Argentinas ekonomiska cancer är på väg att botas av en kraftfull hästkur av antistatlig och anti-globalistiskt penicillin. Denna policy kommer från en ny president som de flesta västerländska medier förklarade som en farlig clown, men som de nu har slutat skriva om.

I november 2021 valde argentinarna in en man med buskigt hår och en framtoning värdig en rockmusiker från 1970 till nationalkongressen, och i december förra året vann han presidentvalet. Och Javier Gerardo Mileis politiska budskap var om möjligt ännu mer radikalt än Trumps: Riv hela statsapparaten och återinför verklig ekonomi!

Detta har naturligtvis satt Europas elitmedia i panikläge, och de har helt slutat skriva om Argentina – för ju mindre folk vet, desto lydigare blir de. Efter mindre än ett år av ny politik ser vi dock facit i Argentina: Det visar att Milei inte alls var någon clown, och hans ”radikala” tankar (som faktiskt är ett eko av Thatchers och Reagans storhetstid) visar sig faktiskt fungera: Mindre statliga ingripanden och statlig konsumtion, och mer klassisk ekonomi, fungerar för allas bästa.

Folket bad om en kursändring och fick det

Nyligen presenterade Milei Argentinas första budgetöverskott på tolv år. Han har minskat risken på landets statsobligationer med 10,4 procent, reallönerna har stigit, statsskulden har minskat, och Argentinas galopperande inflation på nästan 26 procent i december 2023 har sjunkit till 3,5 procent i september 2024. Receptet är skär, skär, skär i onödiga offentliga utgifter och byråkrati, och erbjud bättre, stabila ramvillkor för näringslivet.

Det här är ingen ny modell, men ändå raka motsatsen till vad Erna och Støre vill göra med Norge. Allt som existerar i deras huvuden är att ”omorganisera” hela samhället i panikfart så att det stämmer överens med EU:s politiska experiment, som ingen vet hur det kommer att sluta och som inte har några framgångar: Massinvandring, islamisering, energiomställning, lågutsläppssamhället, elektrifiering, stadsförtätning, skattehöjningar, cirkulär ekonomi, FN:s hållbarhetsmål och en allt större offentlig sektor. Allt utan kostnadsuppskattningar, riskbedömningar eller konsekvensbedömningar och utan att tillåta debatt eller tvivel. Detta är uppenbarligen slarvigt och superriskabelt, och det kommer att gå galet, eftersom det inte fungerar.

Inkompetenta politiker förstörde ekonomin

Milei är en klassisk liberal ekonom och förstod vikten av ekonomiska reformer, men utan att ta till högriskexperiment. Istället lutar han sig mot politik som har visat sig fungera tidigare, och avvecklar kostsamma regeringsprogram som införts av peronisterna. Precis som utlovat har Milei demonterat och stängt så många som 13 statliga departement och sagt upp mer än 30 000 offentligt anställda, eller runt tio procent av de federala anställda. Eftersom folket måste betala för allt detta som egentligen inte producerar något av värde.

Detta är den största ekonomiska kontrarevolutionen i Argentina sedan valutakrisen 2001, då nationen övergav sin fasta växelkurs. Det fick omedelbart botten att falla ur argentinska pesos, och kedjereaktionen var oundviklig: Folk sprang till bankerna för att ta ut sina pengar och omvandla dem till verkliga värden, så i panik gjorde ekonomiminister Domingo Cavallo det olagligt att ta ut pengar .

Inom några timmar hade miljontals argentinare förlorat upp till 75 procent av sina kontantinsättningar. Sedan dess har ekonomin i Argentina bara blivit sämre och sämre, samtidigt som statsapparaten har blivit större och större – även möjligen på grund av vänskapskorruption som ger släktingar och vänner ett tryggt, offentligt jobb i svåra tider – inte olikt vad vi ser i våra länder.

Vuxna har tagit över i Argentina

I början av november upplöste Milei också Administración Federal de Ingresos Públicos (AFIP), landets största skattemyndighet, och avskedade nästan 3 100 offentligt anställda, vilket kommer att spara argentinska skattebetalare 6,4 miljarder argentinska pesos (cirka 6,5 ​​miljoner dollar). Planen är att en ny enhet ska ersätta AFIP, så även om detta minskar byråkratin, är det också en symbolisk handling: Milei har lovat att attackera byråkratin, och han visar obeveklig kraft.

Översynen av skattebyråkratin är särskilt viktig för Milei, eftersom den visar att han flyttar sitt fokus bort från offentliga byråkrater och firar vikten av privata entreprenörer och privata företag under en klassisk ekonomisk ram. Det här är förnuftig politik som fungerar, och ljuv musik i öronen på alla som driver företag – och därmed raka motsatsen till vad EU-parlamentet och norska regeringar har gjort de senaste decennierna. Målet här är att staten inte längre är en facilitator för näringslivet, utan snarare spelar huvudrollen i näringslivet.

Chockterapi utan ryskt kaos

Argentinas ”chockterapi” har inte prövats sedan Ryssland och sovjetstaterna var tvungna att reformeras efter murens fall 1989. Men i motsats till Mileis åtaganden om stabila ramvillkor inom den klassiska kapitalismen, respekterade inte Ryssland och östblocksländerna äganderätten på samma sätt, eftersom allt ägdes av staten . Istället fortsatte Ryssland att subventionera improduktiva sektorer av ekonomin som tidigare, som västländer gör med dagens klimatindustri. Detta undergräver marknadskrafterna där man konkurrerar på egen bekostnad och risk, och stimulerar snarare den svarta ekonomin och korruptionen.

