För några år sedan tillbringade jag en kort tid på Västbanken och i Israel. Det första jag lade märke till var skyltar som förkunnade att områden var stängda för antingen judar eller araber. Men det här var faktiskt mer komplicerat än det verkade, för i praktiken fanns det undantag, till exempel för arabiska israeler som ville handla i områden som egentligen var förbjudna för israeler. Om en judisk israel hade gjort samma sak hade han förmodligen blivit lynchad.

Vi kan därför, liksom Palestinakommittén, kalla detta för en form av apartheid, men den utövas av båda sidor, om än kanske något hårdare på den palestinska sidan.

Men i Israel självt är det annorlunda, eftersom det finns 2,1 miljoner israeliska araber som bor här med samma rättigheter och skyldigheter som judar, med ett undantag – araberna är inte inkallade till den israeliska försvarsmakten (IDF), men de kan ta värvning, vilket många araber faktiskt gör. Det finns dock ingen fullständig integration, eftersom de flesta judar och araber väljer att bosätta sig i olika stadsdelar.

Till skillnad från Oslo, där araberna tenderar att hålla sig till vissa områden, som Grønland. I dessa områden avråder man från att bära kippa eller tala hebreiska på grund av risken att bli attackerad, precis som i de arabkontrollerade områdena på Västbanken. Men detta är inte tillräckligt för Palestinakommittén, för nu vill de ha ännu tydligare gränser genom hela Oslo.

Till slut kom jag att prata med några palestinska bönder. De berättade att de föredrog att sälja sina grödor till israeler, för då fick de bättre betalt. Men sedan paketerades varorna och såldes vidare till Europa, för att sedan bojkottas av Norge efter påtryckningar från LO, Palestinakommittén och den norska vänstern – därför att varorna kom från Israel. Detta innebär att Palestinakommittén bojkottar just den befolkning som den säger sig stödja.

Palestinakommittén är klar med detta, men uppmanar ändå till en allmän bojkott, eftersom det är svårt att se skillnad på varor från ”ockuperat palestinskt område och Israel” i norska butikshyllor.

Ockuperat? Ja, men Västbanken och östra Jerusalem ockuperades först av Jordanien 1948, som i sin tur förlorade dem till Israel efter sexdagarskriget 1967. Samma sak hände med Gaza, som hade ockuperats av Egypten under samma period. Efter Osloavtalet 1993 fick delar av Västbanken någon form av självstyre, medan Gaza i praktiken har styrt sig självt sedan 2005, efter att Israel med våld fördrivit de judiska invånarna.

Men enligt internationell rätt tillhörde faktiskt hela området judarna från 1920, inklusive Jordanien.

Så när Palestinakommittén talar om apartheid borde de ta en titt på sin egen logotyp. Den visar en karta över den västra delen av det ursprungliga Palestinamandatet (den östra delen är dagens Jordanien) där Israel inte längre existerar.

Men här är de helt i linje med den palestinske presidenten Mahmoud Abbas, som helt frankt sagt att inte en enda israel kommer att tolereras i en framtida palestinsk stat, till skillnad från Israel självt, som redan är hem för 2,1 miljoner araber.

Men var tycker de att judarna ska bo? De säger bara var de inte ska bo.

En idé kunde ha varit att låta dem flytta till Norge, men typiskt nog väljer våra förutseende politiker att rulla ut mattan för sin ärkefiende i stället, med resultatet att de få kvarvarande norska judarna nu håller på att emigrera till Israel. Ett intressant tankeexperiment hade kunnat vara hur Norge hade sett ut idag om alla våra flyktingar hade varit judar. Jag tror att det skulle vara ett helt annat land.

Jag har vänner på båda sidor av staketet i Israel, och de vill varken ha krig eller bojkott, bara fred. Men det verkar som om norska politiker har ställt sig på de mest oförsonliga krafternas sida på den palestinska sidan, samtidigt som de har försökt bortförklara det nuvarande politiska ledarskapet i USA i nästan ett decennium, och USA har alltid spelat en central roll i fredsförhandlingarna i Israel.

Det är inte precis ett schackdrag när Norge samtidigt profilerar sig som fredsmäklare och inte heller skaffar sig många vänner i USA och Israel. Men ironiskt nog är det Trump som nu får Hamas och Hizbollah att hålla fred, medan utrikesminister Espen Barth Eides bidrag är att resa till Syrien för att fråga om det finns något Norge kan bidra med.

Jag skulle inte bli förvånad om svaret är pengar, som det alltid är när norska politiker tar på sig rollen som diplomat. Men med dagens politikerklass kan detta vara allt vi har, för vi har verkligen inga hjärnor.

Så varför häller vi miljarder av skattebetalarnas pengar över UNRWA och den palestinska myndigheten i Gaza, som i praktiken är Hamas? Om vi absolut ska ge bort så mycket pengar, varför ger vi dem inte i stället till messianska judar och kristna araber, som faktiskt arbetar för fred mellan israeler och palestinier?