Krisen för gammelmedia intensifieras och nu hotas självaste Aftonbladets papperstidning av nedläggning. Det bådar gott att läsarna tröttnat. Kanske kan vi få se den verkliga journalistikens återkomst?

Det går dåligt för svensk gammelmedia, och särskilt dåligt går det för ikoniska Aftonbladets papperstidning. Faktum är att det går så dåligt att ägaren, den norska mediekoncernen Schibsted Media, överväger att lägga ner den. Den planerade besparingen där 350 tjänster försvinner (motsvarande 13 procent av koncernens anställda) kan vara otillräcklig när Schibsted måste dra ner på sina kostnader med 15 procent.

– Aftonbladets lönsamhet i print blir svagare för varje år och vi tror att Aftonbladets papperstidning är den i vår portfölj som först läggs ner. Exakt när det ska ske har inte bestämts, säger Schibsted Medias vd Siv Juvik Tveitnes i en intervju med Dagens Media.

Men en nedläggning kan bli aktuellt redan i år och beror på minskande intäkter från både annonser och prenumerationer, och ständigt sjunkande upplagor av papperstidningar.

Journalister i allmänhet och Aftonbladets anställda i synnerhet skriker förstås i högan sky och varnar för högerextremismens övertagande och demokratins död om nedläggningsplanen blir verklighet. Men de har fel.

Att Aftonbladet får ta ner skylten är hoppingivande och ett friskhetstecken för Sverige.

Övergav journalistiken till förmån för propaganda

Aftonbladet har nämligen, i likhet med exempelvis DN, övergett den klassiska journalistikens uppgifter och istället valt att försöka fånga läsarnas uppmärksamhet (och pengar) genom att satsa på ”agendasättande journalistik” och bli alltmer radikal i sina ledartexter: De dagliga angreppen på Trump är tillbaka, censur anses viktigt för demokratin och Sverige beskrivs som ett genomrasistiskt helvete. Socialdemokratisk fanatism, ständiga provokationer och rena kränkningar har blivit tidningens signum och Anders Lindberg dess politiska ansikte.

Lindberg – som en bekant beskrev som ”det mittbenade trollet” (så skulle jag självfallet aldrig drömma om att uttala mig, ens om Anders Lindberg) – har även andra arenor: han är en frekvent gäst i tv-kanalernas morgonsoffor och debattprogram och ska man tro statistiken så tweetar han minst en gång i minuten.

”God ton” är inget för Lindberg (förutsatt att attackerna riktas mot mål med en ideologisk hemvist till höger om S). Nej, istället följer han Annika Strandhälls exempel och uttrycker sig gärna både snabbt, obetänksamt och inte sällan kränkande.

En specialgren hos Lindberg och hans kollegor på Aftonbladet har under det senaste decenniet varit att hänga ut folk som (i tur och ordning) främlingsfientliga, rasister, islamofober, fascister och nazister. När jag och två prästkollegor under sommaren 2016, som präglades av IS folkmord och islamistiska terrordåd, startade Facebookgruppen ”Mitt Kors” till stöd för världens förföljda kristna valde Aftonbladet att porträttera oss så här:

Illustration publicerad i Aftonbladet 29/8  2016.

Lindbergs kollega Åsa Linderborg ansåg att det var rätt och riktigt att jämställa oss med nazister. ”Mitt Kors” blev ”Mitt Hakkors” och än idag är jag stämplad som nazist inom Svenska kyrkan, och följaktligen icke anställningsbar (trots extrem prästbrist).

Har du blivit kallad ”nazist” än..?

Dödliga drev

Men vi drabbades lindrigt, jämfört med hur Aftonbladet behandlade Benny Fredriksson, vd för Stockholms Stadsteater. Under MeToo-kampanjen startade Aftonbladet ett mediadrev mot Fredriksson. En av de som attackerade hårdast var just Åsa Linderborg, som i en artikel beskrev Fredriksson som ”en oberäknelig diktator” och ”pennalist” som ”styrt med skräck och fruktan”, tvingat en skådespelare till abort och skyddat män som sextrakasserat kvinnor. Artikeln publicerades den 6 december 2017 men är nu borttagen från nätet (en nedsparad version hittar du här). Efter Aftonbladets artiklar avgick Benny Fredriksson från sin post. Mindre än tre månader senare, den 17 mars, tog han sitt liv.

När Åsa Linderborg fälldes för att ha brutit mot god publicistisk sed bad hon om ursäkt, men menade samtidigt att det inte var hennes fel. I en intervju med Svenska Dagbladet hävdade Linderborg att ”hon drogs med” av tidsandan.

”Rasistfascistnazistislamofober”

En annan som ständigt tycks dras med av tidsandan, utan tillstymmelse av eget ansvar eller omdöme, är just Anders Lindberg. I det senaste (men knappast sista) övertrampet lyckas Lindberg återigen håna den arbetarklass han säger sig representera, och detta avhandlar Bitte Assarmo i en text på Det Goda Samhället idag. Läs den.

Här kommer vi då till slutsatsen och förklaringen till att Aftonbladet dör sotdöden: I sitt försök att locka läsare genom att vara så skarpa, gränsöverskridande och provokativa (eller som S själva kallar det: ”modiga”) som möjligt, lyckas man istället med det motsatta – att stöta bort läsarna. Tiden är sedan länge förbi när läsare lockades av texter som hånar och stämplar helt vanliga svenskar med helt vanliga åsikter som rasistfascistnazistislamofober.

Ju hårdare Lindberg & Co går på, desto färre kommer att lyssna till vad de säger.

Tröttnat på mobbare

Min gissning är att svenska mediakonsumenter har tröttnat på agendasättande mobbare som ägnar sin tid åt att trycka ner (den för dagen av S anbefallna) korrekta värdegrunden i halsen på läsaren från sina redaktioner i Aftonbladets glasbeklädda elfenbenstorn. Man har definitivt tröttnat på att betala för skiten som produceras. Andelen ideologiska masochister tycks vara låg bland befolkningen.

Om – eller när – Schibsteds tryckpressar har spottat ut sitt sista Aftonblad, är det därför ett sundhetstecken för Sverige, svensk media och svensk journalistik. Då har den fria marknaden fungerat precis som den ska, och konsumenterna har visat sin makt genom att tacka nej till självgoda mobbare vid tangentborden. Att alternativ media växer, är samtidigt ett tydligt tecken på att folket längtar tillbaka till riktig journalistik – med neutral nyhetsförmedling som ledstjärna och journalister som granskar makten åt folket, istället för att, som Aftonbladet, granska folket åt makten.

”Den enes död, den andres bröd,” heter det ju. Kanske kan ett farväl till Aftonbladet innebära journalistikens återkomst?

Aftonbladet grundades den 6 december 1830 av Lars Johan Hierta. Tidningen ägs till 91 procent av orska Shibsted Media och till 9 procent av svenska LO som har rätt att tillsätta tidningens politiske chefredaktör. Aftonbladet har sedan 1960-talets början  beteckningen ”oberoende socialdemokratisk”. Schibsted har totalt omkring 2 800 anställda i sina verksamheter i Norge, Sverige, Finland och Polen.