Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.

Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Matt 5:13-16

Det är söndag efter Alla helgons dag och vi använder dagen för att minnas dem som har gått bort. Jag vill använda tillfället att minnas det förflutnas hjältar och visa vad vi kan, även när vi står inför utmaningar som verkar svåra. Det förflutnas hjältar var sällan upptagna av sig själva och sin egen karriär. Det var fokuserade på gemenskapen, och de var inte nödvändigtvis hjältar på det sätt som vi normalt föreställer oss dem. De var vardagsmänniskor, våra egna föräldrar och förfäder som gjorde allt för att föra tron ​​vidare, och skapa den grogrund som gjorde det möjligt att lära sig om det viktigaste i livet.

Det betyder inte att de var felfria. Kravet på att våra förfäder borde ha varit felfria är ett mindre trevligt inslag i vår egen tid, och det säger mest om dem som kritiserar historien. Jag undrar om de är redo att bedömas enligt samma standard.

Läser man norsk historia är det slående hur stort ansvar ett helt folk kände för samhället. Redan under unionstiden med Sverige, då vi hade en egen grundlag och ansvar för inrikespolitiken, blev tjänstemannastaten ett kännetecken för en byråkrati som satte nationens bästa i förarsätet. Korruption var ett främmande ord och Folkets regering kom till liv med ordförandeskapslagen. Det var ofta politisk oenighet, men det rådde aldrig någon tvekan om upplevelsen av en gemenskap byggd på en gemensam förståelse av sanningen.

Vi visste att tro och en god gemenskap inte var beroende av socioekonomiska förutsättningar och ekonomisk jämlikhet. Vi hade ärvt en mycket viktig tradition från det judiska folket. Gud hade tidigt lärt dem vikten av att föra vidare sin tro på honom (5 Mosebok 6:6-7):

Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp.

I detta avsnitt (känd som Shema) instruerar Gud folket att hålla hans bud i sina hjärtan och dela dem aktivt med sina barn i deras vardag. Det visar vikten av att föra tron ​​vidare till nästa generation genom kontinuerlig undervisning och påminnelse. För det judiska folket blev det räddningen för deras kultur. Även under nästan tvåtusen år i exil lyckades de bevara sin identitet.

Men det finns anledning att ifrågasätta om vi kommer att kunna göra detsamma. Det är som om vi har ”outsourcat” den viktigaste uppgiften vi har som föräldrar till en allsmäktig stat, och glömmer vad en stat kan göra mot sig själv. Regeringen 2024 har andra mål än regeringen hade 1924 eller 1824.

Det är dags att vi förstår att en bra kultur handlar om människor som bestämmer sig för att skapa något, få samhället att gå i en viss riktning och göra livet bättre för oss alla. Vi lever i en tid när det är svårt att kritisera staten. Anhängarna av en destruktiv, postmodern verklighetsförståelse gillar inte att bli motsagda. De vill inte att riktningen ska ändras, så att framtiden kan bli som vi vill att den ska vara.

Det finns all anledning att fråga sig om en orsak till dagens kritik av det förflutna ligger i att vår historia handlar om män och kvinnor som var villiga att offra mycket för något större än dem själva. En god gemenskap är alltid resultatet av individuella ansträngningar och inte av materiella förutsättningar. Den är ett resultat av att vi förpliktigar oss, och sätter samhällets intressen före våra egna.

Gud har kallat oss att kämpa, att vara världens salt och ljus, och i den kampen har var och en av oss stor betydelse. Vi ska inte sätta vårt ljus under skäppan, utan arbeta, som generationerna har arbetat före oss – och jag är helt övertygad om att våra förfäder inte skulle ha gillat en politik som förkastar trons betydelse, lämnar våra gränser öppna och som förkunnar att gemenskapen bara är en samling individualister utan andra förpliktelser än rätten att identifiera sig.