Det är dags för en nyorientering. Dags att inse vilka de verkliga målen för den amerikanska utrikespolitiken faktiskt har varit. Det är dags för USA att lägga sin interventionism och sina ambitioner om världshegemoni på hyllan. Det är hög tid att erkänna de sorgliga resultaten. Tjugo krig. Alla med hundratusentals dödsoffer och omfattande förstörelse. Och alla slutade i nederlag.

Amerikansk utrikespolitik har sedan andra världskriget styrts av målet att med alla medel stävja kommunismen och försvaga Sovjets inflytande och expansion. Trumandoktrinen 1947, Marshallplanen och bildandet av Nato 1949 representerar alla ett skifte i USA:s utrikespolitik från isolationism till aktiv interventionism. Under det kalla kriget var detta både nödvändigt och legitimt.

När Sovjetunionen kollapsade 1991 och USA och västvärlden till slut ”vann” över kommunismen fortsatte dock USA med samma politik. Istället för att införliva Ryssland i en gemensam europeisk säkerhetsarkitektur, som Frankrike och flera andra – även på USA:s sida – argumenterade för, och som Boris Jeltsin lovades av Bill Clinton 1994, lämnades ryssarna utanför. Detta är förmodligen det största misstaget i amerikansk utrikespolitik sedan det kalla kriget.

Under 1990-talet expanderade Nato och USA ohämmat österut till 13 före detta sovjetrepubliker och Warszawapaktsländer. Det strategiska djupet och varningstiden reducerades på motsvarande sätt för ryssarna. Därmed förflyttades säkerhetsbalansen, både konventionellt och när det gällde kärnvapen, till Rysslands onåd. Ryssarna kände sig mer och mer omgivna av amerikanerna på sin egen kontinent. Kapacitetsmässigt och rent säkerhetspolitiskt var det också ett faktum. Det var vad som hände.

Det är också ett faktum att Ryssland har utvecklats i totalitär riktning och rustat upp genom stigande råvarupriser sedan 2002, medan de europeiska Nato-länderna har rustat ned. Och det är ett faktum att flera amerikanska regeringar har försökt etablera USA som en världshegemon. I och med terrorattacken mot World Trade Center riktades interventionismen också mot Mellanöstern. Först med invasionen av Afghanistan 2001, sedan med invasionen av Irak 2003 och invasionen av Libyen 2011, alla med stöd av Nato. Detta var första gången som Nato gick out of area och bortom sitt ursprungliga, fördragsbaserade mandat. Som en följd av detta försummades och försvagades den europeiska och norska nationella säkerheten ytterligare.

Om exkluderingen av Ryssland från en gemensam europeisk säkerhetsarkitektur var den största strategiska blundern i amerikansk utrikespolitik efter det kalla kriget, måste den ohämmade amerikanska interventionismen i Mellanöstern och Nato:s out of area-strategi efter millennieskiftet vara den näst största. Den förra bidrog till att destabilisera säkerhetsbalansen och föra det existentiella kriget tillbaka till Europa. Den senare har lämnat Mellanöstern i totalt kaos. Båda har försvagat västvärlden och drivit Ryssland i famnen på de totalitära regimerna i Kina, Nordkorea och Iran, väl understödda av BRICS-länderna och flera av de alliansfria länderna i det globala syd. Den världspolitiska konstellationen är inte längre en bipolär världsordning med Ryssland mot väst, som den var under det kalla kriget. Vi står nu inför en ny era med Väst mot resten. Och det är till stor del självförvållat.

I Norge, liksom i resten av västvärlden, har den amerikanska interventionismen legitimerats av en önskan om att USA skall vara världens polis, främjare av demokrati och mänskliga rättigheter och garant för en väl fungerande världsordning. Detta har uppenbarligen varit en illusion. Den amerikanska interventionismen efter det kalla kriget kan knappast beskrivas som något annat än amerikansk expansionism och exceptionalism som inte är önskvärd i resten av världen. Det är förståeligt, för i dess kölvatten finns inte mycket annat än destruktion och förödelse.

Det är hög tid att erkänna att den så kallade liberala, regelbaserade världsordningen varken är liberal eller regelbaserad. Invasionen av Afghanistan 2001 hade inget FN-mandat. Det var legitimt att jaga talibanerna och bin Ladin, men att stanna i landet i mer än 20 år var både fel enligt internationell rätt och strategiskt fel. På samma sätt baserades invasionen av Irak 2003 på den falska premissen att Saddam hade massförstörelsevapen. USA:s och Nato:s bombning av Libyen 2011 må ha haft ett FN-mandat, men den baserades på ytterst tveksamma grunder och lämnade ett någorlunda välfungerande land i ruiner. Och den amerikanska Nato-stödda interventionismen har inte resulterat i mer demokrati och mänskliga rättigheter i vare sig Irak, Afghanistan eller Libyen. Snarare tvärtom.

Det borde vara dags att inse att feodala stamsamhällen utan en centraliserad statsmakt och med en helt annan historia, kultur och religion inte kan bombas till västerländsk demokrati och mänskliga rättigheter över en natt. Det är dags att erkänna att USA:s utrikespolitiska ambitioner har varit större än både den militära förmågan och den politiska viljan att genomföra dem. Mönstret håller på att upprepa sig. När amerikanerna blir uttråkade åker de helt enkelt hem igen. Utdragen krigföring är krävande. Långvarig krigföring på andra kontinenter är särskilt krävande. Vid någon punkt leder det till logistisk och politisk overstretch. Det var vad som hände i Vietnam. Det hände i Afghanistan. Det händer nu, i Ukraina.

Det är svårt att säga hur världsbilden hade sett ut om USA hade bidragit till att inkludera Ryssland i en gemensam säkerhetsarkitektur i Europa och hållit sig utanför de många kriserna i Mellanöstern. Men det är rimligt att anta att kriget i Ukraina och energikrisen i Europa hade kunnat undvikas och att Europa hade kunnat behålla och befästa sin ledande position globalt. Och det är rimligt att anta att ryssarna inte skulle ha vänt sig till Kina och Fjärran Östern. Svaret på detta kommer vi aldrig att få. Kontrafaktisk historieskrivning är en högst osäker disciplin. Det är dock lätt att konstatera att den amerikanska interventionismen efter det kalla kriget inte har fört med sig mycket positivt.

Trumps hot om protektionistiska tullar och hans fantasier om Grönland ger anledning till oro. Men i den mån Trumpadministrationen representerar en brytning med neocons och hökarna i Washingtons destruktiva interventionism är detta inte en nackdel för våra länder, för Europa eller för världsfreden. Tvärtom finns det anledning att hoppas att det kan leda till en fredligare värld. Det finns anledning att hoppas. För till skillnad från presidenterna före honom har Trump inte startat några krig. Faktum är att han är den amerikanska president som har bombat minst. Allt nonsens om att den ”regelbaserade liberala världsordningen” nu är i fara är just nonsens. Den har aldrig varit vare sig liberal eller regelbaserad.