Åklagarmyndigheten i Israel är på väg att förlora korruptionsfallet mot premiärminister Benjamin Netanyahu. I över åtta år har premiärministern fått leva med medvetet planterade polisläckor till anti-Bibi-tidningarna. Netanyahu själv har inte tillåtits offentligt korrigera så mycket som en enda anklagelsepunkt i dessa läckor. Men nu är den tiden förbi. Nu utnyttjar statsministern sin rätt att offentligt svara på allt, från vittnesbåset i rättssalen.

Nu säger Netanyahu alla de saker som anti-Bibi-pressen hatar som han är fri att säga offentligt. Men så skriver  Jerusalem Post plötsligt en ledare om att Bibi ska benådas – mot att han avgår som premiärminister. Det är ett skamligt förslag. Efter åtta år av tidningarnas påståenden om att premiärministern ”naturligtvis” måste dömas till fängelse för korruption har anti-Bibi-pressen nu kommit fram till att det skulle vara för pinsamt för dem om han snart frikänns och tvättas ren. Då är det bättre att han blir benådad och tvingad att gå i pension.

Det var den 26 maj 2020 som rättegången mot Netanyahu inleddes. Då hade det redan gått tre, fyra år med allt fler invasiva ekobrottsutredningar. Polisförhören med premiärministern filmades och bandades lyckligtvis. På så sätt blev ekobrottsmyndighetens förfalskade förhörsutskrifter falsifierade – och polisläckornas versioner togs bort från åklagarens beviskedja och kändes döda och maktlösa.

Efter tre år i rättssalen lade åklagarmyndigheten i juni 2023 äntligen fram den sista delen i hela den långa raden av ”bevis”. Då bad de tre domarna om ett stängt möte med parternas juristerna (de är många, eftersom Netanyahu är långt ifrån ensam på bänken). Bakom stängda dörrar, och med förbehåll för alla rättsliga försiktighetsåtgärder, rekommenderade domarna att åklagaren skulle förhandla fram en juridisk kompromiss med premiärministern. Eftersom beviskedjan inte var tillräcklig som bevis på korruption.

Naturligtvis är det ganska kort väg från en sådan intern domarvarning till ett följande fullständig frikännande. Men detta domarmöte var stängt och konfidentiellt. Ändå läckte nyheten omedelbart – uppenbarligen i ett försök att utöva mediatryck på domarna. Men istället svarade domarna med att publicera protokollet från det slutna mötet. Och protokollet tydliggör slutsatsen: Domarna varnade åklagarmyndigheten för att korruptionsanklagelsen mot premiärministern ”kommer att bli svår att bevisa”.

Men den nye åklagaren ville inte lyssna på det örat och krävde att rättegången skulle slutföras. Enligt hennes uppfattning skulle statsministerns egen vittneslista ge de bevis som åklagaren inte hade tillhandahållit. Sedan ett och ett halvt år tillbaka har det varit försvarets vittnen som fått ordet. Anti-Bibi-pressen i Israel har systematiskt bojkottat all nyhetsrapportering från rättssalen under denna period. Men i en tid med en armé av alternativa medier sprids fortfarande nyheten: Premiärministerns advokater har fullständigt krossar ekobrottsmyndighetens bevis.

Påståenden om korruption kräver vanligtvis bevis för tre saker: Man måste bevisa att den tilltalade ingått ett korrupt förhandsavtal – om både en prestation och en motprestation. Man måste styrka både avtalets ingående plus prestationen plus motprestationen. Och man måste bevisa att både prestationen och motprestationen är olaglig i brottsbalkens mening.

Det visar sig nu att ekobrottens bevis nyss föll på alla tre punkter. Ekobrottsmyndigheten har inga hållbara bevis för att ett korrupt avtal träffades under middagsfesten som herr och fru Netanyahu arrangerade för herr och fru Elovitz den 27 december 2012. Ekobrottsmyndigheten har inte heller lyckats bevisa att fusionsgodkännandet för Elovitz bolag Bezek med nätföretaget Yes var en korrupt föreställning i brottsbalkens mening. Tvärtom. Det var ett förnuftigt och framåtblickande finanspolitiskt beslut (som direktör Elovitz för övrigt inte tjänade särskilt mycket på).

Och nu kommer dessutom de 315 bevisen för den påstådda ”ersättningen” fram. Ekobrottsmyndigheten påstod att nättidningen walla (som Elovitz ägde vid den tiden) skrev 315 pro-Bibi-reportage som gav premiärministern positiv pressbevakning. Naturligtvis definierar inte israelisk strafflagstiftning positiv pressbevakning som en brottslig handling. Men åklagarmyndigheten har omdefinierat begreppet korruption för att göra de 315 nättidningstexterna till korrupta ändå.

Men denna omdefiniering håller nu på att nystas upp, bland annat för att domarna uppenbarligen redan har meddelat att de inte kommer att överge strafflagens egen definition av korruption. Och dels genom att premiärministern nu behandlar de 315 walla-reportagen dag efter dag i rätten och visar att de är vinklade anti-Bibi, inte pro-Bibi.

Det finns tre åtalspunkter i målet mot premiärministern: Mål 1000, Mål 2000 och Mål 4000. Men det är bara Mål 4000 som egentligen handlar om korruption. Mål 1000 handlar om det vaga begreppet ”förtroendebrott”, som egentligen inte är definierat i lag, utan bara bygger på en kommittéutredning om förtroendevalda. Och Mål 2000 har definierats av justitieminister Mandelblit själv som en förmodligen icke-korrupt relation i händerna på premiärministern. (År 2015 erbjöd en tidningsmiljardär premiärministern ett korrupt avtal om en ny medielag, men Netanyahu fick lagen nedröstad i parlamentet genom att fälla sin egen regering vid tillfället.)

Chefredaktören Zvika Klein i Jerusalem Post kommer nu plötsligt att få premiärminister Netanyahu benådad, efter åtta år med återkommande krav på fängelsestraff. Det är en duktigt pinsam medial reträtt – inte minst mot bakgrund av att åklagarmyndigheten nu är på väg att förlora totalt i rätten.

Odd Sverre Hove är tidigare chefredaktör för tidningen Dagen.