När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: ”Vem är han?” Och folket svarade: ”Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen.”

Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han sade till dem: ”Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.”

Blinda och lytta kom fram till honom i templet, och han botade dem. När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet: ”Hosianna Davids son”, blev de förargade och sade till honom: ”Hör du vad de säger?” Jesus svarade: ”Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?” Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.

Matt 21:10-17

Idag är det första söndagen i Advent och vi börjar förbereda julfirandet. Vissa människor har dock så bråttom att fira jul att de går direkt till julfirandet utan att ägna särskilt mycket uppmärksamhet åt Advent.

Men det är något med detta jäkt som också präglar dagens politik. Våra politiker vill gärna rädda världen från både diskriminering, förtryck, krig och klimatkrisen och allt skulle helst ha ägt rum igår. Därför tillåter vi oss också att moralisera över det förflutna. Själva är vi felfria.

Sällan eller aldrig hör vi någon säga att vi ska stanna upp och fundera över vad vi gör, om vi faktiskt går i rätt riktning. Nej, det är kravet på sammanhållning och enighet som gäller. Motstånd måste man avsvärja sig. Det är nämligen både polariserande och splittrande, och inget är värre än att vara den som polariserar, den personen är förstås ett hot mot både demokratin och världsfreden.

Kristendomen lirar dock inte särskilt bra med krav på enighet och konformitet. Jesus Kristus gjorde tvärtom: Han utmanade samtiden, och han gör det än idag.

Denna första söndag i Advent står Jesu tre klassiska ämbeten i fokus; han är kung, präst och profet. Texterna citerar eller anspelar på en mängd Gamla testamentets profetior.

När Jesus gick in i Guds tempel, drev han ut alla som sålde och köpte där, och han välte månglarnas bord och duvförsäljarnas bänkar, och när Jesus går in i Guds tempel, uppfyller han profeten Malaki 3:1. Jesus ”rensade” templet, men han gjorde ännu mer. För det första befann sig månglarna (de som, mot en avgift, växlade valuta) i ”hedningarnas förgård”. Det betyder att det fanns icke-judiska gäster i Guds hus som stördes särskilt av dem.

Prästen Odd Sverre Hove skriver i Dagen att Jesus här sannolikt demonstrerar en hednisk missionspunkt. För det andra var växlarna där eftersom endast mynt från Tyrus togs emot i templet. Mynt från Tyrus hade en viktgaranti och en garanterad ädelhet i metallen. Duvförsäljarna var på plats för att sälja offerdjur till templets djuroffer. Men Jesus var på väg att ersätta alla tidigare djuroffer med sitt eget fullständiga Golgata-offer (se Hebreerbrevet 10). För det tredje hade flera profetior förutsagt en tempelmiljö fri från offer-kapitalism (se Sakarja 14:21 & 6:12f). Istället för Jesu tempelrensning bör vi därför tala om Jesu tempeldemonstration.

Inte oväntat reagerade de skriftlärda på Jesu uppträdande. De ville inte ha en lära som tog deras makt. Det finns all anledning att tro att de hade hört honom säga:

”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender.”

Jesus förutsåg att hans radikala budskap skulle utmana etablerade relationer och skapa konflikter i samhället och i hemmet. Han visste att budskapet skulle vara polariserande. Kristendomen ger inte upp halvvägs. Antingen är du med eller så är du emot .

Och det är väl därför våra politiker för det mesta bara reagerar på kristen förkunnelse. Det är bara den som träffar dem i hjärtat, och som de vet att de måste ta ställning till. Ingen blir provocerad av när andra religioner predikar om evigheten, men kristendomen befinner sig i en helt annan kategori. Den framstår inte som en religion, utan är ett kärleksbudskap från Gud själv, eller som det står i Uppenbarelseboken 3:19–20, en annan av dagens texter:

”Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar. Visa iver och vänd om! Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.”

Den moderna människan gillar inte att bli tillrättavisad och tuktad, snarare tvärtom. Den moderna människan tillrättavisar och tuktar den som står för något annat än han själv och den konforma massa som han tillhör. En sådan person kan inte hantera synd, hos honom är Gud frånvarande och etiken privatiserad, och alla som säger emot honom polariserar.

Men om du förstår att det är skaparen av universum, en helig Gud, som säger att han älskar dig och vill äta tillsammans med dig, kommer du också att förstå att polariseringen är absolut nödvändig för din frälsning. Guds mening med ditt liv är något helt annat än vad dagens politiska elit predikar. Jag rekommenderar en reflektion över det under tiden fram till jul.

Välsignad adventstid.