vi lever i, och denna utmaning handlar om realiteter. Vi får därför inte bli chockade om våra motståndare använder starka ord mot oss.
Och då är det upp till oss: Kommer vi att tro på Människosonen och följa sanningen?
Trevlig söndag!