Elon Musk orsakar rabalder i Västeuropa, och han kommer till dukat bord: Yttrandefriheten minskar, och Europa ligger flera år efter USA. Han vet hur man ska smutskasta media och politiker som tar till det billiga tricket att kalla oppositionen ”extremhöger”. Demokraterna i USA försökte. De kallade till och med Trump för Hitler. Väljarna vände dövörat till.

Etablissemanget i Europa är desperat. De känner att det gungar under fötterna. Den 23 februari går tyskarna till val och det kan bli en katastrof, särskilt för Socialdemokraterna och De gröna. Terrorattacken i Magdeburg kommer definitivt att påverka omröstningen till AfD:s fördel. Ändå tror media att de har makten att diktera människors reaktioner. De tror att de kan få folk att inbilla sig att den saudiske läkaren var anti-islam. Till och med iNyheter köpte detta nonsens.

Människor har instinkter, och när de väl vaknar är de ostoppbara. Men media har målat in sig i hörnet till den grad att det är omöjligt för dem att möta väljarna, de lyckas bara mata den krympande andelen som tycker likadant som dem.

Det är i detta spann som Musk opererar, och han leker.

Han driver en stor Tesla-fabrik utanför Berlin, och måste därför hålla ett öga på tysk industri. Han säger att AfD är Tysklands sista chans att rätta till felen. Då får media anfall.

Nyligen tog Die Welt in en artikel av Musk som sa att det var nonsens att kalla AfD för extremhöger.

”AfD är engagerad i en kontrollerad immigrationspolitik som prioriterar integration och bevarande av tysk kultur och säkerhet”, skrev han och tillade: ”Detta handlar inte om främlingsfientlighet, utan om att se till att Tyskland inte förlorar sin identitet i jakten på globaliseringen.
En nation måste bevara sina kärnvärden och sitt kulturarv för att förbli stark och enad.”

Men detta blev för mycket för opinionsredaktören Eva Marie Kogel. Samma dag som artikeln gick i tryck lämnade hon in sin uppsägning. The Telegraph citerar Der Spiegel om uppståndelsen på Die Welts redaktion.

Artikeln beställdes av Mathias Döpfner, chefen för tidningsutgivaren Axel Springer, och möttes av förbittring från tidningens redaktion, enligt tidningen Der Spiegel.
Artikeln publicerades tillsammans med ett svar från Jan Philipp Burgard, Die Welts chefredaktör, som konstaterade att även om Musks diagnos av Tysklands problem kan vara korrekt, var hans bedömning att endast AfD kunde rädda Tyskland ”dödligt fel”.

I ett normalt klimat vore en åsiktsyttring en självklarhet. Men Europa och västvärlden är inte längre normala. Eliten orkar inte längre höra en sanningsenlig beskrivning av konsekvenserna av sin egen politik. De har kommit överens om att kalla det högerextremism. Men om beskrivningen stämmer – och man bara behöver ta en tur ut på gatan för att få det bekräftat – kommer det bara att vara en tidsfråga innan majoriteten av befolkningen väljer att istället kallas extremhöger.

Klockan tickar. Syllogismen är enkel. Eliten har skapat det själva: De producerar själva ”högerextrema” partier. Det händer i Storbritannien, Frankrike och Italien, där NRK:s Simen Ekern föll så lågt att han kopplade Meloni till Mussolini.

Det finns ingen nedre gräns för vad journalister får säga. Därför tappar de allt förtroende. NRK har blivit så dåligt – en ren propagandamaskin – att det är svårt att föreställa sig att public service-företagen kan överleva. De bedriver systematisk disservice.

I USA är liberal media i fritt fall. Musks kritik förebådar att detsamma står för dörren i Västeuropa. Ett tecken på det är en redaktör som inte orkar höra en alternativ analys av sitt eget land, utan avgår i protest.

Den tyska eliten slits mellan ett mörkt förflutet och vänsterliberala värderingar i Wiedergutmachen: Att sona det förflutnas synder.

Men då kan man inte utsätta landet för en invasion.

Man kan inte heller genomföra experiment i realtid med omställningen av industrisamhället till fossilfri produktion.

Musk har sett detta på nära håll.

Den tillträdande chefen för det första amerikanska departementet för statlig effektivitet (Doge) uttryckte också beundran för AfD:s ansträngningar att avreglera marknaden, minska byråkratin och sänka skatterna.

Han beskrev Tysklands beslut att fasa ut kärnkraften till förmån för fossila bränslen och förnybar energi som ”dyrt” och ”naivt”, med argumentet att landet inte har tillräckligt med batterilagring för att säkerställa en stabil strömförsörjning.

