Efter att ha klassats som konfidentiellt i 30 år fick USA:s nationella säkerhetsarkiv den 4 december tillgång till det så kallade Budapest-memorandumet från mötet mellan Rysslands president Boris Jeltsin och USA:s president Bill Clinton i Budapest den 5 december 1994.

Publiceringen är viktig, eftersom memot illustrerar förspelet till och bakgrunden till den ryska invasionen av Ukraina, och dessförinnan interventionen i Georgien 2008 och annekteringen av Krimhalvön 2014. Kriget i Ukraina har sina rötter 30 år tillbaka i tiden.

Dokumentet handlar i första hand om nedrustningen av kärnvapen mellan stormakterna och de förhållanden som är förknippade med nedmonteringen av Rysslands kärnvapenarsenal på över 1 000 kärnstridsspetsar i Ukraina efter Sovjetunionens upplösning.

Men den nämner också Jeltsins och ryssarnas starka oro för att Natos snabba expansion österut, och in i den tidigare sovjetiska intressesfären, återigen delar Europa i två delar. Det ger således ett viktigt sammanhang till den ensidiga västerländska berättelsen om ryssarnas invasion av Ukraina, i strid med internationell rätt.

Ett memo till president Bill Clinton från utrikesdepartementets sekreterare Strobe Talbott avslöjar hur amerikaner försökte både äta kakan och behålla den. Clinton försäkrade Jeltsin att Natos expansion skulle vara återhållsam och utan överraskningar för att bygga ett inkluderande och inte ett utestängande Europa i partnerskap med Ryssland.

Talbott gick till och med ut offentligt i Foreign Affairs med denna varning så tidigt som 1995:

”Många ryssar ser inte Nato som en defensiv allians, utan som en offensiv allians riktad mot Ryssland. Natos expansion österut uppfattas som en förnedring och ett förtroendebrott från Västs sida efter det kalla kriget.”

Nato fortsatte dock oförskräckt sin expansion österut, medan Ryssland var uteslutet från den europeiska säkerhetsgemenskapen. Nato utökades med 14 nya medlemmar. De flesta av dessa var före detta sovjetrepubliker och Warszawapaktsländer. Samtidigt etablerade USA en massiv ekonomisk och militär närvaro just i Ukraina.

Utrikesministern var inte ensam om att varna. Varningarna från utrikespolitiskt kompetenta håll på amerikansk sida var många, men ignorerades systematiskt både av Bill Clinton (D), George Bush jr. (R) och de på varandra följande amerikanska administrationerna ledda av Barack Obama (D) och Joe Biden (D). Interventionisterna i det Demokratiska partiet visade sig vara minst lika okänsliga för ryska säkerhetsbehov som neocons och hökarna i det Republikanska partiet.-

George Kennan, professionell diplomat och rådgivare till fyra presidenter, arkitekten bakom den amerikanska containment-politiken, och förmodligen den främste Rysslandsexpert som utrikesdepartementet någonsin har fostrat, var en stark motståndare till Natos snabba expansion österut på 1990-talet.

”Att utvidga Nato skulle vara det mest ödesdigra misstaget i amerikansk utrikespolitik sedan det kalla kriget”, skrev han i februari 1997. Det skulle

”uppflamma de nationalistiska, antivästliga tendenserna i den ryska allmänna opinionen … återskapa det kalla krigets fientliga atmosfär i förbindelserna mellan öst och väst och göra det mycket svårare, för att inte säga omöjligt, att uppnå ytterligare minskningar av spridningen av kärnvapen .”

Tyvärr hade han helt rätt.

Jack Matlock, tidigare USA:s ambassadör i Moskva, skrev samma år i The Atlantic:

”Jag betraktar Natos expansion till Östeuropa som en strategisk blunder av potentiellt episka proportioner. Det kan bara antagonisera ryssarna och kommer att ses av dem som ett steg avsett att omringa dem. Ryssarna representerar inget militärt hot och visar inga tecken på aggression mot Östeuropa.”

Så gjorde Moskvaambassadören William J. Burns i en rapport till Washington 2008, återgiven i WikiLeaks:

”Ukrainas medlemskap i Nato är den tydligaste av alla röda linjer för den ryska eliten (inte bara för Putin). Efter mer än två och ett halvt år av samtal med ryska nyckelpersoner, allt från den hårda kärnan i Kremls mörkaste hörn till Putins hårdaste liberala kritiker, har jag ännu inte hittat någon som ser Ukrainas medlemskap i Nato som något annat än en direkt utmaning till ryska intressen.”

Amerikanerna visste vad de gjorde.

Det har inte heller saknats efterklokskap. Förenta staternas tidigare försvarsminister Robert Gates skrev i sina memoarer 2014:

”När det kom till kritan var ryssarna villiga att sätta hårt mot hårt för att förhindra ytterligare expansion av Nato. Försöket att få in Georgien och Ukraina i Nato var uppenbarligen överambitiöst. Enligt min åsikt kan den ryska invasionen av Georgien 2008, annekteringen av Krim 2014 och den pågående konflikten i Ukraina alla spåras direkt tillbaka till detta.”

På liknande sätt skrev William Perry, tidigare försvarsminister under Clinton, i sina memoarer 2015:

”Vår första åtgärd som satte oss på fel kurs var när Nato expanderade till att omfatta de östeuropeiska länderna som gränsar till Ryssland. På den tiden hade vi ett nära samarbete med Ryssland, och de rörde sig i en demokratisk riktning. De började arbeta med oss ​​inom ett antal viktiga områden. Men de var väldigt obekväma med att få Nato ända fram till gränsen, och de vädjade starkt till oss att inte göra det.”

