Norge, Sverige och hela EU är mitt uppe i en energiomställning och absolut alla resurser och pengar ägnas åt det gröna skiftet. En av anledningarna till att detta blir så dyrt är att energiomställningen måste genomföras i expressfart, samtidigt som energisystemen måste  upprätthållas, så att samhället inte blir lidande. Men det mest skrämmande med det ”gröna skiftet” är inte problemen, kostnaderna eller osäkerheten som klimatmålen skapar. Mest skrämmande är inte heller tvärsäkerheten att detta ska, kan och kommer att lyckas, eller den totala bristen på riskbedömning.

Nej, det mest skrämmande är det faktum att ett ”avkarboniserat” energisystem aldrig har fungerat någonstans. Aldrig. Någonsin. Inte ens i liten skala. Någonsin. Någonstans på jorden. Never. Ever. Det finns inga framgångar att hänvisa till, ingen vetenskap bakom, ingen forskning som bekräftar tron ​​och inga empiriska bevis. ”Energiövergången” vi ”måste” gå igenom är en fantasi. Men det hindrar inte regeringarna från att försöka!

Ett politiskt projekt baserat på självklarheter, utan grund

Trots detta obestridliga faktum är eliten så övertygad om att det ”gröna skiftet” kan och kommer att fungera, att de till och med betraktar debatt som både löjlig och skruvad, med foliehatt på. Det handlar bara om att ”följa vetenskapen”, spendera tillräckligt med pengar och investera tillräckligt med resurser utan tvivel eller tvekan, då kan hela världen kapa alla kopplingar till fossil energi och klara sig uteslutande med energi från vind och sol, med överföringskablar, batterier , väte och ammoniak som energibärare. Fait accompli; ärendet är fullbordat.

Det förbryllande är varifrån denna totalitära kollektiva övertygelse kommer – för den har ingen grund i verkligheten. Det finns inga konkreta fakta bakom den gigantiska ”energiomställning” vi befinner oss i, mot ett ”smart nät” som är en stor PowerPoint-framgång, men det stannar där. ”Grönt skifte” genomförs helt empiriska bevis och har aldrig fungerat. Någon gång, någonstans. Politikerna sätter hela samhället på spel över en självodlad myt, och myten fungerar inte, eftersom det gröna skiftet aldrig har haft några fysiska, tekniska, matematiska eller logiska förutsättningar för att det ska fungera. Och därför misslyckas det.

De ”lösningar” som regeringen vill lägga hundratals miljarder på för att nå sina självpåtagna ”klimatmål” har inte förmågan att nå målen. De är luftslott skapade av kollektiv fri fantasi. Det är fullt möjligt att samhället behöver avlägsna sig från fossil energi, och man får gärna hävda att det är viktigt att minska CO2-utsläppen, men det får väl inte dysfunktionella lösningar att fungera? Panik, brådska och tvångstankar är inga magiska pulver. Verkligheten fungerar inte så.

Klimatvetenskap handlar om temperatur, och bevisar inte att sol- och vindkraft är lösningen som kan och kommer att driva samhället i framtiden. Det finns inget samband mellan klimatvetenskapen och de påstådda lösningarna på klimatkrisen. Det är en mental, akademisk och logisk kortslutning – som ingen media kommer att skriva om, eftersom alla medier drivs av samma tvångstanke: ”Vi måste förändras, och det här är lösningen, för alla säger att det här är lösningen.” Men de har fel.

Staden som försökte sig på ett grönt skifte – och misslyckades

Inget offentligt småskaligt projekt hade någonsin genomförts innan det gröna skiftet antogs 2015. Parisavtalet beslutade att en energiomställning skulle genomföras baserad på vind- och solkraft och de hade gott om teoretiska beräkningar och modeller som visade att detta var möjligt; ”The Smart Grid” skulle vara dyrt, men självklart skulle det kunna implementeras snabbt och skapa ett överflöd av billigare energi än tidigare. Det uppfanns och antogs i USA 2007, men det beslutet baserades inte heller på faktiska resultat. Det var en rent teoretisk framtid.

På grund av denna kortslutning beslutade kommunfullmäktige i Broken Hill i New South Wales, Australien, år 2018 att bli landets första kolfria stad till 2030. Och det handlade inte om pengar: Cirka 415 miljoner USD investerades i sol-, vind- och batteriprojekt inom 15 mil från staden, och detta borde i teorin leverera tillräckligt med el för att driva 117 000 hem, så vem behöver kolkraft då? Men PowerPoint och teori är inte samma sak. Systemet var både dyrt, instabilt och fortfarande beroende av fossil energi. Dessutom var det sårbart:

I oktober drabbades regionen av en storm som förstörde de kraftledningar som ansluter staden till elektricitet som kan skickas från New South Wales elnät, och hela staden kastades ut i en serie strömavbrott som varade i flera dagar, och det är inget skämt ens i ett hett land med relativt lågt effektbehov: Kylskåpen på apoteken gick sönder, och livsnödvändiga mediciner förstördes. Nödhjälp fick tas in med dieselbilar. Skolor stängdes, och frysar i livsmedelsbutiker slutade fungera, så stora mängder mat förstördes. Det gjorde att även matförråd måste transporteras in.

