En gång i tiden var kunskap något man serverades av mycket seriösa herrar med loringetter och polisonger (eller imponerande helskägg). De var vetenskapsmän och politiker och långt över vad vi nu kallar pensionsåldern.

De såg åtminstone ut så, och det var viktigt. Ingen brydde sig om att lyssna på babblande spolingar med gälla målbrottsröster, även om de hade gjort sitt bästa för att odla en liten mustasch. Hemligheten var ålder. Eller illusionen av ålder. Skäggväxt. Frack. Hatt. Rätt skor. Och en käpp. Sedan lyssnade folk.

Dekorerad gubbe: Exempel på den grinige, gubben, här med guld- och silvermedalj från personalskidtävlingen för Mortensens Forlag i början av 70-talet. Övningen avgjordes vid ideal tidpunkt.

Ungdomstiden var väldigt kort då. Folk sprang runt i shorts och spelade kula och luggade tjejerna och gav Frank-Ivar näsblod. Och så blev det ett abrupt slut, och rakt in i vuxenkläderna. Redan dagen efter konfirmationen hade de flesta hatt på sig. Och tjejerna ärvde sin mormors blå klänning och ville ha en prenumeration på Husmodern.

Att vara ungdom var inget att längta efter. Tonåren var en fruktad övergångsperiod där människor levde bakom fördragna gardiner. Du fick inte göra någonting då. Livet tillhörde arbetarklassens män som smög in på nattklubbar när deras fruar inte var uppmärksamma, och som bjöd vänliga unga damer i lite för tajta blusar på generösa mängder sprit. De såg upp till de vuxna männen. Och de mest mogna, det var de gamla, de som bestämde och visste en hel del om atomer och yttre rymden och inte minst om reproduktion – utförd bakom stängda dörrar med bara armbandsur, strumpor och skägg på sig. Det sistnämnda hade nämligen någon sett i en hemlig tidning som tillhörde en farbror som hade varit i Tyskland.

De äldre respekterades och lyddes. De satt inne med insikt och erfarenhet. De visste alltid bäst. Även om det retade oss, och även om vi snattade bakom ryggen på dem, och då och då fick kvarsittning i skolan.

När den hatade presidenten Richard Nixon strosade upp till Lincoln Memorial några timmar efter midnatt den 30 april 1970 och talade med en handfull av de tvåtusen studenter som var där och demonstrerade mot Vietnamkriget, blev han mycket artigt tilltalad. Till och med Nixon, som var minst lika hatad av unga liberaler som Trump är idag, fick den respekt unga människor automatiskt visade vuxna människor, deras vårdnadshavare.

Men världen var på glid. Nixon åkte fast efter både lögner och inbrott. Bilden av den ofelbara och vise gamle mannen krossades.

President Nixon 1970. Foto: AP/NTB

In på 70-talet, när tonåren hade börjat pågå till nära 30, och därför blivit något att dröja sig kvar vid, kunde de gamla inte längre känna sig alltför trygga. Ungdomen var hög på sig själv. Den var stark, kvinnorna orkade inte bära behå, och alla lyssnade på musik som fick gamla öron att blöda.

Helt omärkligt, utan att någon märkte övergången – var dessa kohorter övertygade om att de var världens framtid. Många vägrade att bli gamla, för vid det här laget hade ”gammal” blivit ett annat ord för ”stofil”, så de fortsatte oförskämt in i vuxen ålder att kalla sig killar och tjejer även när de var minst 62 år.

Den vise gamle mannen hade ersatts av den virila ungdomen som alltings måttstock. Och den virila ynglingen bryr sig inte om att lyssna på gamla gubbars babblande. Det syns väldigt tydligt i kommentarsfälten på nätet varje gång en vit man över 50 kräver folks uppmärksamhet. Ingen bryr sig om att läsa vad sådana jävlar skriver, de möts av öronbedövande tystnad – eller görs i hånfulla ordalag medvetna om att de är griniga gubbar och följaktligen inte har rätt att ha någon åsikt. De förlorar diskussionen oavsett vilken ståndpunkt de förespråkar.

Jag tillhör de första årgångarna som hade glädjen (och skadeglädjen) av att uppleva att ungdomen plötsligt trumfade ålderdomen. Det liksom lossnade under 60-talet. Jag flämtade verkligen när den ålderdomliga protesten ”Nej, lyssna nu!” möttes av hånflin. Vi ägde världen. Vi drack vin och lyssnade på långa gitarrsolon och mumsade på antibiotika mot trista symptom från de nedre regionerna och marscherade i demonstrationståg och krossade gubbarna i debatter, inte för att vi hade särskilt vinnande argument, utan för att vi levererade dem på ett respektlöst och hånfullt sätt som fick gamlingarna att dra efter andan. Ibland rökte vi gräs.

Min farfar: Exempel på en vuxen och kunnig, men ännu inte gammal man, från tiden då ungdomar höll käft och lyssnade på livserfarenhet. Här spänns skidorna enligt föreskrifter för gamla Forden. Foto: Sigrid Tholander

Vi hade det bra. Vi trivdes. Tiden var på vår sida. Denna känsla av allmakt är fortfarande glittrande tydlig för mig, blandad med fragment av minnen av flickor och smekningar och viskade samtal under julinätter när luften var tung av blomdoft.

Senare började vi tänka att vi hade avskaffat ålderdomen för gott. På sätt och vis gjorde vi det också, för det som var otänkbart 1970 är det inte längre. Idag spelar 70-åringar Led Zeppelin och Sex Pistols utan att så mycket som blinka. Musiken och vad den representerar är en del av deras identitet. 70-åringarna är tonåringar utan bäst före-datum. Visserligen kämpar ett stort antal av ungdomarna i denna ålder, särskilt männen, med permanent lugna kvällar och hängande tampar midskepps, ett tillstånd den virile ynglingen har stor glädje av att nämna om den unge mannen i denna ålder skulle vara alltför kvicktänkt i sin attack mot något havsbaserat vindkraftsprojekt.

Ja, så har det blivit. En gång hade vi all tid i världen. Nu har vi ingen. De allsmäktiga har blivit de maktlösa. Det fyller mig med sorg. Och det är vårt eget fel. Vi var trots allt de första som undergrävde ålderdomen i vår iver att hålla fast vid vår ungdom.

Vad har vi egentligen att berätta för världen?