Till skillnad från alla tidigare klimattoppmöten har klimatkonferensen COP29 i Azerbajdzjan ingen avsikt att rädda planeten från torka och översvämningar. Den här gången handlar det om att få tag på miljarder dollar som ska flöda från det norra halvklotet till det södra. FN har organiserat sina stormtrupper från u-länderna i en enad front och kräver att en årlig summa på 1 000 miljarder dollar överförs från främst Europa, Nordamerika och Japan till u-länderna för att finansiera klimatkompensation och grön omställning.

Idag domineras FN totalt av totalitära regimer, med de islamiska korandiktaturerna och Kina i spetsen, som alltså definieras som ett u-land och därmed har rätt att ta emot de gigantiska miljardbeloppen. Förutom Saudiarabien definieras även de rika Gulfstaterna som utvecklingsländer, trots att de rullar in oändliga rikedomar från enorma olje- och gasfyndigheter. FN har slagit hårt mot Kina, som också är ett ”utvecklingsland”, men som kan skryta med att vara världens största CO2-producent, skyldig till så mycket som 35 procent av de totala globala utsläppen.

De nordliga industriländerna har själva gått i fällan som nu sluter sig. Våra politiker och media har okritiskt böjt sig för FN:s katastrofrapporter om den konstgjorda klimatkrisen som år efter år hotar att döda oss om vi inte ersätter biff med baljväxter och cyklar till Costa del Sol för att få lite sol. Enligt IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) finns det ett logiskt samband mellan generationer av kolkraftverk i USA och brittiska stålverk å ena sidan, och översvämningarna i Tchad och Niger och torkan i Somalia och Etiopien å andra sidan.

Under flera decennier har populistiska medier och politiker entusiastiskt eldat på IPCC:s lågor och blåst upp FN:s domedagsprofetior, med resultatet att i synnerhet den europeiska befolkningen har skrämts från vettet och därför accepterat en revolutionär och mycket dyr grön omställning. I miljarder år har det globala klimatet styrts av solens och den kosmiska strålningens växelverkan med jorden, samt av växelströmmar i havet och luftmassorna. Dessa klimatkrafter har nu avvisats av FN:s klimatpanel, som har identifierat konstgjorda CO2-utsläpp som orsaken till den förväntade globala uppvärmningen. Politiker och media har okritiskt propagerat för detta scenario, som aldrig har styrkts av vetenskapliga bevis. Därför sitter de nu i fällan och måste betala priset.

Vid de senaste klimatkonferenserna har FN-maffian drivit på för att tvinga industriländerna att betala 100 miljarder dollar årligen för ”klimatkompensation” och grön omställning i utvecklingsländerna. År 2022 kom industriländerna överens om en ramfördelning på de årliga 100 miljarderna, som – som så många andra ramfördelningar – aldrig har betalats ut. Klimathysterin i folkhavet är på väg att avta. Väljarna är upptagna av andra problem och utmaningar och det märker politikerna och ändrar nu sina signaler. Fler och fler starka vetenskapliga röster tvivlar på IPCC:s besatthet av CO2. Och är det verkligen nödvändigt att lägga vansinnigt mycket pengar på en brutal grön omställning om det visar sig att de globala temperatursvängningarna lever sitt eget liv, oavsett hur mycket vi minskar CO2-utsläppen?

FN:s svar på den växande skepsisen är ett krav på inte 100, utan 1 000 miljarder dollar i årlig klimatkompensation till utvecklingsländerna, som dock inte har velat förklara hur de ska använda pengarna från klimatsyndarna i norr. De kommer i alla fall inte att användas för grön omställning.

FN och den internationella klimatlobbyn har i åratal lagt ner mycket kraft på att förmå afrikanska länder att investera i vindkraftverk och solpaneler, men förgäves. Liksom resten av världen förväntar sig de afrikanska länderna en 50-procentig ökning av energiefterfrågan under resten av detta århundrade, och de kommer att få sin energi från kol, olja och gas. Det blir med andra ord inget grönt skifte i Afrika, även om de gärna skulle vilja ha de många miljarderna från oss skattebetalare i norr. Ingen vet vad pengarna ska användas till.

Men vi har en aning. Den afrikanska politiska samarbetsorganisationen The African Union döljer inte det faktum att korruption och kleptokrati har varit destruktivt för uppkomsten av folkligt välstånd och ekonomisk framgång på kontinenten, så 1000 miljarder dollar varje år kommer snabbt att få fötter när afrikanska politiker och tjänstemän stoppar dem i sina vanliga fickor.

Vad gör världens statsöverhuvuden när de ser en fälla på vägen, en fälla som bara väntar på att de ska passera? De gömmer sig förstås under sina skrivbord och hoppas att hotet ska försvinna av sig självt. Det är därför stormakternas ledare håller sig borta från FN-maffians utpressningsbal i Azerbajdzjan. Å andra sidan kan arrangörerna glädja sig åt att en minister från talibanerna är närvarande, alltid redo för ett tillfälle att pressa de otrogna på pengar.

FN:s globala klimattyranni försvagas. Västerländska politiker tappar tron ​​på världens undergång. Det vetenskapliga motståndet mot IPCC växer. Nu väntar vi på den första respekterade västerländska statschefen som vågar konfrontera FN-maffian, och som det lilla barnet i sagan, ropa till den nakna kejsaren: ”Men du har inga kläder på dig!”.

Kontrarevolutionen inom klimatpolitiken låter kanske vänta på sig. Men den är på väg.