I många år har vi hört det politiska kravet att Norge måste bojkotta israeliska produkter och dra tillbaka alla investeringar i israelisk industri. Det har varit få resultat av denna bojkottpolitik av många anledningar, men regeringen gör så gott den kan när den via sitt ”etiska råd” beordrar oljefonden att sälja aktier i lönsam israelisk högteknologi, och hellre investera i olönsam men politiskt korrekta vindkraftverk.

Det måste vara upp till regeringen och dess anställda i Norges Bank och Oljefonden att bestämma vad de vill slösa statens förmögenhet på, men det bör finnas öppen och allmänt tillgänglig information om eventuella konsekvenser av bojkottpolitiken. Trots att Israel i mer än ett år har behövt utkämpa ett mycket kostsamt krig för att undvika fysisk förintelse är landet fortfarande världsledande när det gäller utveckling och tillverkning av högteknologiska lösningar inom mycket viktiga samhällsområden.

Inte minst gäller det det medicin- och hälsoteknologiska området där israelisk utrustning och mediciner är oumbärliga för att hålla igång avancerad hälso- och sjukvård på våra sjukhus och institutioner. Det är kanske inte så många som vet vad de är omgivna av högteknologisk utrustning som Israel har utvecklat, på våra sjukhus, men utan denna utrustning och dessa mediciner skulle sjukvårdssystemet ligga ett halvt sekel tillbaka i utvecklingen. Vi ifrågasätter därför motiven till bojkotten.

Exemplen på att aktionen måste ha ställföreträdande motiv är så tydliga att vi bara nämner ett par fall, men den befintliga datoriserade utrustningen i sjukvården, både fast och mobil, kan inte fungera utan komponenter utvecklade av israeliska företag, som många västerländska fondförvaltare föredrar att placera pengar i eftersom investeringen är säker och lönsam. Att flytta pensionsfondens medel från israelisk högteknologi till batterifabriker, är ingen bra fondförvaltning, även om det finns politiker som tycker det.

När vi läser om sjukvårdspersonal i Norge som lyfter krav på att israeliska produkter måste bojkottas, kan man undra om detta är så bokstavligt menat som det påstås. Den aktuella sjukvårdspersonalen, som vi antar har sina yrkeskvalifikationer i ordning, kan nog inte föreställa sig att norska apotek kommer att få slut på mediciner från företaget Teva. De menar nog inte heller att sjukhusen ska stänga ner sina skannrar och annan utrustning med avancerad israelisk teknik? Intressant nog är de för att bojkotta vissa varor till skada för andras hälsa, men själva vill de nog inte bli av med vare sig mobiltelefoner eller datorer, och de vill nog inte heller avstå något datorprogram som helt eller delvis har utvecklats i Israel.

Hela poängen med deras bojkottaktioner är att skapa negativa attityder till det som har israeliskt eller judiskt ursprung. Sådana attityder, motvilja, avsky och förakt – som regelbundet riktas mot allt som kommer från den judiska staten – vet vi får som konsekvens att antisemitiska stämningar och idéer skapas i samhället, vilket i sin tur kan leda till angrepp på, och omöjliga levnadsförhållanden för, den judiska minoriteten i landet. Vi upplever just detta idag, och det är svårt att tro att denna effekt inte är både känd och avsedd av dem som propagerar för sådana negativa och fientliga attityder.

Samma sak händer när massmedia refererar till israelernas kamp mot terror för att överhuvudtaget kunna överleva i sitt land. Då ser vi tydliga exempel på att media obarmhärtigt berättar osanningar för att lägga ansvaret på Israel för brott som begåtts av andra. Detta är också ett klassiskt exempel på hur hat mot judar skapas och upprätthålls i ett samhälle.

Nyligen kunde vi läsa i en av [den norska] huvudstadens tidningar, Dagsavisen, att den politiska redaktören Lars West Johnsen den 26 november 2023 klagade på att ”bara veckor hade gått sedan den judiska staten Israel hade gått i krig mot Gaza. … I allt vårt fördömande av Israel för dess krig mot civila i Gaza, får vi aldrig glömma, aldrig sluta försöka förstå judarnas och staten Israels existentiella rädslor och handlingar.”

Vi måste få fråga den statsfinansierade redaktören Lars West Johnsen på den statsbetalda tidningen Dagsavisen, som med våra skattepengar på konstgjord väg hålls vid liv år ut och år in, varför han vänder upp och ner på verkligheten när han vet att oktobermassakern utfördes av Hamas som gick till attacker mot judarna i den judiska staten Israel, varför är det så viktigt för honom att skapa förakt för judarna bland de få som läser Dagsavisen genom att sprida falska påståenden? Var har hans fördömande av den mordiska Hamas-organisationen blivit av och varför definierar han Hamas-terrorister som civila? Menar han att bara civila dödades i Gaza?

Redaktören Lars West Johnsen ska ha en eloge för att han lyckas samla in så många smygande påståenden om judarna (som han försöker förstå…) genom att begå ett övergrepp på ingen mindre än förintelseoffret Salomon Tomsinsky som deporterades från Norge till Auschwitz den 1.12.1942. Detta kan vara ett norskt rekord för cyniskt användande av ett offer för Förintelsen i kampen mot dagens levande judar i Israel. Offren för denna propaganda är naturligtvis norska judar, för ingen i Israel har varken hört talas om eller bryr sig om Dagsavisen, och det vet redaktör Johnsen mycket väl.

Redaktör Johnsen frågar ”Vad skulle Salomon ha tyckt om att premiärministern [Netanyahu] ständigt använde hans [Salomons] katastrof – Förintelsen, världens största brott – för att dölja sina egna övergrepp?”

Och vi undrar hur långt Johnsen, som använder sig av Salomon för att rättfärdiga sin egen propaganda, är villig att gå?

Redaktör Johnsen använder en stötesten som utgångspunkt för kritik av Israel. Han glömmer helt bort sammanhanget, och Hamas är inte längre angripare och terrorister, bara offer. I Europa var det som hände i Amsterdam ett kusligt eko av liknande saker under mellankrigstiden. Är redaktör Johnsen blind för de kusliga associationer hans text väcker?

Vi är säkra på att många fortfarande minns att det förhöll sig tvärtom. Men en norsk redaktör tar inte hänsyn till det. ”Låt inte sanningen komma i vägen för mina fördomar.” Johnsens uppgift – som han får bra betalt för genom presstöd från statsbudgeten – är att hamra in falska påståenden i sina läsares medvetande och att upprepa den stora lögnen som han ser det som sin uppgift att få folk att tro på. De mätningar av ökningen av antisemitism som [norska] Holocaust-senteret regelbundet genomför säger oss att redaktören för Dagsavisen, tillsammans med de andra statligt finansierade redaktörerna i det här landet, faktiskt uppnår det de strävar efter: Att, oavsett medel och inklusive en stötesten, skapa ett intensifierat judehat bland norrmän.