I slutet av 1800-talet utgjorde den kristna ursprungsbefolkningen – greker, armenier och assyrier – tjugo procent av Turkiets befolkning. År 1924 hade andelen sjunkit till två procent. Idag utgör de bara 0,1 procent.

Orsaken till denna demografiska kollaps är folkmordet på kristna som begicks av ottomanerna och turkiska nationalister, främst under perioden 1913 till 1923.

Aggressivt förnekande

Över ett sekel senare förnekar turkiska myndigheter folkmordet på ett aggressivt sätt. Turkiska medborgare som tar upp det offentligt hotas med straffrättsliga åtgärder och de motsätter sig andra länder som officiellt vill erkänna folkmordet.

Turkiets diplomater används till och med för att korrigera ”fakta” på mikronivå:

Svar från den turkiska ambassadören på artikeln av Arnt Jensvoll

Respektlöshet mot muslimsk historia

Ett förslag om att erkänna folkmordet på grekerna, Armeniernaoch assyrier skulle läggas fram i parlamentet i den australiska delstaten Victoria, men den turkiska lobbyn framställde erkännandet som en attack mot alla muslimer och lyckades därmed påverka politikerna.

Förslaget drogs tillbaka med hänvisning till splittring ”mitt under konflikten i Mellanöstern” och rädsla för reaktioner från muslimska samhällen.

Ultranationalister med en tvivelaktig historia

Enligt The European Conservative fanns det en lobbygrupp bestående av diplomater på den turkiska ambassaden i Canberra tillsammans med partners från Grey Wolves, en turkisk ultranationalistisk ungdomsorganisation med Nazi och terroristhistoria, som gick samman för att förhindra erkännandet av folkmordet.

Turkisk jihad

Folkmordet började i östra Thrakien i Turkiet där greker och armenier drabbades. Det fortsatte i Anatolien, det armeniska höglandet, Pontus, Urmia och södra Kaukasus.

Omkring tre miljoner armeniska, grekiska och assyriska kristna dödades när de turkiska myndigheterna använde jihad för att skapa ett ”Turkiet för turkarna”.

Norge förolämpar inte muslimer

29 länder, inklusive Armenien, Grekland, Cypern, Frankrike (som också har lagar som straffar förnekande), Tyskland och Nederländerna, erkänner folkmordet på armenier, greker och assyrier i det ottomanska riket.

Norge är inte ett av dessa länder. Norges officiella hållning är att det var en historisk tragedi, men att man inte tar ställning till om händelserna juridiskt uppfyller kriterierna för folkmord. Detta kritiseras för att vara ett svagt och formalistiskt ställningstagande.