Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade. Han rörde henne inte förrän hon hade fött en son. Och han gav honom namnet Jesus.

Matt 1:18-25

Det är fjärde söndagen i Advent, och dagens evangelietext i Den norske kirke är hämtad från Matteus, där han ger oss berättelsen om Jesu avlelse och födelse. Det är tydligt att Matteus har talat med Josef, för det är hans berättelse vi får höra. Lukas, som har gett oss den traditionella texten om Jesu födelse, har däremot talat med Maria och så får vi kompletterande perspektiv på händelsen som först förändrade Maria och Josef, och senare hela världen.

Men det anses inte längre vara politiskt korrekt att säga att religioner påverkar människor. Eftersom frågan om trons betydelse har blivit storpolitik, är det inte längre tillåtet att tvivla på varje religions önskan om det bästa för alla människor.

Det finns mycket som kan sägas om ren sekularism, men frånvaron av en ärlig debatt om religionernas betydelse för människor och kultur är möjligen något av det mest oroväckande.

Detta frånvaro finner vi också i regeringens nya handlingsplan mot muslimsk fientlighet. Här kommer regeringen med ett tydligt fördömande av tron ​​på möjligheten att urskilja stereotypa handlingsmönster hos troende människor. Regeringens budskap är, något förenklat, detta:

Om man tror att tro på en religion innebär en likvärdig förståelse av verkligheten med tillhörande handlingsmönster hos de troende, då har man en fördom. Denna fördom beror på felinformation eller desinformation, och denna fördom är ett hot mot en välfungerande demokrati.

I mötet med både Josef och Maria, deras betydelse för Guds plan, och senare julfirande, vågar jag ställa frågan: Är den glädje och tacksamhet som miljoner kvinnor och män har känt och upplevt vid ett möte med en Gud som säger sig älska dem, bara ett resultat av en illusion? Kunde de lika gärna ha sökt Allah eller någon av hinduismens många gudar?

När det judiska folket lämnade Egypten för att gå in i Israel, gav Gud dem tydliga instruktioner att inte dyrka gudarna som folket där tillbad, vilket skulle förstöra det judiska folkets moral, och Gamla testamentet är fullt av exempel på vad det ledde till att dyrka fel gudar. Det var ett mörker mitt på dagen, och Guds syfte är att rädda oss ur det.

Vi ska inte ha andra gudar än honom, säger Gud själv i sitt första bud till oss, och det finns ingen frälsning någon annanstans än i Jesus Kristus. Gud ger oss inte ett sådant bud för att han är egocentrisk, utan för att han vet att dyrkan av andra gudar leder till fördärv, och att det bara är i honom som vi finner frälsning, frihet, sanning och kärlek.

Men det är som om vi inte får predika denna frihet och kärlek. För även om dagens politiker hävdar att de är positiva till religion, så inkluderar det sällan kristendomen. Josefs oro för Maria och Marias lovsång har blivit besvärliga sandkorn i sekularismens välsmorda maskineri. Deras handlingar vittnar om ljus i ett mörker vi inte kan sätta ord på, men vi gör det ändå, även om regeringen vill att vi ska anse alla gudar som lika goda.

Antikens lärda män diskuterade om kvinnan har en själ. Kristendomens Gud låter en kvinna att föda sin son, och hon kunde ha avvisat Guds budbärare. Dagens texter ger oss anledning att fira budskapet om Guds stora plan för människan, och predikan bör innehålla att befruktningens mirakel är både ett verkligt under och att det även omfattar läran om inkarnationen, läran om två naturer och läran om treenigheten.

Kyrkofadern Augustinus (354–430) var tydlig med att ett rättvist samhälle var beroende av sann tillbedjan av Gud. Denna fjärde söndag i Advent vågar jag utvidga detta påstående till att säga att den orättvisa vi ser i världen är resultatet av falsk gudsdyrkan och att det är här vi finner hotet mot demokratin.