När du tittar på reklamfinansierade tv-kanaler, eller YouTube eller andra reklamfinansierade medier avbryts du ständigt av reklam. Men istället för att spegla befolkningens demografi är det knappast möjligt att se vita par längre. Om ”representation matters” (representation spelar roll), vilket är mantrat hos woke, varför kan inte majoritetsbefolkningen se sig själv på skärmen längre?
Det var Katharine Birbalsingh, med smeknamnet ”Storbritanniens strängaste rektor”, som på X undrade varför det var så sällsynt att se vita förälskade par, medan normen har blivit blandade par, där det oftast är den vita, brittiske mannen som har blivit ersatt med en svart eller asiatisk man. Birbalsingh själv är inte vit – hennes föräldrar är av karibisk-indisk härkomst:
Flera höll med. Det som började som en rättmätig inkludering av personer med andra hudfärger har gått så långt att det nu knappast är möjligt att se vita britter, eller personer med europeiskt utseende, i reklam. Vi kan förstås se en liknande utveckling i tv-serier och filmer, vilket återspeglas i vissa surrealistiska rollbesättningar, däribland den svarta kvinnan Lashana Lynch som Agent 007 i Bond-filmen No Time to Die och Idris Elba som den nordiske guden Heimdall i Marvels Thor and the Avengers.
Vit man-bingo
Ett typiskt scenario är en familj där mannen är svart, kvinnan är vit och barnen är naturligtvis mixade – eller en familj eller ett par där ingen är vit. Det gäller alla typer av reklam, för alla typer av produkter – speciellt reklam med hög budget, skapad av reklambyråer i London. Tittar man däremot på en tv-kanal som GB News, som bojkottas av flera av de stora företagen, så ser vi vita britter i lågbudgetannonser, till exempel för möbelbutiker i Wales eller ett hotell i Midlands. Om du håller dig till mainstream media kan du dock spela ”se den vita mannen”-bingo – det är ungefär lika sällsynt som att se en gul bil på gatan.
I och för sig är det naturligtvis inga problem att se en mångfald av hudfärger representerade på skärmen. De flesta av oss som lever 2024 är vana vid och helt avslappnade inför alla nyanser av hudfärg. Men är det ”mångfald” om vita människor knappt syns? Majoriteten av befolkningen i Europa består fortfarande av européer med europeiskt utseende. Det handlar också om kultur. För woke reklampersoner är det inte bara ett mål att öka representationen av olika icke-vita hudfärger, utan även icke-europeiska kulturer och sexuella minoriteter. De bryr sig inte mycket om i vilken grad representationen är proportionell mot verkligheten; det är deras idealiserade verklighet som ska representeras. Och där är vita, heterosexuella människor en minoritet.
Annonsörer är aktivister
Naturligtvis är det inte bara i Storbritannien som vi ser denna utveckling. Gå till exempelvis Lindex.no [eller Lindex.se; reds. anm.]. På framsidan ser vi visserligen en hand med vit hud, men resten av modellerna har ett utomeuropeiskt utseende. Kvinnor som bär hijab, en religiös huvudduk som förtrycker kvinnor, har för länge sedan blivit vardag. Det är just det som är målet: att vanliggöra, att normalisera, för de – det vill säga reklamfolket, tillsammans med resten av den urbana, liberala eliten – tror att vi andra är rasister med fördomar mot minoriteter som måste vänja oss vid att se människor som inte ser ut som oss själva. De är i första hand aktivister, inte säljare som vill nå en målgrupp genom att vädja till dem. De har glömt att syftet med en annons är att potentiella kunder ska kunna reflektera sig själva i, eller aspirera på, dem de ser.
Självklart kan du se en snygg klänning eller klocka på en person med mörkare hudton än din egen, och bli inspirerad att köpa produkterna. Men om representation spelar så stor roll som de wokea aktivisterna, marinerade som de är i kritisk rasteori, har ropat i åratal, varför gäller det bara den ena vägen?
Reklambyråerna själva är öppna med att de föredrar att använda etniska minoriteter. Hälften av de brittiska reklambyråerna svarade i en undersökning att de använde färre vita modeller eftersom dessa inte längre representerade ”det moderna samhället”. Samtidigt svarade 45 procent av britterna att etniska minoriteter är överrepresenterade i media, medan endast 26 procent svarade att de är underrepresenterade, enligt en YouGov-undersökning som återges i Daily Mail. Personer med hbtq-identitet är också överrepresenterade, trodde de som tillfrågades. Om samma frågor ställdes till norska eller svenska konsumenter och reklambyråer tvivlar jag på att svaren skulle vara dramatiskt annorlunda.
En växande klyfta mellan eliten och befolkningen
Denna lilla och i sig oviktiga fråga – om vem som figurerar i annonser – visar ändå på något viktigt: det växande gapet mellan eliten och folket. Eliten, här representerad av woke, metrosexuella reklammänniskor, och folket – vi vanliga konsumenter – är på kollisionskurs. Det handlar inte om rasism, som Antirasistisk Senter hävdade 2018 efter att det blev uppståndelse kring en Rema 1000-reklam med en hijabbärande kvinna, utan om alienation. Men det är för obehagligt och komplicerat för woke-aktivister, som läser allt genom en svart-vit lins där de är de goda och alla som har invändningar, nyanseringar eller protester är rasister.
Vita människor har försvunnit från annonserna. Varför? frågade Katharine Birbalsingh. Det är svårt att anklaga en svart kvinna för att vara rasist (men woke-aktivister kan göra det också, om de verkligen vill, genom att använda termen ”kokosnöt”, som beskriver en mörkhyad person som är ”vit inuti”). Birbalsingh ställer bara frågan varför det händer, hon tycker inte att utvecklingen i sig är hemsk. Med familjemedlemmar av olika hudtoner tycker jag personligen att det är helt normalt, och trevligt, att se mångfald på skärmen. Men det blir nästan skrattretande när det blir så ovanligt att se en vit person i en reklamfilm att man kan spela bingo om det.