Inom några veckor var strömförsörjningen återställd från stamnätet, men den var fortfarande instabil och lika beroende av kolkraft och dieselgeneratorer som tidigare. Händelsen visar inte att energiomställningen fungerar. Det visar bara hur farlig den är, även för en liten stad med 19 000 invånare – och denna galenskap ska implementeras i hela EU och hela världen år 2050.

Och den ska inte bara prövas eller testas: Den MÅSTE genomföras! Vi MÅSTE! Och när det inte fungerar visar det bara att vi måste försöka ÄNNU hårdare. För vi lever i en tid där politiker, myndigheter och media på allvar har förklarat växtnäringen CO2 som en farligare förorening än kärnavfall. Så farlig, och så lockande, är självinducerad masshysteri.

Flera ”förnybara” demonstrationsprojekt

Cirka 11 000 människor bor på ön El Hierro, som är en del av Kanarieöarna, utanför Afrikas västkust. De inledde också ett försök att drivas till 100 procent av vind- och pumplager. Målet var aldrig att visa att en energiomställning bort från fossila bränslen är möjlig, utan snarare att marknadsföra sig som en 100 procent förnybar energi-ö genom EU-bidrag och subventioner. Hittills har ön aldrig kunnat driva sitt elnät ett helt år utan backup från dieselgeneratorer.

En demonstration av det ”förnybara samhället” i liten skala borde vara lätt att genomföra, även om elen bara utgör 20 procent av den totala energin ett samhälle förbrukar. Men inte ens det har någon stad, ö eller samhälle uppnått. Boulder, Colorado, med över 100 000 invånare, har också utmanats att bli en stad utan fossil energi.

Kommunfullmäktige i Boulder har övervägt att förbjuda naturgasanslutningar i nya byggnader och har antagit aggressiva mål för utsläppsminskningar. Staden planerar att minska utsläppen med 70 procent från var de var 2018 till 2030, och den planerar att nå nettonoll innan 2035 – nio år från nu. En del av det målet är att övergå till 100 procent förnybar el till 2030 – fem år från nu, och man ska inte bara bli ”koldioxidneutral”. Nej, det har beslutats att staden ska bli ”koldioxidpositiv” 2040.

Inga resultat tyder på att dessa mål relaterar till verkligheten, vilket vi också ser här i Oslo och Norge. Men värst är det på Svalbard där politikerna beslutade att både kolgruvan och kolkraftverket skulle läggas ner redan innan det ”gröna” alternativet var på plats. Och fortfarande kan ingen förklara vilken typ av ”förnybart” som kommer att driva Svarbard, inte heller när det kommer att vara på plats. Under tiden har en batteribank byggts och dieselgeneratorerna går dygnet runt drivna med importerad diesel. Det är så pinsamt att ingen vill prata om det.

Alla är fast övertygade och misslyckanden inspirerar till att satsa hårdare

Trots motgångarna har Broken Hill i Australien inte avskräckts från att sträva efter sitt mål om netto noll innan 2030. För att hjälpa till att stabilisera stadens elnät bygger man en batterianläggning på 200 megawatt. Enligt leverantören ska den ge åtta timmars el till staden. Anläggningen är tänkt att ersätta de dieseldrivna generatorer som idag levererar reservkraft. Vad allt detta kostar och hur länge det kommer att pågå innan allt måste förnyas är förlorat i klimateuforis dimma.

Det farligaste med en sådan kollektiv masshysteri är att inga negativa resultat biter på den: Varje misslyckande bevisar bara att man måste intensifiera försöken, oavsett om man jagar fiktiva häxor, fiktiva pedofilringar eller fiktiva klimatmål. Det blir ett system för positiv feedback som drivs av tanklöshet och tvångstankar: Lyssna bara på vad strategichefen på Equinor säger i sin senaste reklamfilm:

– Vårt energisystem är på många sätt hjärtat i vårt samhälle. Du har bränsle i bilen, el i mobilen, värme i huset, eller så används det för att laga mat och det finns värme i industriella processer. Det är trots allt själva grunden för hur vi bygger ett bra liv för människor, och det är så vi utvecklar vårt samhälle – genom att använda energi. Nu ska vi förändra vårt energisystem, ett system vi har ägnat över hundra år att bygga upp, ska vi nu förändra under loppet av 20–30 år.

Som ni ser förstår hon hur viktig och avgörande energi är för samhället. Ändå finns det ingen varning, försiktighet, osäkerhet, kostnadsberäkning eller riskbedömning närvarande i hennes tal. Det är totalitärt och absolut skevt, baserat på ord som vi ”bör” och vi ”måste” – men utan några faktiska resultat.

– Jag vet vart vi är på väg. Vi har en tydlig riktning. Det går att hitta nya lösningar, och det finns en vilja att göra det. Det gör mig optimistisk. Samtidigt är jag otålig, för det råder ingen tvekan om att vi måste öka takten i energiomställningen för att nå målet i tid.

Var kommer denna partiskhet ifrån? För om denna energiövergång var så uppenbar – varför har det inte hänt för länge sedan? Varför har inte några städer eller öar lyckats redan för 30 år sedan? Inte heller strategichefen har några framgångar att visa på, och ändå råder det ingen tvekan. Och inte nog med det: Vi måste öka takten på något som aldrig har fungerat, för att lösa ett problem som inte finns och inte alls är akut, för att åstadkomma något som är omöjligt.

Så farlig är masshysterin, eftersom människorna i maktpositioner inte är immuna mot galenskap. Som du ser.