Europa är paralyserat av självförvållad maktlöshet. Stagnationen har för länge sedan inträtt. Vi kan inte längre försvara oss militärt. Och medan kontinenten frossar i vackra ord om grön omställning och tekniska underverk kan den inte ens garantera stabil och billig el till sina medborgare.

I teknikkapplöpningen har Europa blivit en statist. Trump har just undertecknat ett avtal värt 500 miljarder dollar med de största teknikföretagen. Medan USA och Kina dominerar framtidens industrier sitter européerna självbelåtna i sina regleringstorn och utfärdar direktiv till företag som de inte själva har lyckats skapa. Endast ynka fyra av världens 50 största teknikföretag är europeiska – en bedrövlig siffra för en kontinent som en gång var innovationens centrum.

Censur och inskränkningar i yttrandefriheten kan läggas till detta. Bristande förmåga att bygga Fort Europa och säkra gränserna mot massinvandring från Afrika och arabvärlden.

Som världsfrånvända idealister klamrar sig européerna fast vid föråldrade konventioner och luftiga principer medan resten av världen spelar maktpolitikens brutala schackspel.

Europas självförvållade sanktioner mot Ryssland har blivit en bumerang och försatt kontinentens största ekonomier – Tyskland och Frankrike – i politiskt kaos. Likt en dekadent romersk aristokrat har Europa prioriterat välfärd framför säkerhet och ersatt handling med tomma gester.

Nu är den en gång så mäktiga kontinenten en maktlös gammal gubbe som ber om hjälp från de amerikanska ledare som den en gång föraktade. Detta är det bittra priset för decennier av självbedrägeri och brist på verklighetsförankring.

Ett konservativt vibeshift kan bryta stagnationen

Vi behöver en väg ut ur stagnationen. Den konservativa vändningen i USA kan vara en möjlighet.

I USA ser vi nu ett mer konsekvent förhållningssätt till gränskontroll och bekämpning av organiserad brottslighet, där karteller kategoriseras som terroristgrupper. Samtidigt stärks yttrandefriheten. Detta har bland annat lett till avslöjanden om viktiga fall där pakistanska gängs våldtäkter av tusentals flickor, som i Storbritannien. Elon Musk har fört återfört detta fruktansvärda fall tillbaka till X och pressat den brittiske premiärministern att gå till botten med det.

Särskilt anmärkningsvärt är uppgörelsen med den så kallade woke-kulturen, som har visat sig vara mer långtgående än att bara handla om minoriteters rättigheter. Som Frederik Stjernfelt påpekar manifesterar sig denna kultur genom systematisk censur, hot mot oliktänkande, diskriminering i anställningsprocesser och organiserade trakasserier på sociala medier.

Universitetens DEI-program (Diversity, Equity, Inclusion) illustrerar i synnerhet problemet. Dessa program har utvecklats till kontrollmekanismer som kräver politiska lojalitetsförklaringar vid anställning och som övervakar de anställdas attityder. Paradoxalt nog visar studier att dessa program faktiskt minskar inkluderingen och ökar trakasserierna bland studenterna.

Utvecklingen i USA tyder på att en återgång till meritokratiska principer och akademisk frihet kan vara vägen framåt för ett Europa i behov av förnyelse.

Möjligheten till en konservativ vändning i Europa

Hur kan ett amerikanskt ”vibeshift” komma till Europa?

På ett praktiskt plan kan Europa inspireras av USA:s prioriteringar: En återgång till kärnkraft som komplement till förnybar energi, stärkt militärt försvar, skydd av gränser och yttrandefrihet samt förbättrade villkor för de teknikföretag som kommer att driva framtida tillväxt.

Förändringarna i USA kan också ge energi åt europeiska rörelser för förändring. Detta sker redan i länder som Tyskland och Frankrike. Samtidigt kan den förändrade dynamiken i sociala medier, särskilt på plattformen X, bidra till en mer öppen debatt.

Slutligen kan transatlantiskt samarbete mellan amerikanska och europeiska tankesmedjor och rörelser underlätta utbytet av idéer och erfarenheter.

Medan vi väntar på barbarerna

En konservativ vändning i Europa kommer att väcka anstöt hos många. De kommer säkert att motsätta sig det mesta som förknippas med de amerikanska ”barbarerna”. Men visst känner de också av stagnation och har en hemlig önskan att bryta sig ur den?

I Konstantinos Kavafis dikt ”I väntan på barbarerna” från 1904 beskrivs en scen i det dekadenta romarriket, där befolkningen ivrigt väntar på barbarernas ankomst.

Stämningen präglas av förväntan och förberedelse: senaten är inaktiv eftersom de förväntar sig att barbarerna ska ta över lagen. Kejsaren sitter vid stadsporten, redo att ta emot barbarernas ledare med en hedersrulle. Tjänstemännen är klädda i sina finaste kläder och smycken för att imponera på barbarerna. Och talen är tysta, eftersom man antar att barbarerna inte kommer att vara intresserade av retorik.

Stämningen förändras plötsligt när natten faller på och barbarerna inte har dykt upp. Nyheten sprider sig att det inte finns några barbarer alls längre. De sista orden i dikten lyder:

”Vad ska det nu bli av oss när barbarerna blev borta?
De människorna, de var i alla fall en lösning.”