”Och en särskild hälsning sänder jag till det grönländska folket.”

I skrivande stund är det okänt om kung Frederik kommer att uttala dessa ord under kvällens nyårstal, men det råder ingen tvekan om att många internationella aktörer just nu kastar – om inte kärleksfulla – så åtminstone lustfyllda blickar på den nordligaste medlemmen av det danska riket.

I mars var EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen på Grönland för att inviga ett EU-kontor i Nuuk – ett initiativ som ska understryka EU:s intresse för den stora ön och den arktiska regionen. Vid samma tillfälle undertecknade von der Leyen, Grönlands regeringschef Múte Bourup Egede och premiärminister Mette Frederiksen två samarbetsavtal till ett totalt värde av 94 miljoner euro, som bland annat ska säkerställa tillgången på ren energi och nya utbildningssatsningar.

Lika viktigt ur ett geopolitiskt perspektiv var presidentens förklaring att EU även kommer att satsa på utvinning av viktiga råvaror.

Hon är inte ensam. Flera andra är ivriga att få tag i den grönländska marken och stärka sitt inflytande i den arktiska regionen. Många observatörer har uttalat att Arktis kommer att bli allt viktigare geopolitiskt och ekonomiskt under de kommande åren, och att Grönland kommer att bli en avgörande bricka i maktkampen.

Med sin vanliga öppenhet har Donald Trump låtit oss veta att han gärna vill ta över Grönland. Detta bör nog tas med en nypa salt. Han inbillar sig knappast att Grönland kommer att låta sig övertas, eller att Danmark utan vidare skulle släppa taget om det som snart kan visa sig vara det danska kungarikets kronjuvel. Snarare bör Trumps tillkännagivande förmodligen betraktas som en inbjudan till förhandlingar.

Och det är rimligt att anta att USA kommer att driva på för en omorganisation av Grönlands status. I en nyligen intervju med Breitbart News berättade den framstående Arktis-experten dr. Walter Berbrick, professor vid US Naval War College och chef för dess Arctic Study Group, att Grönland är ”ett nav för USA:s nationella säkerhet och den fria världens framtid. Den geografiska positionen ger oöverträffad strategisk tillgång till Arktis, Atlanten och Stilla havet och kommer därför att göra det möjligt för USA att övervaka och avskräcka hot mot Nordamerika och dess NATO-allierade”.

Dessutom påpekar Berbrick att Grönland har stora resurser av sällsynta jordarter, som är avgörande för utvecklingen av avancerad teknik och militära system.

Han varnar för att auktoritära makter som Kina och Ryssland är redo att dominera Grönland.

Kanske avslöjar professor Berbrick vad Trump verkligen hoppas uppnå med sitt bryska uttalande: ett stärkt ”partnerskap” med Grönland och Danmark, något som Berbrick beskriver som avgörande för att motverka ”auktoritärt inflytande och skydda USA:s och dess allierades intressen under många generationer framåt”.

Mot bakgrund av flera danska regeringars olyckliga beteende i en rad sammanhang finns det anledning att tvivla på om Mette Frederiksen och Lars Løkke har någon aning om vad som står på spel för Samväldet – och vilka möjligheter som ligger framför både Grönland och Danmark om de vet hur man spelar sina kort rätt.

Ursula von der Leyen kan knappast förväntas komma med annat än avsiktsförklaringar och man kunde därför hoppas att det fanns en vuxen närvarande i Utrikesdepartementet. Men det var nog många år sedan.