I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:

”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.”

Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”

Luk 2:25-35

Det är sista söndagen 2024 och ett tillfälle att stanna upp och reflektera över året som gått, men också över vilka möjligheter det nya året erbjuder.

För mig var förändringen av abortlagen den kanske viktigaste negativa händelsen i Norge 2024. Mycket beror på en bristande etisk reflektion från våra förtroendevaldas sida, brister som också är viktiga för andra områden av samhället.

Efter att ha läst igenom hela debatten som fördes i Stortinget slår följande saker mig:

Först och främst lyser det tydligt igenom att förkämparna för rätten till fri abort upp till 18 veckor anser att de själva, och därmed också lagen, skapar etiken. År 2024, där Norge firade både Kristenlagen och Magnus Lagabøters nationallag, representerade debatten i Stortinget ett mörker som upphäver Guds roll som utgångspunkt för etik, och därmed även för lagar.

För det andra bör vi lägga märke till hur vår egen tid användes som argument för en ny lag. Vi fick veta att den gamla lagen behövde revideras eftersom den var så gammal. Vad som kommer att bli slutmålet för denna förståelse av etik är inte helt lätt att förutse, men utmaningen är att denna inställning spiller över i all etisk debatt. Vi står neutrala till vår egen tid och våra val, eller som Hadia Tajik sa, när hon kommenterade önskemålet om rådgivning för den gravida kvinnan:

”I dag lagstiftar även gravida kvinnor sin rätt till säker och bra information före och vägledning efter en abort. Den vägledningen måste vara neutral. Ingen ska känna sig pressad. Beslutet ska vara kvinnans eget och samhällets uppgift är att stödja och underlätta det beslut hon fattar.”

Det finns all anledning att tro att många delar Hadia Tajiks förståelse för samhällets roll. Men det finns en diametral motsättning mellan Hadia Tajik och Magnus Lagabøters ideal. Abortdebatten visade att etiken handlade om kvinnans svåra val, vilket gjorde valet av abort etiskt ointagligt. Det var inte aborten som var etiskt problematisk, utan att vägra kvinnan att utföra den. Och enligt Hadia Tajik måste vi stödja kvinnans val.

Det går inte att prata om etiska perspektiv om samhället ska tvingas vara neutralt inför de val vi gör, men det är här vi ser att många av postmodernismens mardrömmar ligger begravda. Vi får inte säga att något är sant, att lagen måste bygga på några eviga sanningar, som Gud har gett oss. När abortlagen en dag ska revideras och moderniseras igen kommer anhängarna av en modernisering åter att kräva att samhället stödjer kvinnans val, av den enkla anledningen att kvinnans val nu blir ännu svårare.

Det borde oroa oss att det inte fanns någon av våra förtroendevalda som vågade utmana tron ​​på det moderna i mötet med etiken. Ingen påpekade att om vår nationalförsamling inte bara blir utgångspunkten för lagen, utan också för etiken, finns det inga gränser för vad som kan beslutas.

Kravet på neutralitet upphöjs till ett moraliskt imperativ och används inom allt fler samhällsområden. Inga religioner får lyftas fram och eleverna får inte uppleva någon förkunnelse. Familjer löses upp, men samhället måste stödja alla val och nationen kan inte längre försvara sin suveränitet. Kravet på neutralitet påverkar även något så vardagligt som elförsäljningen, vi ska inte längre vara herrar i vårt eget hus, och ingen förtroendevald behöver erkänna att de själva ansvarar för utvecklingen.

Jag menar att kristendomen har ett annat och bättre budskap än kravet på neutralitet. Kristendomen berättar en historia om etikens utgångspunkt och vår uppgift som troende. Liksom Simeon i templet förstår vi vem Jesus är.

Förhoppningen inför 2025 är att vi till hösten ska ha några politiker i Stortinget som vågar ta upp arvet efter Magnus Lagabøter och låta Gud vara utgångspunkt för rätten.