×

Ur flödet/i korthet

Sverige är landet där det blir allt svårare att skilja mellan satir och verklighet. Public service är en pålitlig kraft bakom denna orwellska utveckling, och en produktion som intar pallplats är dokumentären Aldrig mer kebab som du kan streama via SVT Play. Under 48 minuter får du i så fall följa den tidigare radioprataren Gurgin Bakircioglu på hans väg från ett normalt liv till en tillvaro där han försöker leva i enlighet med Parisavtalet. Filmen lanserades i mars 2023, men har fått ny spridning i sociala medier – tack vare att marknadsföringen av den misstas för humor.

Om sanningen ska fram var jag fortfarande osäker efter att ha sett programmet. Är det en dokumentär, mockumentär eller satir?

Men det är inte Sacha Baron Cohen, Svenska nyheter eller Freudian Slip Productions som står bakom inlägget. Det är SVT Dokumentär.

Facebook gör skattefinansierade SVT reklam för programmet på följande sätt:

Journalisten Gurgin säger upp sig från Sveriges Radio, lämnar sin lägenhet och flyttar in i en husbil tillsammans med sin hund Ronja, allt för att minska sin klimatpåverkan. Men föräldrarna förstår inte Gurgins nya minimalistiska livsstil. Han, som tidigare drev en kebabrestaurang, försöker nu få pappa att bli vegan. Mamma drömmer om barnbarn medan Gurgin funderar på att sterilisera sig. Många konflikter och desperation men också mycket kärlek och humor. Streama Aldrig mer kebab på SVT Play >> https://bit.ly/3UHYXqv

Låt oss, för den goda ordningens skull, reda ut vad det är som SVT Dokumentär saluför.

SVT spenderar alltså en okänd summa av skattebetalarnas tvångsdonerade nio miljarder på att producera en ”dokumentär” om: 1) en public service-anställd 2) journalist med 3) invandrarbakgrund och stundtals med 4) en keffiyeh runt halsen, som 5) bor med sin hund, är 6) vegan och 7) försöker få andra att bli veganer, och som väljer att 8) ”leva minimalistiskt” och 9) vill sterilisera sig för att 10) minska sin klimatpåverkan.

Seriöst?

Ja. Tydligen.

En dokumentär – eller en enda stor pekpinne?

Bakom filmen står Hogir Hirori, den kurdisk-svenske filmregissören som år 2021 fick ta emot både den prestigefyllda Guldbaggen och ett regipris för dokumentären Sabaya, som påstods visa hur förslavade yazidiska kvinnor fritogs från terroristsekten IS. Men dokumentären visade sig bestå av arrangerade scener, och Hirori hade även filmat kvinnor mot deras vilja.

Hoppsan. Så det kan gå. Hirori kritiserades och BBC valde exempelvis att avpublicera en intervju med honom efter avslöjandet. Men tydligen är det inga problem att 11) få fortsatt förtroende av public service trots att man har fuskat, om man bara 12) är identitetspolitiskt ”rätt” och 13) företräder ”rätt” åsikter.

Alltså har den internationellt utskämde Hirori kunnat följa och dokumentera Gurgins alla förehavanden i fem år (!), på skattebetalarnas bekostnad.

Det är alltså detta vi tvingas finansiera: ett public service som med hjälp av sina egna (även en känd fuskare) försöker att trycka ner sin klimatalarmistiska och undergångsdoftande ideologi i halsen på oss. Ännu en gång. För Aldrig mer kebab är inte heller en dokumentär – det är en enda stor pekpinne. En klimatalarmistisk version av Ingmar Bergmans Hets, där Gurgins tvärsäkra uttalanden viner över tittaren likt lektor Caligulas pekpinne.

”Göra verklighet av Parisavtalet”

Vi får veta att ”vi måste ändra våra vanor” och detta ”för klimatets skull”, eftersom jorden håller på att gå under. Förebilden Gurgin deklarerar att hans mål är att ”göra verklighet av Parisavtalet” i dagens samhälle, som han beskriver som ett ”smutsigt system”. Att hans bidrag till Parisavtalet består i att lämna sin lägenhet för att istället köra omkring (!) i en 26 år gammal (!!) och dieseldriven (!!!) husbil av märket Eura Mobil, behöver vi inte fästa oss vid.

— 2017 fick jag nog. Tänkte att det här var ju helt katastrofalt att fortsätta gå till ett jobb och ”Jaha, tjenare, tjenare! Hur är det med stugan på landet då? Det är falurött nu, va?” Sitta och lyssna på folks uttråkande anekdoter och vara ännu en uttråkad människa som tjänar pengar, slösar pengar, tjänar pengar, slösar pengar och sedan går man och lägger sig och dör…

Så vill inte radioprataren ha det. Nej, han vill ”jobba mindre och leva mer” – så han säger upp sig. Det första året tänker han leva på sina sparade pengar, sedan ska han försörja sig genom att podda om hundar…

Ännu en provokation

Kanske hade någon på SVT kunnat informera både kamrat Gurgin och kamrat Hirori om att ovanstående förmodligen känns som en rejäl lavett i plytet för de flesta svenskar. De flesta av oss har faktiskt inte så många andra val än att ”tjäna pengar, slösa pengar, tjäna pengar, slösa pengar” eftersom vi lever från löneutbetalning till löneutbetalning men ändå drömmer om att kunna resa till den där faluröda stugan på landet som Gurgi tydligen föraktar.

