7 november. Amsterdam. Så fort en fotbollsmatch mellan AFC Ajax, en holländsk fotbollsklubb, och Israels Maccabi Tel Aviv är över, attackeras Maccabi-supportrar, som kommit från Israel och flera europeiska länder för att se matchen. Många jagas genom gatorna, misshandlas, slungas till marken, slås, sparkas, knivhuggas och kastas i det iskalla vattnet i stadens kanaler. Medan angriparna ropar antisemitiska förtal, skriker offren, i ett försök att komma undan, tillbaka att de inte är judar.

Angriparna filmar det de gör och lägger upp videorna på sociala medier. Fem israeler är inlagda på sjukhus, och dussintals andra, några av dem skadade, låser in sig på sina hotellrum i timmar. Den israeliska regeringen skickar flygplan för att rädda judarna. En jihadistisk pogrom har just ägt rum i staden där Anne Frank och hennes familj gömde sig tills de överlämnades till de tyska ockupanterna och skickades till dödslägren.

”Det här är ett väldigt mörkt ögonblick för staden, och jag skäms djupt över det”, säger Femke Halsema, Amsterdams ”vänsterorienterade” borgmästare.

”Vi får inte ignorera antisemitiskt beteende på våra gator”, sa kung Willem-Alexander av Nederländerna ännu tydligare.

”Historien har lärt oss hur hot går från dåligt till värre, med fruktansvärda konsekvenser. Judar måste känna sig trygga i Nederländerna, överallt och när som helst.”

”Det finns ingenting, absolut ingenting, som kan fungera som en ursäkt för den avsiktliga jakten på judar”, sa Nederländernas premiärminister Dick Schoof, också han ”vänster”.

”Vi har blivit Europas Gaza”, sa den holländska parlamentarikern Geert Wilders.

”Jag kommer INTE att acceptera det. ALDRIG NÅGONSIN. Myndigheterna kommer att hållas ansvariga för deras underlåtenhet att skydda israeliska medborgare. Aldrig mer.”

Ett av offren skrev:

”Jag har varit i Gaza i fyra månader, och det jag upplevde här är inte mindre skrämmande. Det är krig här ute. Jag blev överkörd och någon drog en kniv mot mig. Jag är lindrigt skadad, men jag är inte villig att få behandling här, bara på landet… De finns överallt. Ingen polis. Hela kaoset. Allt var förberett…. Var fjärde person som går på gatan är en muslim som kommer för att attackera judar”.

Angriparna verkade mestadels vara muslimer med palestinska flaggor. I Europa har uttalandet att man är för palestinierna blivit det politiskt korrekta sättet att säga att man avskyr Israel och judarna.

Wilders, som lever under konstant polisskydd efter att hans liv hotades 2005, har i flera år varnat för farorna med en växande muslimsk närvaro i sitt land.

Nederländerna har länge varit fyllt av islamofobi. Filmskaparen Theo Van Gogh mördades brutalt i Amsterdam 2004 av en islamist som hävdade att filmen ”Soumission”, som handlar om att muslimska kvinnor fyller härbärgen för offer för övergrepp, var en förolämpning mot islam. Mördaren använde en kniv för att fästa ett manifest i van Goghs mage där han hotade att Ayaan Hirsi Ali och Geert Wilders, som båda arbetat med filmen, skulle bli nästa offer.

Ayaan Hirsi Ali, ett offer för kvinnlig könsstympning, hade flytt från sitt hemland Somalia för att undkomma ett tvångsäktenskap, blev holländare, gick på universitet och valdes in i det holländska parlamentet. Efter mordet på van Gogh, när även hon fick skydd dygnet runt, klagade hennes grannar över att hennes närvaro var en fara för dem. Anklagad för att ha ljugit i sin asylansökan – en tydlig ursäkt för att trakassera henne för att vara kritisk mot islam – fråntogs hon sitt medborgarskap och flydde till USA.

