Åren 2023 och 2024 i judisk historia var bland de mest utmanande efter Förintelsen. Först kom massakern på omkring 1 200 judar i oktober, utförd av Hamas jihadister, som gällande brutalitet i många fall överträffade vad nazisterna gjorde mot judar på europeisk mark. Man kan undra om det är islamisterna eller nazisterna som är värst.

Sympatin för judarna i Väst varade bara en kort tid. Krokodiltårarna ersattes snart av en tsunami av judehat som genomsyrade stora delar av västvärlden, främjat av politiker, media som med avsikt dolde sanningen, så kallade humanitära organisationer som Amnesty International med flera; biskopar, författare och advokater, vänsterfascister och deras islamistiska vänner, och världens antisemitiska fäste, FN, som peppade judarna med den ena resolutionen efter den andra, samtidigt som Hamas besparades all kritik.

I Norge kan vi behöva utnämna utrikesminister Espen Barth Eide till Hamas mest trogna anhängare år 2024. Han blev den första norska utrikesministern som Israel förklarade som persona non grata. Han kommer att bli ihågkommen för sitt personliga korståg mot Israel och för sin pinsamma bristande kunskap om internationell rätt. [Sveriges dåvarande utrikesminister, Margon Wallström (S), förklarades persona non grata av Israel och nekades inresetillstånd i landet redan i januari 2015. Orsaken var Sveriges beslut att erkänna Palestina som stat; reds. anm.]

Tsunamin av judehat dök upp på flera fronter, både lokalt och internationellt, och stärkte terrororganisationernas iver när de nu skulle besegra Israel en gång för alla. Den dagliga propagandan här hemma bidrog givetvis till ökat judehat och mer rädsla bland norska och svenska judar, men det bidrog också till mer vind i seglen för Hamas och andra terrororganisationer som visste att de kunde lita på våra politiker och deras betalda medier: Oavsett hur bestialiska attacker judarna utsattes för, kom sanningen att vändas upp och ner i detta land. Inte nog med det: Europas länder ger miljarder i skattekronor för att stödja terrorn mot judarna, direkt via exempelvis FN:s terrororganisation UNRWA, och indirekt via ”humanitära” organisationer som Röda Korset.

Men också via det öronmärkta norska ”NAV-systemet”, som är skräddarsytt för att stödja norska medier och hålla dem vid liv på konstgjord väg. Tidningar och NRK måste betraktas som en del av den nationella kampanjen mot Israel. Att vara ”NAV-journalist” eller ”NAV-redaktör” i Norge säkerställer en lukrativ lön direkt från den gemensamma kassan. Denna form av beroende av våra kassakistor har säkrat Norges politiker världens kanske mest trogna media. Alla sjunger i samma kör. Inga avvikelser så länge ögat kan nå!

Kampen mot Israel stöds också via statsbudgeten, med bidrag till olika ”humanitära” organisationer. Bojkottrörelsen har infiltrerat statens nervsystem. Till och med finansdepartementet gick med i bojkottrörelsen och började kartlägga olika judiskvänliga organisationer i Norge för att beröva dem de rättigheter som andra får: de som inte stöder judarna. Och det är inte allt: Näringslivet befinner sig också under Espen Barth Eides anti-israeliska lins och kommer att pressas att inte göra affärer med judar som bor i det judiska hjärtat av Judéen och Samarien. Kort sagt: Norge har tänt sin egen eldring (”ring of fire”) som tillsammans med Iran ska bidra till att strypa den judiska staten från alla möjliga vinklar.

Resultatet av judehat-tsunamin blev inte bara attacken mot västerländska judar som har en lång historia i området, åtminstone tillbaka till tiden då deras förfäder var tvungna att fly från den spanska inkvisitionen 1478. Ironiskt nog har judehat-tsunamin bidragit till att judar både i Europa och USA har börjat återvända till Israel, trots kriget, och Israel förbereder sig nu för att ett stort antal judar från Väst ska återvända till sina förfäders land under de kommande åren. Detta kommer naturligtvis också att stärka Israels existens och förstöra judehatarnas dröm om att utrota Israel.

