Tolv personer mördades i satirtidningens lokaler den 7 januari 2015 av de algerisk-franska islamistbröderna Chérif och Saïd Kouachi, som två dagar senare dödade fyra gisslan i en judisk Hypercacher stormarknad i den franska huvudstaden.

Douglas Murray påpekade en gång att vad som är politiskt acceptabelt att säga i Europas olika länder beror på hur långt den islamistiska massinvandringen har kommit i att förstöra samhället. I Frankrike har den kommit långt, och en av ledargestalterna i en av landets två viktigaste tidningar uttrycker sig på ett sätt som skulle ha kunnat leda till en rapport som bekymrar PST i Norge.

En annan förödande effekt är ”de algeriska fanatikerna som uppmuntrar till antisemitism, våldtäkt, mord och plundring på nätet”, skriver redaktionschefen. Kanske borde säkerhetstjänsten koncentrera sig mer på sådana människor än på ”islamofoberna” på ”yttersta högerkanten”?

Trémolet de Villers tvekar inte att placera ansvaret för den franska misären: Tio år efter Charlie Hebdo ”fortsätter den islamistiska terrorismen att attackera Frankrike på kroppen”, medan ”Muslimska brödraskapet och keffiyeh-vänstern går samman för att attackera själen”. Bättre kan det knappast sägas.

Dagen efter massakern sade alla ”Je suis Charlie” (Jag är Charlie) i yttrandefrihetens namn. Tio år senare säger den franska islamistiska vänsterns frontfigur Jean-Luc Mélenchon att tidningen ligger nära ”extremhögern”.