Donald Trumps återkomst innebär slutet på ”dekarboniseringen” i USA, medan Kina aldrig har övervägt att göra något liknande. Så vad ska Europa göra nu? Slutföra det gröna självmordet, eller dra i nödbromsen medan det fortfarande finns tid?

Och hur är det med invasionen av migranter? Ska Europa låta det fortsätta som tidigare?

Det verkar vara de två mest angelägna frågorna för vår vacklande världsdel efter den 5 november.

Man ser sig förgäves omkring bland de tomma skal som för tillfället utgör nästan hela den politiska eliten i Europa, efter svar på sådana frågor.

I Bryssel vidhåller EU-kommissionens nyligen omvalda president Ursula von der Leyen att EU:s ”Green Deal” ligger fast, men inflytelserika delar av hennes partigrupp i Europaparlamentet – European People’s Party (EPP) – har signalerat motstånd mot det framtida förbudet mot bränslebilar, och vill självklart minska klimatpolitikens skadliga effekter samtidigt som de håller god min i elakt spel.

I Berlin är den skadade premiärministern Olaf Scholz tjänstledig i väntan på ett nyval som CDU vinner, men det finns hittills inget som tyder på att Friedrich Merz tänker skrota Energiewende. I värsta fall måste han bilda regering med De Gröna, som uppenbarligen inte kommer att ge efter på den punkten.

I Paris kämpar president Emmanuel Macron om makten med ett parlament som är ganska oregerligt efter nyvalet och som knappast låter honom få som han vill i frågor av stor betydelse. Och inför nästa EU-val är han också ur leken.

Och i London… nej, glöm det.

Många har undrat vem det egentligen är som styr USA nu för tiden, men med detta impotenta gäng kan man lika gärna undra vem som styr Europa.

I torsdags träffades Europas politiska elit för ett informellt möte i Budapest, som visserligen hade en officiell agenda, men där den riktiga snarare var ”Vad fan gör vi nu?”.

Med på mötet var den tidigare chefen för Europeiska centralbanken (ESB), Mario Draghi, som med en tröttare min än vanligt meddelade att det nu är brådskande att genomföra deras framtidsplan för EU, som går ut på att skapa en kolossal skuld för att kunna investera i försvaret, digitalisering och ”det gröna skiftet”.

Men hur ivrigt är egentligen Europa att slutföra ett experiment som redan är ganska avancerat i ett Tyskland som har avindustrialiserats som resultat?

Italiens premiärminister Giorgia Meloni hade sitt eget sätt att säga nej till det ”gröna skiftet”: Ja till investeringar i försvaret, sa hon och tillade att det finns många saker vi vill göra, men att det inte är aktuellt att skicka en hög en räkning till befolkningen.

Det är som om de få tänkande människorna i Europas politiska klass väntar på det ögonblick då de kan inleda en frontalattack mot klimat- och energipolitiken i unionens och ländernas institutioner.

Melonis partikollega i Fratelli d’Italia (FdI), EU-parlamentarikern Nicola Procaccini, som leder gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) i EU-parlamentet, är mer frispråkig än vad den italienske premiärministern är i ett institutionellt sammanhang.

I en intervju med La Verità säger Procaccini entusiastiskt att Trumps valseger är ”en örfil till Bryssels Green Deal” och att det kommer att pressa EU att överge en klimat- och energipolitik som han tror bottnar i en ideologisk fanatism som ignorerar ekonomiska realiteter.

Bondeupproret i Europa visade vad som komma skulle, menar han:

Jag tror att det redan i slutet av förra valperioden skedde ett slags nytänkande, också efter traktorprotesten. Jag tror att de kommande fem åren kommer att bli mycket mer som de tre sista månaderna av den senaste valperioden till Europaparlamentet än de föregående fyra åren och nio månaderna, när vi rusade ner i avgrunden.

Trumps valseger visar att de flesta inte heller vill ha massinvandring, säger Procaccini, som hoppas på en spridningseffekt i Europa.

Men tills vidare lever vi i limbo här i Europa. Det finns helt enkelt ingen på kommandobryggan.