Det verkar kontraproduktivt att håna väljare som ”sopor”, rasister och fascister som inte vet bättre än att rösta på Trump eftersom de är så oinformerade, konstaterar Brendan O’Neill. Resultatet blev att de ”föraktliga” hämnades genom att inte rösta på den nedlåtande sidan, skriver han i The Spectator.

Den brittiske författaren ser förakt överallt han vänder sig:

Det clintonska föraktet för de lägre klasserna har genomsyrat så mycket av diskussionen om Trumps väljare under de senaste åtta åren. Man ser det i den högfärdiga media som skickar sina reportrar för att mingla ”bland Amerikas ’illa informerade’ väljare”. Man ser det i påståendena om att Trump utnyttjar massornas ”djupt liggande rädsla för rasskillnader”. Man ser det i tanken att han ”utnyttjar väljare med lite information”. Kort sagt: Han utnyttjar er idioter.

Karikatyrerna som tecknats av Trump faller på sin egen absurditet:

Man kunde se det i det självbelåtna kändisstödet från Kamala Harris, som alltid levererade ett dåligt förklädd budskap att ingen anständig person med full kontroll över sina mentala och moraliska förmågor någonsin skulle kunna rösta på ett monster som Trump.

Speciellt de fascistiska anklagelserna är låga, anser O’Neill:

Och man såg det i kommentariatets kolossala dårskap att kalla Trump en ”fascist”. Inte bara var detta slängande av f-ordet ahistoriskt och barnsligt, ett raseriutbrott förklätt till analys. Det var också en slug anklagelse mot de miljontals goda amerikaner som planerade att rösta på Trump. Det antydde att de antingen var så dumma eller så onda att de var villiga att hjälpa Hitler 2.0 in i Vita huset bara för att äga liberalerna.

Det här är alltså god latin enligt den eländiga ersättaren för tänkare som styr på den karga norska högern, som Jan Arild Snoen, Bård Larsen eller andra. Borde inte högern snart hitta några intellektuella förebilder värda namnet?

O’Neill förundras över att Demokraterna verkar tro att nedlåtenhet är en lämplig politisk metod:

Kamala själv spelade det ”fascistiska” kortet, glatt omedveten om vilken grotesk förolämpning av arbetarklassens väljare det var när de framställdes som hjärnlösa eller hjärtlösa medhjälpare till en ny nazism. Det föraktliga – ett lätt byte för en fascist – trodde de verkligen att ett sådant Ivy League-hån mot de ”illa informerade” små människorna skulle bli en röstvinnare? Det verkar de ha trott.

De ”föraktliga” säger helt enkelt till dem att deras liv också räknas:

Det här är människor som säger: Vi betyder något. Våra röster betyder något. Våra samhällen är viktiga. Våra familjer betyder något. Vi är inte föraktliga, vi är inte idioter, vi är inte ”rednecks”. Vi är medborgare och vi betyder något.

Men så blev det alltså inte. Ska vi tro att Demokraterna och andra likasinnade kommer att skrota den här metoden, som också har något avhumaniserande över sig?

Artikelförfattaren är inte optimist:

Frågan nu är bara om det självbelåtna etablissemanget kommer att fortsätta att håna arbetande människor och fördöma dem för att de faller för demagogiska knep ännu en gång, eller om de kommer att lyssna på dem för en gångs skull. Jag hoppas att det blir det sista. Men något säger mig att det inte kommer att hända.

Så då är det bara att vänta på att våra akademiker, kvasi-intellektuella och åsiktsatleter som lider av Trump Derangement Syndrome ska gräva sig ännu djupare ner i deras hål. Det enda vi kan säga om det är: Låt dem gräva. Som Dante uttryckte det: Tala inte om dem, bara skåda och gå förbi.