Jag har alltid sagt att det är fegt att ångra sig. Man sa vad man sa och gjorde vad man gjorde. Och oavsett om man gjorde det av övertygelse eller egenintresse, måste man hållas ansvarig, och ingen mängd ånger kommer att ändra historien.

Jag har själv ett förflutet som kommunist i den trotskistiska skolan. Det berodde på att jag såg den rådande kapitalistiska samhällsordningen som den direkta vägen till fascistisk tyranni.

Det var dumt, men jag var inte klokare, och det finns inget jag kan göra åt det – förutom att sträva efter att förbättra mig.

Mitt mångåriga liv som kommunist och marxist har åtminstone gett mig den fördelen att jag har goda förutsättningar för att skildra resterna av den gamla vänsterns absoluta förfall till motsatsen till vad vi då påstods stå för: Demokrati, yttrandefrihet, social rättvisa, rätten för människor att yttra sig fritt.

Idag står de eländiga resterna av de gamla marxisterna för motsatsen. I nära allians med monopolkapitalet, den djupa staten, EU-byråkratin och de globalistiska projektmakarna är de redo att försvara vilken galen idé som helst.

Och de har varit framgångsrika. Hela samhället har alltmer organiserats som deras klienter hade tänkt sig. Vänsterns tankar har blivit dominerande, och ve alla som motsätter sig dem eller åberopar rätten att tänka själv.

De så kallade borgerliga partierna har sedan länge tagit upp kampen och marscherar i takt med klimatmaffian, mångkulturalisterna och det anti-vita och antisemitiska rashatet.

Det passar dem bra att medborgarna snart måste anpassa sig till den nya islamiska herreklassens krav. De gör i alla fall ingenting åt det. Det är förståeligt, för alla som försöker stoppa undergången hängs ut i statsfinansierad media och får sina liv förstörda.

För femtio år sedan kunde jag inte föreställa mig att det skulle sluta så här.