”Point of no Return (PNR eller PONR) är den punkt bortom vilken man måste fortsätta på sin nuvarande handlingslinje eftersom det inte längre är möjligt att vända tillbaka, eftersom det är för farligt, fysiskt svårt eller oöverkomligt dyrt för att genomföras. Point of no return kan vara en beräknad punkt under en kontinuerlig åtgärd (som i flyget). En speciell oåterkallelig åtgärd (som att starta en explosion eller underteckna ett kontrakt) kan vara en punkt utan återvändo.”
Engelska Wikipedia

PONR, the Point of no return, är passerad. Sverige är förlorat. Våldsmonopolet ägs av de kriminella. Politikerna har sedan länge vägrat att inse vad som väntat i farans riktning, och nu vägrar de att ta ansvar för konsekvenserna av sin egen undfallenhet. Istället är det – som vanligt – medborgaren som uppmanas att ”ta krafttag” mot våldet.

”Alla ska hjälpas åt…”

Nu räcker det inte med fler poliser, drönarövervakning och visitationszoner. Det sprängs och skjuts ändå. Därför menar nu Stockholmspolisen att ”samhället måste kraftsamla”. Det är samma tema som upprepats till leda under de senaste åren. Vi minns hur dåvarande rikspolischefen Anders Thornberg ansåg att ”hela samhället måste hjälpa till för att få stopp på gängvåldet”, hur polismästare Carin Götblad menade att ”alla skulle hjälpas åt” för att stoppa de kriminella gängen eller hur Socialdemokraterna ville lägga ansvaret för att stoppa rekryteringen till de kriminella gängen på landets lärare.

Dessa personer avlönas av skattebetalarna för att utföra sina uppdrag – att skydda folket. Men när deras inkompetens och oförmåga avslöjas, väljer de att delegera uppdraget vidare till folket. Hur är det man brukar uttrycka det? ”Avgå. Alla!”

Sverige – ett gängkriminellt Mecka

Det tidigare så trygga och småtråkiga Sverige har förvisso förvandlats till ett gängkriminellt Mecka (no pun intended) och situationen är, diplomatiskt uttryckt, extrem. Men vilka ska bära ansvaret för att bekämpa våldet? Ledtråd: Det är inte allmänheten.

Och sanningen svider: Om inte nationens polis, domstolssystem och lagstiftare förmår stoppa bomberna, morden och attackerna – så är det kört.

Efter decennier utan gränskontroller (eller några kontroller) och ett rättssystem där alla som ska hantera det skenande våldet – från de patrullerande poliserna via advokater och kriminalvårdare till domstolar – först och främst är socionomer och kuratorer, skördar Sverige nu frukterna:

Mer än en bomb per dag

Under årets första månad har 33 sprängladdningar detonerat i Sverige. Hittills. Eller ”sprängningar”, som det heter på nyspråk. Det låter trots allt trevligare än ”bomber”. På samma sätt som ”skjutning” låter bättre än ”mord” eller ”mordförsök” och ”felskjutning” låter bättre än ”bara så att du vet, så springer det omkring idioter på våra gator som inte förmår identifiera den de är lejda att mörda och du (eller någon du älskar) kan bli nästa offer om du har oturen att likna någon”.

Alla kan vi bli nästa offer, om vi ”befinner oss på fel plats vid fel tid”. Som att vara på väg till skolan, eller sitta på bussen, eller cykla från simhallen med sin son, eller sova i sin säng. Eller vara på väg ut från toaletten, som Per Lundholm, som nu ligger på sjukhus efter att en bomb briserat utanför hans ytterdörr under förra veckan.

Traditionen med blodshämnd har samtidigt fått fäste i Sverige. Att vara släkting till en gängkriminell är förenat med livsfara, vilket Rawa Majids, mer känd som ”Kurdiske räven”, farbror fick uppleva under gårdagen när han sköts ihjäl i en butik i Husby.

Lågintensivt krig

Att svensken – som tidigare brukade beskrivas som ”fredsskadad” – påverkas av att leva i vad som bäst kan beskrivas som ett lågintensivt krig är ställt bortom allt tvivel. Den som anländer till Sverige från andra länder med berättelser om sprängda bostäder, skottlossningar utanför dörren och våldtagna barn beviljas asyl. Men vart ska svensken fly, nu när vårt land är förändrat till ett Mellanöstern med kallare klimat?

Utvecklingen kan inte längre vändas. Det har gått för långt, och den smärtfyllda insikten har börjat sjunka in hos massorna: Ingen av de som bär ansvaret för att vi har hamnat här, vill eller kan hantera konsekvenserna av sina beslut – vi har nått PONR.

