Donald Trumps valseger ger hopp till resten av västvärlden. Ursula von der Leyen, Keir Starmer och andra globalister är skakis. Kanske blir det inte lika lätt att genomföra det tyranni som vänstern hoppats införa utan protester. En ljusglimt skymtar i de annars kompakta mörkret och det finns anledning till optimism. Trots det kommer både norska och svenska medier att fortsätta svartmåla både Trump och hans väljare i framtiden.

It’s a new dawn
It’s a new day
It’s a new life for me, oh
And I’m feeling good

(Det är en ny soluppgång, det är en ny dag, det är ett nytt liv för mig, och jag mår bra!)

Nina Simones texter var nog inte inriktade på känslan många har efter det amerikanska valet, men passar ändå bra. Trumps seger var överväldigande tydlig. Han har ett populärt mandat att genomföra en ny politik, bryta med den vanliga ordningen och verkligen ”dränera träsket” från den korruption som har präglat Amerika under Biden-Harris-regimen. Som Asle Toje skriver: ”Amerika har inte röstat för ett partibyte, de har röstat för ett regimskifte.”

Kamala Harris representerade woke-brigaden, där hennes främsta egenskaper var hennes identitetsmarkörer: hon var färgad och hon var kvinna. Amerikanska väljare har fått nog av sånt nonsens. De visade oss att de är bland de minst rasistiska folken i världen, för vad är mindre antirasistiskt än att inte bry sig om hudfärg? Kamala kom till korta och straffades för det. Det är uteslutande positivt att den bästa kandidaten vann. Hon må ha varit elegant och välklädd, men kunde inte erbjuda en politik som var attraktiv. Där har vi sanningen. Demokraterna övergav arbetarklassen för länge sedan, och de som inte har insett det förtjänar inte en krönika i VG eller DN, eller ett kommentatorjobb på NRK eller SVT.

Media som grindvakter

Det var inte bara Demokraterna och Harris som förlorade valet. Det gjorde en samlad media i hela Väst. Det gjorde NRK, BBC, Sky News (inte att förväxla med Sky News Australia), CNN och MSNBC. Det gjorde The Guardian, Aftenposten, VG, Dagbladet och andra europeiska tidningar. Mainstreammedia har försökt förstå, till viss del, men misslyckats med att förklara Trump och Republikanernas framväxt. De sitter fortfarande fast i gamla förklaringsmodeller, och har ännu inte lämnat ”Trump är fascist” och sina oändliga domedagsscenarier som menar att Trump är en fara för demokratin, för klimatet, för ”queera i Malawi” (!). Det finns också ett hot mot en seger för Ukraina, om vi ska tro många, särskilt de som vill fortsätta kampen till den sista ukrainaren.

Istället för att inse att detta är ett amerikanskt val, där amerikaner själva har sagt vad de vill, beter sig media och ”USA-experter” som grindvakter, och ser inte längre än den egna nästippen. De vill inte säga något positivt om Trump, för då kommer deras världsbild att förstöras. De är totalt beroende av att framställa Trump som fienden, men det vi ser nu är, förhoppningsvis, de sista dödsryckningarna hos en regim som är på väg ut.

I Tyskland ser det dystert ut för regeringen som har kollapsat, men det lär inte bli någon Trump eller Nigel Farage som tar över direkt. Alternativ für Deutschland tar mainstream-partierna helst inte i med tång, även om de skulle få ökat stöd, men kanske kan de värsta besluten, framför allt inom klimatpolitiken, vändas eller åtminstone mildras när en ny regering kommer på plats så småningom?

Amerikaner anklagas ofta för att vara simpla människor, lite dummare än oss européer. Särskilt Trumpväljare, som omtalas som personer som inte förstår sitt eget bästa. Det är ironiskt att Trump fick stöd bland svarta män – hur vågar en minoritet rösta på en rasist? Bård Larsen är förmodligen en typisk representant för personer med distinkt TDS – Trump Derangement Syndrome. Han skiver i VG:

”Vi kan diskutera orsakerna till Trumps andra valseger, men vi kan inte riktigt förstå att så många människor kan ge sitt stöd till en man som är så hatisk, småaktig och patologiskt ljuger i sin framtoning. Men här är vi. Radikaliseringen av den amerikanska högern är utom kontroll och den är självförstärkande. Räkna med att det kommer att bli ännu vanligare att stödja Trump i framtiden.”

Noll självrannsakelse

Noll självrannsakelse där, alltså. Det är väljarnas fel. ”Experter” som Larsen ser inte att det är de som hjälper till att pressa över konservativa till Trump – även i våra länder. För det kanske ännu inte finns något alternativ till den folkrörelse han skapat här, men den kommer, precis som den har kommit till Storbritannien, Italien, Frankrike och andra europeiska länder. Kanske tar det längre tid och kanske kommer de etablerade partierna att lyckas undvika att raderas genom att anpassa sig – även om Fremskrittspartiet, genom att ta avstånd från Trump, inte klarade provet den här gången.

Men i Storbritannien har Nigel Farage all anledning att flina brett. Med vännen Trump vid rodret har han stödet att fortsätta sitt arbete fram till nästa val. Kanske kan även Tories, under den nyvalda partiledaren Kemi Badenoch, gå åt samma håll. Då pratar vi om max fem tuffa år innan Storbritannien kan komma på rätt kurs.

Kommentarernas krampanfall här hemma kommer troligen att fortsätta med full kraft framöver, tills ingen längre orkar lyssna på dem, med krav på [norskt] EU-medlemskap, mer censur och mer utfrysning av oliktänkande. Bård Larsen säger rakt ut att media måste ”sluta vara rädda för att vara partiska. Vi måste upphöra med den falska balansen” (!!). Som om det var balanserat sedan tidigare! Det är ironiskt att någon som verkar besatt av att ”den andra sidan” är odemokratisk vill tysta oppositionen. Kanske kommer Norge att vara bland de sista bastionerna för Bård Larsen, Eirik Løkke och deras gelikar – som bekant är den sociala kontrollen stark här på berget.

Men vi som andades ut när Trump vann med en överväldigande majoritet kan lyssna på Nina Simone och sjunga med – ”and I’m feeling good” – i vetskap om att vi inte alls representerar de odemokratiska och de auktoritära som vi anklagas för, utan tvärtom de som värdesätter frihet, demokrati och sanningsenlighet.