Vem minns inte alla profilbilder på Facebook för tio år sedan med bildtexten ”Je suis Charlie”?

Jag är Charlie, sa alla.

Även de som i dag talar om det så kallade ansvaret att uttrycka sig, var Charlie för tio år sedan. Men hur djupt gick egentligen stödet för de dödade i Charlie Hebdos redaktion? Stödjer alla ”Charlies” trakasserier av fredens religion? Är de verkligen villiga att stå upp för yttrandefriheten, även om den uppfattas som stötande?

Med tanke på det spöstraff som Vebjørn Selbekk fick utstå på sin tid för att ha tryckt faksimilen av de numera berömda Muhammedteckningarna, är det lätt att föreställa sig att stödet för Hebdo skulle ha varit ganska ljummet om inte medlemmarna i redaktionen hade gått det tragiska öde till mötes som de gjorde.

”Han ritade först”

Tecknaren David Pope skrev natten till den 8 januari 2015: ”Kan inte sova i natt, mina tankar är med mina franska serietecknarkollegor, deras familjer och deras nära och kära.”

Bildtexten är till en teckning som vi tyvärr inte fick Popes tillstånd att dela, men den kan ses i den här artikeln här, där en signerad kopia ges till Charlie Hebdos redaktörer.

Hans teckning visar en terrorist som har skjutit en tecknare och säger – Han ritade först. En referens till vilda västern, där det var legitimt att skjuta och döda om den andra personen drog pistolen först.

Så här har det nu blivit i samband med tecknande, kritiska ord och handlingar.

Vi lever med ett ständigt hot mitt ibland oss

Ett lågstadiebarn berättade för mig för några år sedan: ”Du får inte rita Mohamed.”

Jag svarade: ”Det är tillåtet att rita Mohamed. Men det är fruktansvärt dumt, för man kan bli dödad om man gör det.”

Barnet tittade på mig med stora ögon och sa inget mer.

Jag kände en djup sorg över att berätta det här för ett barn och har frågat mig själv om det var rätt av mig att säga det jag sa. Men jag har insett att man kommer långt med ärlighet och att barn också förtjänar att få veta sanningen.

Hur känns det för en mamma att leva med en våldsam man? En mamma som måste hålla tillbaka sig själv och som måste säga till sina barn: ”Gör inget väsen av er och gör inget som kan göra honom arg!”

För han är ju för det mesta en trevlig kille, eller hur? Det är bara när han blir provocerad som det slutar med att vi blir utskällda eller slagna.

”Titta vad du fick honom att göra!”

En kvinna, mamma, man, pappa eller deras barn kan inte leva ett bra liv med en partner som kan explodera i våldsam ilska. Oavsett hur ”trevlig” den här personen är annars.

De flesta av oss strävar efter att vara snälla, artiga och respektfulla mot dem vi interagerar med, oavsett om det är i familjen, i skolan, på jobbet, i organisationer eller någon annanstans i samhället. Och det är ett bra recept för välfungerande relationer och goda samhällen.

Men det fungerar inte om man måste hålla igen och vara extra försiktig mot den ena parten. Respekt är en dubbelriktad gata och kan inte byggas på rädsla.

Om du är i en relation där rädsla råder och den hotande parten inte kan ändra sitt beteende, då är relationen inte värd att rädda.

Det är inte bara vi ”otrogna” som drabbas av självpåtagen censur av rädsla för att väcka ilska. Det gäller inte minst barn och ungdomar som kommer från de miljöer där denna ilska finns. Barn och ungdomar som tittar på majoritetssamhället och ser att det är bra.

Åtminstone bättre än det alternativ som de arga människorna säger sig ha flytt ifrån.