De som har ekonomiska möjligheter har redan flytt landet eller säkrat en tillflyktsort utomlands. Många som inser att de inte kan fly, sjunker ner i apati. Man är lycklig så länge man får äta tacos på fredag och titta på ”Idol”. Hjärnan är barmhärtig på det viset och normaliseringen – som hejas på av media som fortsätter att hamra in budskapet att ”det har alltid varit så här, eller ännu värre” – dövar desperationen.

Ändå är det idag i princip omöjligt att ha ett samtal längre än fem minuter med någon, utan att komma in på 1) att Sverige är ett mycket sjukt land, där man 2) känner sig maktlös inför den negativa utvecklingen i ett samhälle där man som skattebetalare 3) enbart betraktas som finansiär till ett korrupt ”allt-till-alla”-system och börjar 4) ge varandra råd om hur man kan lämna landet eller 5) behålla den fysiska och psykiska hälsan om man måste stanna.

Men justitieminister Gunnar Strömmer (M) intygar att han känner sig trygg, trots att en sprängladdning för några veckor sedan briserade hundra meter från hans egen bostad. Vad ska han annars säga? Men han står ändå bakom regeringens förslag att sänka straffmyndighetsåldern till 14 år, för att i bästa fall kunna komma åt några fler av de barnsoldater som idag patrullerar våra gator på jakt efter någon att klippa för ett par tusenlappar, ett par schyssta Nike-dojjor eller en högre status.

Det är kört. Eller..?

Strömmer, liksom resten av regeringen och riksdagen, inser dock förmodligen samma sak som svenska folket: Det är kört. När det de facto är barn som springer runt och mördar och spränger on a daily basis, har nationen passerat PONR – den punkt där det ”inte längre är möjligt att vända tillbaka, eftersom det är för farligt, fysiskt svårt eller oöverkomligt dyrt för att genomföras”.

Makthavarna som bär ansvaret för att skydda Sverige och svenska medborgare tänker inte göra det som krävs. Allmänheten ska inte behöva göra det som krävs. Men kanske måste vi?

Om vi verkligen vill se en förändring så kanske det är möjligt, förutsatt att vi är beredda att göra det som vanligtvis betraktas som ”för farligt, fysiskt svårt eller oöverkomligt dyrt”. Men i så fall är det inte ”hjälp” som behövs – då behövs det en ideologisk revolution. Det är både farligt, svårt och (på många sätt) kostbart. Men inte omöjligt. Det har gjorts förut i världshistorien och det kan göras igen.

Budskapet till både makthavare och våldsverkare skulle i så fall vara väldigt enkelt och omöjligt att missförstå: ”Ni tog vårt land ifrån oss. Nu tar vi det tillbaka. Kosta vad det kosta vill.”

Bombexplosioner i januari:

4 januari kl 20.05. Kortedala, Göteborg

4 januari kl 21.06. Täby centrum, Täby

4 januari kl 21.21. Kålltorp, Göteborg

7 januari kl 00.29 Valdemarsro, Malmö

10 januari kl 03.25. Hammarbyhöjden, Stockholm

11 januari kl 03.03. Bredäng, Stockholm

11 januari kl 13.13. Hagsätra, Stockholm

12 januari kl 06.01. Eklanda, Mölndal

13 januari kl 21.47. Segersjö, Tumba

14 januari kl 21.46. Stenkulla, Nyköping

15 januari kl 01.00. Märsta, Sigtuna

15 januari kl 22.12. Alby, Botkyrka

15 januari kl 23.35. Johanneberg, Göteborg

18 januari kl 00.22. Hökåsen, Västerås

18 januari kl 03.36. Segeltorp, Huddinge

18 januari kl 04.22. Johanneshov, Stockholm

20 januari kl 19.30. Skärholmen, Stockholm

20 januari kl 23.30. Västra Frölunda, Göteborg

21 januari kl 03.00. Brottsta, Eskilstuna

22 januari kl 03.00 Norsborg, Stockholm

23 januari kl 00.03. Kungsängen, Uppsala

23 januari kl 00.15. Brandbergen, Haninge

23 januari kl 22.03. Farsta, Stockholm

24 januari kl 00.32. Söderkulla, Malmö

24 januari kl 01.00. Stenby, Eskilstuna

26 januari kl 03.42. Enskededalen, Stockholm

26 januari kl 19.16. Tollare, Nacka

27 januari kl 02.11. Bro, Upplands-Bro

28 januari kl 02.55 Ödåkra, Helsingborg

28 januari kl 04.05. Kärrtorp, Stockholm

28 januari kl 08.46 Bagarmossen, Stockholm

28 januari kl 16.46 Årstaberg, Stockholm

28 januari kl 23.36 Bro, Upplands-Bro

Källa: Polisen.se

Fotnot: I skrivande stund nås jag av nyheten att Salwan Momika har mördats i Södertälje. Media omnämner honom kategoriskt som ”koranbrännaren” och ännu ett budskap om vem som äger våldsmonopolet har skickats till det svenska folket.