Musk tog emot att AfD stämplades som ”extremhöger”, och menade istället att partiet är förkämpar för politisk realism utan politisk korrekthet.

Han pekade på Alice Weidel, partiets ledare, som har en samkönad partner från Sri Lanka, och sa: ”Låter det som Hitler i dina öron?”, och tillade: ”Till dem som fördömer AfD som extremister, skulle jag säga : Låt dig inte luras av det: Låt dig inte luras av etiketten som sitter på den.”

Om att hoppa över sin egen skugga

Woke-vänstern, som särskilt dominerar media, har konstruerat en skugga de inte kan hoppa över. De ser att det gröna skiftet förstör ekonomin och orsakar högre kostnader för medborgarna. De ser att invandringen förstör den sociala sammanhållningen och att brottsligheten ökar. De vet att de måste ändra kurs, men det kan de inte. Deras vägran växer eftersom kritiken kommer från en politisk flygel som de har ett hatförhållande till. De kan inte tänka klart. Skuggan blir bara större.

Det är inte första gången i historien som en elit misslyckas med att reagera på en hotande fara och tecken på kris som alla såg komma. Imperier har fallit för att eliten inte kunde låta bli att göra det de gjorde, för att det passade deras intressen.

Medborgarna har inte många alternativ, men för närvarande kan de rösta. I USA klarade man det mot alla odds. Det var en enorm förstärkning av demokratin, men våra medier misslyckas med att erkänna det. Det säger något om hur långt från verkligheten de befinner sig: De har tappat demokratin ur sikte.

De mellanliggande sakerna

Sedan finns det drag som är karakteristiska för Tyskland: Förhållandet till Ryssland och Kina. Förhållandet till EU. Här står vi inför ett annat problem: Kan vi lita på beskrivningen av Marine Le Pen och Alice Weidels politik?

Artikeln publicerades tillsammans med en replik från Jan Philipp Burgard, Die Welts chefredaktör, som konstaterade att även om Musks diagnos av Tysklands problem kan vara korrekt, var hans bedömning att endast AfD kunde rädda Tyskland ”dödligt fel”.

Burgard lyfte fram AfD:s önskan att närma sig Ryssland, där partiet kräver återupprättande av handeln och upphävande av sanktionerna mot Moskva.

Han varnade också för AfD:s avsikt att blidka Peking och lämna EU och kallade det senare för en ”katastrof”.

”AfD är inte bara Alice Weidel, utan också Björn Höcke”, skrev Burgard, innan han skällde ut den ökända chefen för AfD:s regionala avdelning i Thüringen för hans upprepade användning av förbjudna nazistiska slagord och hälsningar.

Chefredaktören påpekade att ett domstolsbeslut gör det möjligt att beskriva Höcke som extremist. Historieläraren som blev politiker har tidigare avfärdat Berlins minnesmärke för Förintelsen som ett ”skammens monument” och har förespråkat en ”tusenårig framtid” för Tyskland.

Burgard medgav att ”Tyskland verkligen kämpar med okontrollerad immigration”, men han avvisar AfD:s planer på repatriering som ”orealistiska”.

Det är frestande att köra en ”what-aboutism” gentemot det tyska etablissemanget: När ledarna för den tyska övervakningspolisen blandar sig i politiken och delar ut politiska etiketter som grundlagsstridiga till ett parti i Förbundsdagen, eller när hundra politiker vill att ett annat parti ska förbjudas, är det långt allvarligare än ett par politiska skurkar, som Björn Höcke, som har en oklar relation till tysk historia. För idag finns det partier i Förbundsdagen som har en oklar relation till politiskt våld om det bara kommer från ”rätt” sida.

Det här är en av sakerna som gav Trump segern: Folk såg att rättssystemet accepterade våld, bara det kom från vänstern, medan konservativa behandlades som om de befann sig i en polisstat.

Därtill kommer det säregna tyska fenomenet att studentrevolten på 1960- och 70-talen förvandlades till röd terrorism. Och vad är egentligen förhållandet mellan den röda och den grönsvarta terrorismen, islam?

Det är det stora tabut i tysk politik.

Spänningen över stödet till AfD är direkt kopplad till Magdeburg och en gnagande visshet om att ”det kommer mer”. Eliten – och det gäller hela Västeuropa – pressas in i en position där den är förlamad. Den vågar inte göra något åt ​​islams inflytande, vågar inte sätta gränser och vet samtidigt att den då ökar radikaliseringen bland befolkningen.

Det är status för Europa i början av ett nytt år, och då har vi inte ens nämnt kriget i Ukraina.