Joe Bidens Demokratiska administration har just godkänt den ukrainska regeringen att använda långdistans ATACMS-missiler mot mål inne i Ryssland. Enligt New York Times markerar beslutet ”ett stort skifte i amerikansk politik”. Och det tog bara några dagar för president Volodymyr Zelenskyj att följa upp USA:s auktorisation med den första ATACMS-attacken.

Biden har också gett tillstånd för transport av truppminor till Ukraina. Han har tidigare kallat utplaceringen av sådana vapen för ”hänsynslös”, men det tycker han uppenbarligen inte längre. Den amerikanska regeringen har därefter gett grönt ljus för ytterligare vapenstöd till ett värde av 275 miljoner dollar.

Och för att ytterligare underblåsa den amerikanska aktivismen har utrikesminister Antony Blinken meddelat att USA kommer skynda sig att skicka så många dollar som möjligt till Kiev innan Donald Trump tillträder den 20 januari och eventuellt stänger statskassan.

Som om det inte vore nog kommer Biden-administrationen försöka efterskänka en ukrainsk skuld på 4,65 miljarder dollar – långt innan Trump flyttar in i Vita huset.

Många välkomnar den nya amerikanska beslutsamheten, som kommer att göra det möjligt för Ukraina att tillfoga ryssarna fler offer. Men om det är för krigföringens skull, varför har det inte hänt tidigare?

Om ATACMS-missiler och truppminor är en bra idé idag är det svårt att förklara varför de inte var det tidigare. Kriget har trots allt varat i 1 000 dagar.

Men beror det nya amerikanska vapenstödet verkligen på en ny insikt om krigets gång, eller ligger det något annat bakom? Är det så att den nya amerikanska aktivismen inte i första hand ska förstås som utrikespolitik, utan i grunden som inrikespolitik? Är det verkliga syftet att omintetgöra den inkommande Republikanska administrationen genom att hindra Trumps uttalade ansträngningar att avsluta kriget?

Allt talar för att det är just i detta ljus som den Demokratiska regimens beslut ska ses.

Demokraterna och den administrativa staten som partiet representerar är livrädda för ett regimskifte eftersom de vet att Trump är fast besluten att städa upp det han har kallat ”träsket” – och särskilt i de offentliga myndigheter som sedan 2016 har politiserats och öppet har använts för att angripa regimens kritiker och motståndare. Därför har tillträdande vicepresident J.D. Vance kallat justitieministerposten den näst viktigaste efter presidentposten.

Trump nominerade ursprungligen kongressledamoten Matt Gaetz till posten, men han tvingades dra sig tillbaka när det snabbt stod klart att han, trots den nya Republikanska majoriteten i senaten, inte kunde säkra tillräckligt med röster för att bli bekräftad.

Detta var självfallet en prestigeförlust för Trump, men frågan – som flera observatörer har ställt – är om detta i själva verket var en listig manöver: Trump nominerade en man som han visste inte kunde få jobbet för att göra det svårare för aldrig-Trump-folket i senaten att säga nej till kandidaten han verkligen ville ha som justitieminister, tidigare justitieministern i Florida, Pam Bondi. Som kvinna kommer det att bli svårt för Demokraterna att anklaga henne för sexuella övergrepp – deras favoritmetod för att få bort en republikansk politiker.

Demokratiska kommentatorer erkänner att Bondi, som har få brister och är en stark anhängare av Donald Trumps ”America First”-politik, är en mycket farligare kandidat än Gaetz.

Nu väntar vi på Demokraternas nästa motattack, för de kommer tveklöst att använda alla tillgängliga medel för att underminera Trump-administrationen. Det är fortfarande två månader kvar tills han blir invald, så de har gott om tid på sig för att hitta på något.