Thomas Graham, tidigare chef för USA:s nationella säkerhetsråd med ansvar för Ryssland, avslutade i ett antal artiklar i Foreign Affairs, senast 2023, om utvecklingen i relationerna mellan USA och Ryssland:

”Beslutet att utöka Nato var fel. Det provocerade Ryssland helt i onödan och ökade spänningen i Europa. Det hade varit bättre att fokusera på att utveckla en gemensam säkerhetsarkitektur som även omfattade Ryssland.”

Det är varningar och anmärkningar från specialistdiplomater och från nyckelpersoner inom amerikansk utrikespolitik som knappast har rapporterats i media i Europa, och absolut inte i Norge [eller Sverige; reds. anm.]..

Den samtidiga etableringen av den amerikanska missilskölden i Europa på 1990-talet, och USA:s ensidiga upphävande av ABM-fördraget som begränsar antimissilsystem 2002, bidrog till att ytterligare provocera ryssarna. Och Nato hade inget FN-mandat i Serbien 1999. Inte heller USA och the coalition of the willing när de invaderade Irak 2003. Det bidrog dock till att legitimera rysk interventionism senare i Georgien och Ukraina.

Jeltsins oro 1994 betonades återigen av Putin i hans berömda tal vid säkerhetskonferensen i Wien 2007, utan att leda till någon större återhållsamhet från USA:s och Natos sida. Tvärtom, vid Bukarest-toppmötet året därpå beslutade Nato att Georgien och Ukraina ”ska bli medlemmar i Nato” någon gång i framtiden. Det utgjorde bakgrunden för den ryska interventionen i gränslänen Sydossetien och Abchazien i Georgien strax efteråt, i 2008.

Uppspelet till annekteringen av Krimhalvön 2014 med den viktiga ryska flottbasen i Sevastopol var inte olik. Det ägde rum direkt efter Maidan-revolutionen 2013. USA-kritiska röster karaktäriserar Euromajdan som en kupp snarare än en revolution, eftersom det råder föga tvivel om att amerikanerna spelade en roll i den regimförändring som ägde rum.

Interventionen i Georgien och annekteringen av Krimhalvön innebar en eskalering och ytterligare en signal om Rysslands vilja att använda militärt våld för att hålla Ukraina utanför Nato.

Tyskland visade återhållsamhet. Frankrike hade länge betonat vikten av en gemensam europeisk säkerhetsarkitektur som innefattade Ryssland. Italien försökte balansera västerländska intressen med relationerna med Moskva. Amerikanerna, väl understödda av britterna, brydde sig lite om det. Som vanligt följde Norge efter USA och Storbritannien och den 24 februari 2022 var den ryska invasionen av Ukraina ett faktum.

Det råder ingen tvekan om att invasionen av Ukraina strider mot internationell rätt. Det är en invasion, inte en ”militär specialoperation”, som ryssarna föredrar att kalla det. Men detsamma kan sägas om USA:s invasion av Irak 2003. Natos bombningar i Serbien och USA:s bombningar i Syrien hade heller inget FN-mandat. Natos bombningar i Libyen, bland annat med Norges deltagande, hade ett FN-mandat som byggdes på en ganska tveksam grund. Här finns det mycket förvirring och lite konsekvens i argumentationen från USA och från västerländsk sida.

Och det kan inte heller råda några tvivel om att stormakten Ryssland, på samma sätt som USA genom Monroedoktrinen, har legitima säkerhetsintressen i sitt eget närområde. Det råder heller ingen tvekan om att Krimhalvön och gränsområdena, med stora ryska befolkningsgrupper i de nordvästra före detta sovjetrepublikerna Georgien och östra Ukraina, är viktiga för Ryssland.

Det råder heller ingen tvekan om att amerikanerna vilseledde ryssarna. De lovade en sak och gjorde något helt annat. Varningarna från rysk sida har sedan dess varit många, tydliga och konsekventa över tid. Och det råder ingen tvekan om att amerikanerna visste vad de gjorde och vad som stod på spel.

Bill Clinton lurade Boris Jeltsin i Budapest 1994. Som Thomas Graham, tidigare chef för USA:s nationella säkerhetsråd, nyligen konkluderade, var beslutet att utöka Nato ett misstag. Och det var fel att inte inkludera Ryssland i en gemensam säkerhetsarkitektur i Europa, vilket fransmännen varnade för.

Det enda som har uppnåtts är hundratusentals döda och en outhärdlig katastrof för Ukraina och ett förödmjukande nederlag för Nato. Världen förs till randen av tredje världskriget, och risken att kärnvapen ska användas är större än den någonsin var under det kalla kriget.

Samtidigt har Ryssland kastats rakt i famnen till totalitära stater som Kina, Nordkorea och Iran. Möjligheten att etablera en gemensam säkerhetsarkitektur i Europa tillsammans med Ryssland har skjutits upp under överskådlig framtid.

Detta är den bakgrund som vi, givet ett minimum av rättvisa, måste ha med för att förstå bakgrunden till kriget i Ukraina och vilket resultat de kommande fredsförhandlingarna kommer att få. Det är sammanhang som ständigt lämnas utanför, och som bidrar till att försena en lösning vid förhandlingsbordet.

Blir det Donald Trump, hatad i Europa, som äntligen kan rätta till ”den största strategiska misstaget och det mest ödesdigra misstaget i amerikansk utrikespolitik efter det kalla kriget”, och som specialistdiplomaterna i det amerikanska utrikesdepartementet varnade för redan 30 år sedan?