Norska Lars Hertervig och svenske Carl Fredrik Hill är två konstnärer med liknande livsförlopp. Båda studerade måleri under andra hälften av 1800-talet, den förra i Tyskland, den senare i Frankrike. Efter en tid utomlands fick båda problem med sin psykologiska stabilitet. För Hertervig skedde det redan på 1850-talet, medan Hill, som kom till Paris först på 1870-talet, blev mer och mer mentalt instabil 1878. Ja, så allvarligt att han lades in på mentalsjukhus. Först i Paris, sedan på Lunds sjukhus.

Lars Hertervig lades in på Gaustad mentalsjukhus (Oslo) åren 1856 till 1858, utan någon förbättring. Carl Fredrik Hill blev inte heller bättre med åren. Vistelsen på Lunds lasarett slutade med att han hamnade hos sin mor och syster, som tog hand om honom tills han dog 1911. Hertervig dog ensam och bortglömd i fattighuset i Stavanger 1902. Hill och Hertervig var två utmärkande konstnärliga öden med mycket olika livsförlopp utan personliga mötespunkter, förutom att deras konst under lång tid efteråt bedömdes utifrån sjukdom och galenskap.

Den stora utställningen som just nu pågår i Prins Eugens Waldemarsudde (Stockholm) med Lars Hertervig och Carl Fredrik Hill är en imponerande visning av de två målarnas bildkonst. Trots sina psykiska problem var de båda produktiva under hela livet, fast under sjukdomstiden på ett helt annat sätt. Något drömlikt och hektiskt kommer in i motiv och målarstil, som om de visuella impulserna filtreras och formas från andra källor i medvetandet än den traditionella kreativitetens formande krafter.

Att konst kan skapas från andra källor i sinnet har varit ett stort problem för konsthistoriker. Det gäller särskilt de två sjukdomsdefinierade konstnärerna Hertervig och Hill. Deras bilder under sjukdomsperioden definierades närmast som icke-konst, och därmed undervärderade som estetiska objekt. Under många år har det pågått en tvist om den konstnärliga bedömningen av Hertervigs och Hills sjukdomskonst. Är det sjukdomskonst, eller är det i själva verket uttryck för inre estetiska visioner som sjukdomen gett dem tillgång till?

Utställningen i Prins Eugens Waldemarsudde, med ett omfattande urval av Hertervig och Hills verk, tar upp denna konsthistoriska morbidisering av deras konst. Knut Ljøgodt, norsk konsthistoriker och bidragsgivare till katalogen om Hertervig och Hill, är tydlig på den punkten. Detta är ingen sjukdomskonst, utan en typ av inre visioner där den synliga verklighetens påtagliga egenskaper måste ge vika för en inre estetisk blick.

Antalet bilder av Hertervig i denna utställning är totalt 83, varav 16 är äldre målningar. Det betyder att de är målade i nationalromantisk stil från mitten av 1800-talet, men samtidigt med ett magiskt ljus och en magisk atmosfär över landskapsskildringen. Då går Hertervig längre med att skildra landskapet och naturen från ett inre takfönster. Här ligger något i luften, eller närmare bestämt, i det kreativa medvetandets expansion av blickens omedelbara empiri. Man kan kalla det övernaturliga upplevelser, eller glimtar av något sublimt i den synliga verkligheten.

Lars Hertervig, ”Marine”, 1867. Olja på duk, 52 x 63 cm. Foto: Dag Myrestrand / Stavanger konstmuseum/MUST

Det är denna upplevelsemässiga verklighet som ständigt präglar hans konstnärliga verksamhet under sjukdomstiden. Men på grund av brist på pengar och extrem fattigdom hade Hertervig inte tillgång till utrustning och färg. Han fick ofta använda omslagspapper och kasserade kartongark som underlag för skisser och motiv. Utställningen visar ett stort antal av dessa, som utan tvekan präglas av fattigdom, men som ändå öppnar upp för andra verklighetsupplevelser.

Hertervigs äldsta och mest traditionella målningar följer dåtidens romantiska skönhetsideal. Här skildrar han landskap och natur i ett magiskt skymningsljus som fyller motiven med förtätade stämningar. Gamla tallar mot skimrande moln i solnedgången. Detta är nationalromantik när den är som mest utmärkande och originell. Enligt min mening är han vår tids mest fascinerande konstnär. De senare verken har också sin egen särprägel, men pekar i en helt annan kreativ riktning än den atmosfäriska romantiken i hans tidigaste målningar.

Lars Hertervig, ”Landskap med ryttare”, 1890-talet. Akvarell och gouache på papper, 25 x 30,7 cm. Foto: Dag Fosse / Kode, Bergen

Carl Fredrik Hill har en annan utveckling i tidig ålder. Han reser till Paris 1873 och arbetar hårt för att komma in i den franska konstmiljön, som på den tiden präglades av impressionistiska ideal. På 1870- och 80-talen bryter den traditionsbundna motiv- och målarstilen upp. Detta kännetecknar också Hills kreativitet och formkänsla under hans första studieår. Här anpassar och följer han upp den måleriska tidsandan utan att egentligen utforma sitt eget formspråk. Hans naturliga motiv är utformade i en varsam och skimrande impressionism, men utan att få fäste hos den institutionella konstkraften.

I slutet av 1870-talet blev Hill mer och mer mentalt instabil och hamnade på mentalsjukhus, först i Paris och sedan i Lund. Här var han så missnöjd med behandlingen att han skrevs ut. Det slutade med att han togs om hand av sin mamma och syster i deras hem. Han stannade där i 28 år, fram till sin död 1911. Det var ett sorgligt konstnärsöde, även om Hill skapade några särpräglade och starkt uttrycksfulla bilder under sjukdomsperioden.

Enligt min mening är Hills bilder under denna sjukdomsperiod mer intressanta än de impressionistiska målningarna från Paristiden och senare. I sjukdomsbilderna är Hill mer självständig och tematiskt utmanande, samtidigt som designen och färganvändningen är mer uttrycksfull och intensiv. Det är dags för en förändring av normerna i europeisk konststil. I början av 1880-talet dyker Vincent van Gogh upp som på sitt häftiga sätt utmanar den klassiska uppfattningen om form och estetik.

Carl Fredrik Hill, ”Nocturne”, Barbizon, odaterad. Olja på duk, 55 x 73 cm. Svenska Akademien. Foto: Svenska Akademien.

Även om Carl Fredrik Hills bilder från sjukdomstiden har en touch av expressionism är de skapade utifrån en annan estetisk kreativitet. Figurationen är annorlunda, så även färganvändningen. Det är något upphettat och hetsigt med motivutformningen, som om konstnären är fylld till bredden av ilska. Detta är en personlig uttrycksfullhet som rör sig parallellt med den expressionistiska tidsandan, utan att Hills särpräglade motiv är tidsspecifika. Hill och Hertervig är inte bara släkt i sin kreativitet, de delar också den säregna förmågan att kommunicera med sitt inre liv, oavsett vilka avskyvärda impulser de måste stå emot. Målet för båda är fortfarande skönhet.

Carl Fredrik Hill, ”Flodlandskap I”, Champagne, ca 1877. Olja på duk, 64 x 82 cm. Svenska Akademien. Foto: Svenska Akademien.

Prins Eugens Waldemarsudde (Stockholm):
”Drömmen och verkligheten”
Lars Hertervig och Carl Fredric Hill
Utställningen pågår mellan 21/9 2024 – 26/01 2025