Donald Trump vann valet och i Sverige råder förstämning. Depressionen ligger som en våt filt över tv-huset, radiohuset och de stora tidningsredaktionerna. Nu gäller det att överleva de kommande fyra åren, som viktigpettern Carl Bildt ödesmättat uttryckte sig i en intervju i Aftonbladet.

Frågan är dock om det är Sverige och Europa han bekymrar sig för. Troligare är att det är Trumps kritiska syn på Kina som oroar honom. Den forne moderatledaren är ju en stor vän av den kommunistiska diktaturen och dess ledare.

Mederna ger honom dock rätt. Rubrikerna är nattsvarta. Vi går mot fyra helvetiska år. Ta bara det här med Trumps påverkan på det svenska ränteläget, till exempel. Å ena sidan kan det försvåra för riksbanken att sänka räntan – å andra sidan kan det tvinga riksbanken att sänka mer än planerat. Att det är en högst knivig situation förstår till och med jag, trots att jag inte kan mycket om nationalekonomi.

I TV4:s valvaka dök Fredrik ”öppna-era-hjärtan” Reinfeldt upp med sorgsen min och ögon större än vanligt och ”slog fast” att Donald Trump är världens farligaste man.

Det kan förstås tyckas lite märkligt att mannen som sänkte Sverige, genom en ohelig allians med miljömarodörerna och en medborgarfientlig politik, ska få utrymme att avgöra vem som är farlig. Men TV4-journalisterna älskar honom och välkomnade honom med öppen famn eftersom han sa exakt det de ville höra.

Även Göran Greider (vem annars?) kallades in som något slags expert och fick, mellan hårt sammanbitna tänder, förklara vad som fått amerikanerna att rösta så förskräckligt fel. Demokraterna har gått för långt åt höger, var det givna budskapet. Annars hade de vunnit lätt som en plätt för det är klart att alla amerikaner önskar sig ett socialdemokratiskt alternativ.

I själva verket är det förstås Demokraternas gir åt vänster, som skedde runt Obamas maktövertagande, som har bidragit mest till Trumps framgångar. Ändå sitter Greider där och häver ur sig sitt trams om att Demokraterna avlägsnat sig från en vänsterideologi som de aldrig bekänt sig till förrän de senaste åren. Vilken verklighet lever han i?

Det som är mest obegripligt för journalistkåren tycks vara att Trump ökat sin väljarbas bland afroamerikaner och invandrare från Latinamerika. Vad är det de inte fattar? Trump må uttrycka sig burdust om illegala invandrare och om människor som inte vill vara en del av det amerikanska samhället, men varför skulle afroamerikaner och latinamerikaner reagera negativt på det?

I själva verket är de förmodligen minst lika angelägna som vita demokrater att hålla gränsen, rentav ännu mer, eftersom det är i deras områden de flesta av de illegala migranterna bosätter sig.

Att detta är så svårt för mediekåren att sätta sig in i beror förstås på att de själva som regel lever så privilegierade och ostörda liv att de inte upplever några problem med den illegala invandringen. Eller tror de att alla icke-vita amerikaner stödjer kriminalitet?

På de svenska ledarsidorna tävlar man om vem som kan grotta ner sig mest i den svarta gyttjan av bitterhet över amerikanska folkets oförlåtliga olydnad.

”Kamala Harris blev inte USA:s första kvinnliga – och svarta – president. Besvikelsen är enorm över hela jordklotet. Plötsligt känns världen som en farligare plats.” klagar Aftonbladets Jonna Sima.

Malliga morgontidningens Isobel Hadley-Kamptz skriver att alla utom Vladimir Putin och Benjamin Netanyahu har skäl att vara rädda.

Räkna med mer sånt. Mycket mer. Däremot kan du inte räkna med någon nykter och saklig journalistik från de stora mediehusen. Den tiden är sedan länge förbi.

Texten publicerades ursprungligen av Det Goda Samhället och återpubliceras här med skribentens godkännande.