⁴² Ändå trodde många på honom, inklusive rådgivarna. Men på grund av fariséerna erkände de det inte, för att de inte skulle bli utslängda ur synagogan. ⁴³ De ville ha ära från människor snarare än ära från Gud.

Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariseerna ville de inte erkänna det för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.

Jesus ropade: ”Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret. Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen.” 

Joh 12:42-47

Vi har nått den första söndagen 2025 och jag vill stanna upp vid statsminister Jonas Gahr Støres nyårstal, för det är något fel med budskapet. Hans påstådda ideal krockar med vad som händer ”på marken” och den lagstiftning som han själv delvis är ansvarig för.

Det slår mig därför att vi talar för lite om konsekvenserna av avkristningen, eftersom förlusten av sanningens Gud leder till att lögnen tar över, och vi ska se hur.

Jonas Gahr Støre sa i sitt tal att oavsett vilken bakgrund du har, oavsett vart du vill i livet – om du växer upp i Norge idag ska du kunna nå din dröm och forma ditt liv.

Han betonade att ”vi måste se upp – och på – varandra, så att vi kan känna igen och förstå varandra. Så att vi kan bygga ett starkare samhälle.” Denna gemenskap, med de värderingar som han anser gör vårt land unikt, även efter att det norska ”vi” har vuxit – med nyanlända, nya kulturer och fler religioner, och därmed också olika åsikter, hävdar Jonas Gahr Støre tillhör demokratin. Samtidigt understryker han att ”vi alla måste tolerera oenighet, men utan att göra varandra till fiender”.

Han anser att ”alla ska kunna säga vad de tycker, och alla ska kunna bära ett kors, en davidsstjärna, en hijab, en samisk kofte eller en pridesymbol”, och citerar författaren Frode Grytten:

”Ett vi är så mycket mer än ett jag.”

Men hur kan Jonas Gahr Støre komma med sådana påståenden när vi kan läsa artiklar i Aftenposten från till exempel författaren Line Baugstø och Kaspara Halkjelsvik, ledare för lektorstudenterna vid NLA Høgskolen, som kritiserar kristna skolor och NLA för deras konservativa syn på köns- och relationsetik?

Kaspara Halkjelsvik skriver:

Lärare har ett ansvar att aktivt arbeta mot diskriminering. Norska klassrum ska vara till för alla. Även för dem som identifierar sig med ett annat kön än det som de tilldelades vid födseln, eller som är osäkra på sin egen sexualitet.

Och vidare:

Vi kan inte ha utbildningsinstitutioner som tar en värderingsståndpunkt som understödjer detta beteende i norska skolor och klassrum. Vi vet att NLA:s värderingar påverkar hur de undervisar framtida lärare. Framtidens lärare kan inte undervisas i gårdagens förståelse av relationer, kön och sexualitet.

Och hennes slutsats är tydlig: En konservativ hållning gör det svårare för lärare att fullgöra en av sina viktigaste uppgifter: Att motverka diskriminering. En uppgift som dessutom är lagstadgad.

Kaspara Halkjelsvik har rätt om lagens intentioner. Men hur ska vi förstå en statsminister som i ena stunden medverkar till att stifta lagar som utestänger politiska och teologiska motståndare från arbetslivet och gör skolan till ett ideologiskt slagfält, samtidigt som han talar så varmt om det nya norska ”vi” och att olika åsikter är en del av demokratin?

Debattörerna i Aftenposten visar att de förstår dynamiken i denna ideologiska process. Eftersom skolans uppgift är att förhindra diskriminering uppfattas oenighet om sanningen som en källa till fiendskap. Vi måste alla acceptera varandras val, även om vi kan vara oense ”privat”.

Debattörerna ser det uppenbara: Det går inte att förena religioner och ideologier där verklighetsuppfattningarna krockar. Någon måste ge vika, och för debattörerna är det kristendomen och det klassiska förnuftet som är fienden, inte idéer som antingen nedmonterar kvinnan som en självständig biologisk kategori eller en religion som ser henne som underlägsen. Det är tron på den absoluta sanningen som förstör idyllen om ett ”större vi”.

Önskan om ett ”större vi” leder således till mindre utrymme för åsikter och handling, eftersom vi i avsaknad av en övergripande sanning i Gud nu styrs av en övergripande sanning i människan. I ett sådant samhälle utgår rätten från makten, och i Jonas Gahr Støres samhälle är det därför inte individens frihet som står i centrum. Med poeten Frode Gryttens ord, citerade av Jonas Gahr Støre, är det inte individen utan gemenskapen som är viktigast.

Det är som att höra Jean-Jacques Rousseaus krav på att underkasta sig den allmänna viljan. För det är intressant att en politiker som säger sig erkänna individen i den politiska och religiösa mångfalden hamnar i en ideologisk tvångströja, medan kristendomen, som predikar en sanning, ger oss frihetens gåva. Jonas Gahr Støre är med andra ord en kulturkrigare, inte den som vill bevara sanningen med stort S.

Jonas Gahr Støre och majoriteten av dagens politiker har en klar bild av vad demokrati handlar om, och det är inte rätten att förverkliga sin egen dröm och göra plats för alla. Det nya norska ”vi” är mer konformistiskt än någon vågar säga, för där frånvaron av diskriminering är det högsta idealet kommer varje tanke och idé som håller fast vid tron på Jesus Kristus som Guds Son, och som förkunnar att han har kommit som ett ljus till världen, att ses som sandkorn i ett väloljat maskineri. Jonas Gahr Støre säger att dagens unga upplever ”ett mörker mitt på dagen”, men inser inte att han själv bidrar till att kväva det enda ljus som kan skingra mörkret.