Resultatet blev att de verkliga värdena fördelades bland Vladimir Putins oligarkvänner, i utbyte mot att Putin fick behålla makten. Putin gynnades mest av det – särskilt nu när oligarkerna har blivit fråntagna alla pengar som de hade gömt undan utomlands genom sanktioner, och det skapar förmodligen ”lite dålig stämning” på Kremls julfest. I Polen, där kommunismens fall initierades av en fackförening (av alla saker), gick de anmärkningsvärt nog inte i samma fälla.

Se på Polen, Europas framtida supermakt

I oktober 1989 inledde den nyutnämnde polske finansministern Leszek Balcerowicz en våg av frimarknadsreformer, inklusive minskning av de offentliga utgifterna, privatisering av statliga industrier och avskaffande av statliga subventioner. Lech Walesas regering var inte genomkorrumperad, den respekterade egendoms- och arvsrätt, tillät inte oligarker att fly med det ärvda silvret och tryckte inte pengar på löpande band. Därför stabiliserades den polska ekonomin inom två år, och sedan dess har Polen inte upplevt en kraftig ekonomisk nedgång:

Mellan 1992 och 2019 hade Polen en genomsnittlig årlig tillväxt på 4,7 procent och är den enda OECD-nationen som har upplevt 28 år av ekonomisk tillväxt i rad. Entreprenörskapet har blomstrat i kölvattnet av reformerna. Detta har naturligtvis också en bakgrund i att Polen utgick från ett förbud, vilket ingen avundas dem. Detta var en sovjetisk koloni som exploaterades och missköttes av Ryssland, fattigdomen var stor, och utrymmet för tillväxt var enormt.

Det tar många decennier att bota en sådan försummelse av ett land, men Polen experimenterar inte med ekonomin, och vägrar att införa en förhastad politik som undergräver både samhället och ekonomin, som massinvandring och klimathysteri, som gör att européer hamnar i fattigdom. EU försöker pressa Polen att anta och kopiera detta kollektiva vansinne, men hittills har Polen stått emot. Det kommer att göra Polen till Europas nya stormakt någon gång efter 2050.

Att förstöra ett samhälle går snabbt; att reparera det tar tid

Även om det finns smarta nödåtgärder som politiker kan vidta för att ändra kurs kan de inte trolla, och Argentina står fortfarande inför massiva problem: Mer än 50 procent av argentinarna lever i fattigdom. Arbetslösheten är 7,7 procent. Många medborgare kämpar med osäker tillgång till mat, med uppskattningsvis 1,5 miljoner barn som går miste om minst en måltid om dagen. Dålig politik är livsfarlig och alla svenskar, norrmän och andra EU-medborgare borde lyssna på denna varning.

Om man väljer politiker med stora visioner, men med dysfunktionell politik, går det snabbt utför – men det kan ta flera decennier innan ”etablissemanget” kommer att erkänna det och väljarna upptäcker det. Det är lätt att förstöra något, men det tar decennier att rätta till misskötsel, och det är därför EU är i så allvarligt trubbel: Allt handlar nu om att kamouflera problemen så att man kan fortsätta som tidigare och införa ännu fler visionära reformer och revolutioner. Men mer av dålig politik kommer alltid att ge mer av dåliga resultat. Det är inte raketvetenskap.

Argentina väljer anti-globalism. Européer väljer självskada

Milei har tilltro till klassisk ekonomisk teori och har hållit de flesta löften han gav i valrörelsen: Statsreglerade hyrespriser avskaffades i januari. Då steg bostadsutbudet med nästan 200 procent, och hyrespriserna sjönk med 40 procent i Buenos Aires, eftersom en fri marknad fungerar.

Orsaken till den sjuka bostadsmarknaden i Norge är inte marknadskrafterna, utan det faktum att det genom experimentell politik importeras tiotusentals fattiga lycksökare från världens alla länder, som alla måste ha bostad. När man ökar befolkningen i ett land med över 30 procent på cirka 30 år sätter det naturligtvis bostadspriserna, ekonomin, välfärden och infrastrukturen under extrem press.

Varje försök att diskutera sådana fakta förbjuds och stämplas som ”extremhöger” av media och de politiker som leder politiken. Deras felaktiga utgångspunkt är att problemet är att det inte byggs tillräckligt med bostäder, så de kan fortsätta importera väljare. Alla som sett Oslos nya förtätade hyreshusghetton förstår att det har byggts alldeles för mycket, inte för lite.

Milei är ingen trollkarl och han kan inte heller göra allt på en gång. Hans löfte att ”dollarisera” ekonomin har inte förverkligats. El Presidente har inte heller helt stängt Argentinas centralbank, men oavsett har landets ekonomiska potential ökat avsevärt: BNP förväntas växa med mellan fem och sex procent nästa år, drivet av ökade investeringar och konsumtion, samt en monetär stabilitet och arbetsmarknadsreformer.

Milei tänker långsiktigt och lägger grunden för att funktionell politik ska kunna föras efter att han lämnat posten, så för argentinarna ser det lovande ut. För européer not so much: Där försöker de återigen att, med alla medel, få en ny, grön typ av socialism och planekonomi att fungera.

Du har bara börjat ana problemen som kommer, för allt ska lösas med mer av det som inte fungerar.