Det finns ett judiskt ordspråk som säger att hundarna skäller, men konvojen skrider ohotat vidare. Israels kamp och seger på sju fronter, trots massakern, trots hundarnas höga skällande, vare sig de hörs från NRK eller FN:s högkvarter, kan inte beskrivas som något annat än ett stort mirakel. Hamas ligger nu med bruten rygg, Hizbollah med sina över 100 000 terrorister har pulveriserats och PLO, som dagligen bekämpar attacker från Islamiska Jihad, är på väg att försvinna. Det är därför rent ut sagt pinsamt att lyssna på NRK:s propaganda och på Barth Eides dåliga argument.

Det som återstår, trots bullret från antisemiterna, oavsett om det kommer från Turkiet, Iran eller Norge [eller Sverige; reds. anm.], är ett magnifikt IDF som vinner strid efter strid, front efter front, vilket ingen trodde var möjligt. De spektakulära och riktade attackerna mot tusentals Hizbollah-terrorister med personsökare och walkie-talkies i händerna slog an en skräck hos varje terrorist, var han än befann sig. Israels prestation i detta försvarskrig, trots pogromen, trots tsunamin av judehat, har möjligen överträffat den formidabla segern landet vann i motsvarande krig 1967.

Israels fiender i Mellanöstern har nu förstått vad deras västerländska motsvarigheter ännu inte har insett: att Mellanöstern 2025 inte kommer att vara detsamma som Mellanöstern 2024. Israel är idag de facto den mäktigaste nationen i regionen, och det är Israel som ska bestämma var skåpet ska stå – inte terroristerna, inte judehatarna, inte FN, och inte närsynta politiker som inte vet sitt eget folks bästa. Inte heller ayatollornas Iran, med sina 92 ​​miljoner invånare som hungrar efter både bröd och frihet. Inte heller Nato-sultanen Erdoğan eller jihadisterna som nyligen tog över Syrien och slaktar shiamuslimer, kurder och kristna, och detta utan att det väcker västvärldens selektiva moral. Självklart inte en hord köpta Houthi-krigare som Iran aktiverar på säkert avstånd, omkring 2 000 km från Israel. Och naturligtvis inte det av KGB uppdiktade ”palestinska folket”, som aldrig har funnits. De som inte accepterar detta är de som kommer att försvinna från historieböckerna; inte judarna, inte Israel.

Tyvärr kommer nog en del att fortsätta med den narkotiska drog de blivit beroende av, nämligen antisemitism och drömmen om att utrota Israel från världskartan. Besattheten av motstånd mot Israels existens som en judisk stat är inget annat än irrationell antisemitism. Araberna måste lära sig att leva i fred med judarna och ignorera Väst, som livnär sig på krig i Mellanöstern bakom en falsk mask av fred.

Vi som kämpar mot antisemitismen har ett tydligt mål: att rycka upp både det gamla och det nya judehatet, i alla dess dolda och uppenbara former i vårt samhälle. Vi måste riva av de falska maskerna som judehatarna gömmer sig bakom. Vi får inte låta judehatarna slippa ansvaret. För kampen mot gammal och ny antisemitism är i första hand en kamp för vårt samhälles bästa, för judar såväl som för icke-judar. Västvärldens historia har visat att antisemitismen är ett slags lackmustest som indikerar förfall i vårt samhälle och förebådar dess kollaps. De av oss som är oroade över våra egna samhällens öde måste bekämpa antisemitismen var den än dyker upp.

Israel å sin sida har ännu inte övervägt bojkottkampanjer mot sina fiender. Föreställ dig våra länder utan mediciner, utan datorer, utan mobiltelefoner och utan optik i flygplanscockpits – för att bara nämna några få exempel.

Sammantaget kommer Israel att gå stärkt ur denna tsunami av judehat och terror. Värre är det för oss som låter okunniga politiker driva oss över stupet.