Säga upp sig från en fast tjänst? Därtill på en arbetsplats som majoriteten journalister bara kan drömma om? Lämna en lägenhet i Stockholm? Nej. Så gör man bara inte. Ett bra jobb, en fast inkomst och en egen bostad är vad de flesta svenskar har högst på önskelistan och vad många svenskar aldrig uppnår, trots att de kämpar.

”Qu’ils mangent de la brioche..?”

Istället för att arbeta, väljer Gurgin att rädda världen genom att ta sin gamla fossildrivna husbil för att köra till en klimatdemonstration i Berlin, och vidare till en demonstration för djurens rättigheter i Bryssel. ”Det ska bli skitnajs” förklarar han, eftersom han nu äntligen kan göra det han verkligen vill, sådant som ”betyder mer”.

Man tar sig för pannan och känner sekundärskammen skölja över en likt byxvarm diesel från en överhettad husbil på Autobahn.


Gurgin kör sin dieseldrivna husbil till EU-parlamentet i Bryssel för att demonstrera för veganism och djurs rättigheter tillsammans med hunden Ronja. Illustration: Skärmdump SVT.

Generation Ego

Gurgin säger sig vilja ”leva framtiden”. Men anledningen till att han gör de här förändringarna i sitt liv är förstås att han kan. Han har råd och möjlighet att strunta i allt och alla och bara vara den fullblodsegocentriska världsfrälsar-wannabe han framstår som. Är det något som dokumentären lyckas att visa, så är det att Gurgin aldrig har behövt kämpa för sin tillvaro, aldrig behövt prioritera någon annan än sig själv.

Hirori och SVT misslyckas därför kapitalt. Dokumentären (?) som antagligen skulle motivera tittaren att göra drastiska förändringar för klimatet, lyckas egentligen bara med en sak: att framställa Gurgin som en narcissistisk besserwisser. En perfekt representant för Generation Ego.

Den övriga familjen Bakircioglu, Gurgins pappa, mamma och syster, verkar kunna hålla med mig om det.

— Så blir det när man låter barnen vara fria, utbrister Gurgins pappa när familjen ser ett teve-inslag där sonen propagerar för att människor ska avstå från att skaffa barn. Innebär det att mänskligheten dör ut, är det ju bra för klimatet…

Sterilisering för klimatet

Gurgin själv vill sterilisera sig, och tittaren får följa med in på läkarkonsultationen inför ingreppet. Samtalet mellan patienten och läkaren blir en fars i farsen, när Gurgin ombeds förklara varför han vill göra ingreppet (citaten är transkriberade, han uttrycker sig faktiskt så här):

— Nej, men… Tankar som sakta har växt, från frivillig barnfrihet till… Till att jag har förstått att det har en så’n otrolig, liksom, impact på klimatet. Och jag bryr mig om klimat. Och jag vill inte syssla med… Vad ska man säga… T-shirt-aktivism. Utan jag vill att när man går in för något då gör man det på riktigt. Och barn och människor kommer med såna otroliga utsläpp.

— Jag har blivit vegan och minimalist och köpstopp och flyger inga flygplan. Så varför skulle jag då skaffa ett barn när det absolut liksom.. Tjugo gånger mer värre än det näst mest miljövänliga vardagsbeslutet i ens liv? Eeehm… Femtioåtta liksom ton koldioxidutsläpp per år. Det finns jättemycket studier om hur vi liksom… Aaah, jag har läst orimligt mycket om det här.

Läkarens svar? ”Ja, det låter så…”


Minen hos en läkare som lyssnar till en patient som vill sterilisera sig ”för klimatet”. Illustration: Skärmdump SVT.

”Virus eller parasiter”

Någonstans i sektmentalitetens mani och fasta övertygelse om rätt väg till frälsning tappar Gurgin bort en viktig detalj: Om alla skulle göra som honom och överge arbete och ansvar för att ”leva sin dröm” skulle samhället haverera. Då skulle inte public service få en enda skattekrona att sätta sprätt på, ingen skulle kunna laga Gurgins sönderfallande husbil, ingen skulle kunna sterilisera honom.

— Om någon annan art hade betett sig som vi gör, hade vi kallat dem för virus eller parasiter, säger Gurgin i dokumentärens inledning, liksom för att slå fast hur usla vi människor är.

Jag tänker att det ligger något i det Gurgin säger. Om någon annan kategori hade betett sig som Gurgin gör, så hade de kallats ”parasiter”. Men nu kallas de ”public service” istället. Principen är dock densamma: även public service sprider något som är skadligt för människan, och man gör det genom att hämta sin näring ur samma kropp som man vill bryta sönder.

För svenska skattebetalare är det därför värre att drabbas av SVT:s indoktrinering, än av något som hade kunnat botas genom en kur Ivermectin. Och många hade säkert föredragit att lägga sina pengar på en god kebab, istället för att tvingas finansiera idolporträttet av ännu en vegansk klimatalarmist utan verklighetsförankring, som ska läxa upp oss andra och få oss att känna skuld och skam för att inte också vi avstår våra familjer, våra inkomster och stugorna på landet. ”För klimatets skull!”

Om Gurgin Bakircioglu ”lever framtiden” idag eller inte, är oklart. Satiren är hur som helst död och begraven.

Lämna ett svar