Vi har länge fruktat att de extrema, våldsamma grupperna som har gjort gatuvåld till sitt levebröd skulle vända sig mot judarna, som hände i europeiska länder för 90 år sedan. Vi såg upptakten till det i Amsterdam tidigare i november och den här veckan fick vi ännu en bekräftelse. Den extrema extremistgruppen Extinction Rebellion i Nederländerna har tagit steget från att angripa civilsamhället som en protest mot klimatpolitiken till att med våld attackera dem som försvarar judarnas rätt att existera. Det skedde på tisdagen i lokaler som tillhör den kristna organisationen Christenen voor Israël, det kristna Israel-centret i den nederländska staden Nijkerk. Detta är inte den första attacken. Extremisterna skryter om brottet på sin Facebook-sida.

Det var så ”stormavdelningarna” mobiliserade och utövade våld på gatan, tills de efter en kort tid engagerades som en professionell våldskraft inom det politiska systemet i europeiska länder. Vi ser ingen anledning att tro att detta inte kan upprepas här. De första övningarna har redan genomförts och på sociala medier går mobiliseringen väldigt snabbt. Varningar har publicerats och det finns inget som tyder på att det finns myndigheter som förstår detta och organiserar försvaret av utpekade offer. Den mest aggressiva extremistgruppen har följts av andra som fokuserar på att tysta fria medier, särskilt de som publicerar sann information. Vi kan lugnt räkna med att denna utveckling kommer att märkas även här, där vi redan sett hur de formar organisationens profil och syfte genom att hålla extrema och absurda demonstrationer, eller begå attacker mot civilsamhället och dess symboler.

Det hjälper inte om man försöker utesluta dem från  från sociala medier där de deklarerar att ”Äntligen får vi en nationell folkpanel i Norge också. Eller medborgarråd som vi i XR har kallat det. Detta underlättas av SoCentral och We Do Democracy.” Organisationen har sina egna kanaler, och de sprider sig snabbt i samhället. Nu rider de på den enorma våg av antisemitism som skapats av västerländska politiker och deras skattefinansierade media. Resultatet är att judarna i västländer, inklusive Norge [och Sverige; reds. anm.], måste vara beredda på attacker som inte längre bara består av verbala förolämpningar och graffiti. Nu måste de räkna med fysiska attacker, som vi precis såg i Nederländerna.

För judarna blir den yttersta konsekvensen densamma om myndigheterna inte vaknar och tar sitt ansvar för att skydda landets utsatta minoriteter på allvar. Det vi fruktar mest i den uppkomna situationen är att människor faller in i tron ​​att det inte kan hända här. Men varningslamporna som redan blinkar indikerar att faran är överhängande. De medlemmar som återfinns bland dem som är kapabla att utföra attacker har tränats i flera år och har inte visat någon form av socialt ansvar och gränssättning. De är livsfarliga.

Det ska inte råda några tvivel om vad eller vem som är drivkraften i den våldsamma ökning av antisemitiskt beteende vi bevittnar idag. Samma dag som attacken skedde i Nijkerk varnade Aftenpostens kommentator Harald Stanghelle för att vi kan få uppleva ett Norge utan judar, och han förmedlade en slutsats att ”… även om judiska samfund runt om i världen vacklar efter ett år som fientligheten mot dem ökar ständigt, kan förmodligen inte jämföras med vad den lilla judiska församlingen i Norge har fått utstå.” Men vem är det i Norge som mest av allt har bidragit till att skapa denna fientlighet?

För att hitta ett exempel på vad den judiska församlingen har får utstå bör han titta i sin kollega Lars West Johnsens tidning, Dagsavisen, som samtidigt påminner honom om att den dagen ”… var det 82 år sedan de norska judarna var skeppas ut till en säker död i Europa.” Han hade hittat snubbelstenen tillhörig juden Salomon Tomsinsky och undrade ”vad han skulle ha tänkt om Israel”. Om Israel hade funnits när Tomsinsky deporterades till Auschwitz hade han förmodligen tänkt något helt annat än Dagsavisens politiska redaktör.

Samtidigt som redaktören sörjer de döda judarna har han också något att berätta för dem som fortfarande lever. Den 26 november 2023 ”hade det bara gått veckor sedan den judiska staten Israel gick i krig mot Gaza”, säger han och fortsätter: ”I all vår fördömelse av Israel för dess krig mot civila i Gaza får vi aldrig glömma, aldrig sluta att försöka förstå judarnas och staten Israels existentiella rädslor och handlingar.”

Det har sagts att när utgångspunkten är som galnast är resultatet det mest originella. Vi uppskattar hans oro för Salomon Tomsinskys och hans samtidas öde, men vi ber honom läsa på samtidshistorien där han utan större ansträngning kommer att kunna njuta av det faktum att det inte alls var Israel som gick i krig mot Gaza. Som många vet var det faktiskt Gaza som gick i krig mot Israel.

Han kan därför lugnt sluta fördöma Israel för deras ”krig mot civila i Gaza”, och hellre fundera på att fördöma terroristerna i Gaza för deras krig mot civila i Israel. Han kommer säkert att hitta spaltplats för detta i sin egen tidning. Han kan därmed också hjälpa sin kollega Stanghelle att hitta en förklaring till varför judfientligheten i Norge och Europa ökar så kraftigt att man tar till drastiska handlingar. Vilken media tror han att de fått sin inspiration från?