Wilders vann parlamentsvalet i Nederländerna i november 2023, och hans parti för frihet (PVV) blev störst i det holländska parlamentet. Han borde ha blivit premiärminister, men andra partier hindrade honom från att bilda koalition. Den koalitionsregering som bildades avvisade hans deltagande, vilket Wilders förklarade orättvist och ”konstitutionellt fel”.

Ingen greps under eller efter pogromen. Angriparna sattes helt enkelt på bussar och släpptes av i utkanten av staden.

Israeliska Mossad hade varnat holländska myndigheter och holländsk polis för att planer på våld mot judar cirkulerade den 7 november och uppmanade dem att öka säkerheten på stadion, hotell, tågstationer och i Amsterdams centrum – utan resultat.

När våldet bröt ut gjorde polisen nästan ingenting för att stoppa det.

Ayan Hirsi Ali skrev:

”I dag består en stor del av polisstyrkan i Amsterdam av andra generationens migranter från Nordafrika och Mellanöstern. Sedan den 7 oktober förra året har vissa poliser vägrat att bevaka judiska platser som Förintelsemuseet.”

Dagen efter pogromen förbjöds demonstrationer i Amsterdam på obestämd tid, men de ägde fortfarande rum. Den 11 november sattes en spårvagn i brand, fönster krossades och poliser överöstes med stenar av unga män som skrek ”cancerjudar”. Fem män greps den 12 november men släpptes därefter. Fyrtiofem misstänkta identifierades. Åtta greps.

Det som händer i Nederländerna händer även i andra västeuropeiska länder.

Antalet antisemitiska attacker ökar i Frankrike, som med tortyren och mordet på  Ilan Halimi, mordet på två äldre kvinnor, Mireille Knoll och dr. Sarah Halimi, och en massaker  2012, där Mohammed Merah mördade judiska skolbarn. En massaker i Paris 2015 visade att islamister kunde mörda judar som bara hade kommit för att handla i en judisk stormarknad.

I Paris, under de pro-Hamas-demonstrationer som följde efter massakern på judar i Israel av den Iran-stödda terrorgruppen Hamas den 7 oktober 2023, skanderade demonstranter ”Död åt judarna” och ”Död åt Israel”. Flera demonstrationer slutade i upplopp, där judiska företag attackerades eller täcktes med davidsstjärnor, ibland åtföljda av det tyska ordet Jude.

När judar attackerades på gatorna, eller studenter på Londons tunnelbana attackerades av grupper av unga muslimer, ignorerade den brittiska polisen attackerna.

Den 12 november i Berlin attackerades medlemmar av ett judiskt fotbollslag av en ”pro-palestinsk” mobb med käppar och knivar.

I USA har judiske studenter attackerats, ibland våldsamt, och de antisemitiska attackerna har ökat. Anti-Israel och pro-Hamas demonstrationer åtföljs av antisemitiska handlingar. Judiska studenter vid University of Pittsburgh blev nyligen slagna med en glasflaska av en man i en keffiyeh, och en annan student, som bar en davidsstjärna, misshandlades av en grupp muslimska studenter.

I Kanada drar  en rapport från Canadian Centre for Israel and Jewish Affairs (CIJA) slutsatsen att ”Kanada blir alltmer ett fysiskt osäkert land för judar”. Förra månaden avbröts en iransk attentatplan mot den judiske människorättsadvokaten och före detta federala ministern Irwin Cotler. En invånare i Vancouver noterade nyligen:

”När man går runt i staden skulle man kunna tro att vi bor granne med Gazaremsan. Pro-Hamas protester och bombhot mot judiska institutioner får mig att känna mig obekväm när jag säger att jag är judisk, för min egen säkerhet.”

Liknande vittnesbörd kommer från Toronto och Montreal.

Den muslimska antisemitismen som är så vanlig i muslimska länder har spridits genom immigration till Västeuropa och Nordamerika, åtföljd av islamiska organisationer och radikala imamer som ständigt hetsar till hat mot judar, Israel och Väst. I Västeuropa har muslimska stadsdelar blivit grogrund för brott och laglöshet, som den icke-muslimska befolkningen har flytt ifrån.

Västeuropeiska politiska ledare hävdade till en början att den muslimska befolkningen skulle integrera sig och inte orsaka några friktioner. När det stod klart att många muslimer inte integrerade sig, utan istället skapade oroligheter, valde de politiska ledarna att utöva en medveten blindhet och gav förmodligen efter av rädsla för upplopp.

Vissa organisationer hävdar att de som säger att den muslimska integrationen har misslyckats, eller att muslimskt judehat är utbrett, anklagas för att vara rasister, främlingsfientliga eller tillhöra extremhögern. Organisationer som bekämpar antisemitism talar aldrig ut om muslimsk antisemitism. Istället anklagar de ”extremhögern” för antisemitism. Antisemitism från extremhögern finns så klart, men sedan andra världskriget har den för det mesta inte attackerat eller mördat judar.

Däremot har rörelser tillhörande extremvänstern närmat sig islamiska organisationer, kanske utifrån en gemensam önskan att omorganisera samhället mer i linje med deras vilja att göra ”alla-lika-fattiga-och-tyranniserade”. De har stöttat den ”Palestinska saken” med allt större styrka: ”Extremvänstern” i Europa är nu resolut ”antisionistisk” och fylld av ett antijudiskt hat liknande det hos de mest radikala muslimerna.

Så länge modiga politiker som Geert Wilders skjuts åt sidan kan situationen i Europa bara bli värre. Europeiska politiska ledare fruktar muslimska oroligheter och att förlora potentiella röster. Följaktligen har de blivit allt mer anti-israeliska. Frankrikes president Emmanuel Macron uppmanade till ett fullständigt stopp för vapenleveranser till Israel. ”Man kan inte försvara en civilisation genom att så barbari”, sa han till Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, utan att nämna Hamas och Hizbollahs obevekliga attacker mot Israel.

Demonstrationer till förmån för Hamas och de våldsamma antisemitiska ockupationerna av universitet under de senaste månaderna bör ses som röda flaggor. Historien visar att att tillåta hat mot judar och Israel att växa utan ett starkt svar bara kan leda till anarki.

”Israel är den enda plats där judarna försvaras”, skrev kolumnisten Caroline Glick. ”Utan Israel skulle det inte finnas något judiskt folk.”

Israel försökte hindra den mycket omdiskuterade ”vapenvilan” från att avdunsta. Som journalisten Daniel Greenfield noterade:

”Vapenvilan varade i ungefär fyra dagar.”

”Vapenvila med terrorister utspelar sig alltid på samma sätt. Genom en lång förhandlingsprocess nås ett antal övergripande överenskommelser.
Terroristerna börjar bryta dem inom 24 timmar.”

”Om Israel är inblandat skyller världen omedelbart på Israel.”

”Bidens vapenvila i Libanon varade i ungefär fyra dagar. Under den tiden började Hizbollah flytta tillbaka till sina gamla positioner, sätta upp raketramper, befästa och förbereda sig för nya attacker. Allt i strid med vapenvilan. Israel svarade med att slå ut de inkommande styrkorna och Hizbollah fortsätter med att skjuta raketer mot Israel.

”Så mycket för vapenvilan.”

Samt följande:

”Att erbjuda sig att förhandla med islamiska terrorister är ett tecken på svaghet. Jihadister erbjuder bara förhandlingar av rädsla, svaghet eller för att locka oss i en fälla, och de antar att vi gör detsamma. Ingenting kommer någonsin att övertyga dem om att vi verkligen vill leva i fred med dem, eller att vi föredrar alternativ till våld. Så varje gång vi erbjuder oss att förhandla ser de det som en svaghet eller ett trick.

”Om våra diplomater någonsin förstod denna kulturella verklighet, skulle de sluta bli förvånade när förhandlingarna bryter samman.”

Guy Millière, professor vid universitetet i Paris, är författare till 27 böcker om Frankrike och Europa.