I Danmark är optimismen på topp. Politiker och media är överens om att det enda acceptabla slutet på konflikten är ett totalt ryskt tillbakadragande från de ockuperade områdena och att Ukraina erbjuds ett snabbspår in i EU och helst ett Nato-medlemskap som en rättvis kompensation för Putins olagliga invasion av en suverän stat vars suveränitet och gränser Ryssland tidigare har erkänt.

Stämningen hos befolkningen påminner om upphetsningen vid krigsutbrottet 1864, då politiker höll eldiga tal och studentkörer sjöng ”Dengang jeg drog af sted” i tron att den danske soldaten återigen skulle kunna driva tysken på flykten. Ett svidande nederlag för de danska styrkorna ansågs inte möjligt förrän det var en realitet.

På samma sätt är det tabu och nästan landsförrädiskt att tala om att Ukraina förlorar kriget. Kommentatorer och debattörer som förutspår en ukrainsk avståelse av Krim och Donbas stämplas i media som ryska lakejer och putinister, vilket är nästan lika illa som att vara islamofob.

Efter tre års krig är den militära situationen den att Ryssland inte har styrkan att erövra hela Ukraina, vilket var hela syftet med invasionen 2022. Och Ukraina har inte kapacitet att pressa tillbaka den ryska armén till gränserna från 2014.

Det nuvarande dödläget på fronterna är ett resultat av västmakternas sparsamma dosering av militärt stöd till Ukraina, som har fått mycket artilleri, missilsystem, ammunition och stridsvagnar, men inte långräckviddiga missilsystem, jaktplan och artilleri som skulle göra det möjligt att ta kriget in på ryskt territorium.

Några dagar efter krigsutbrottet försökte förbundskansler Scholz och president Macron, med stöd av EU-kommissionen, övertala president Zelenskij att acceptera en avståelse av Krim och Donbasregionen i utbyte mot EU-medlemskap och ett försvarsavtal med en koalition av västmakter.

Det var viktigt för västpolitikerna att förhindra en rysk annektering av hela Ukraina, men de ville inte heller provocera Putin genom att driva ut de ryska styrkorna helt från de ockuperade områdena, vilket skulle ha kunnat leda till en total nedstängning av viktiga ryska leveranser av kol, olja och gas till Europa.

Detta ledde till att det utlovade militära stödet till Ukraina drabbades av planerade förseningar och brutna löften. Tyskarna levererade några Taurus-missilsystem, de brittiska Storm Shadow-missilerna och de franska Scalp-missilerna, men alla omprogrammerades till korta räckvidder, dvs. för användning i Ukraina men inte i Ryssland, trots att alla tre systemen är konstruerade för att nå mål upp till 500 kilometer från avfyrningsrampen.

Om alla goda krafter hade velat, hade vi kunnat förse Ukraina med en ”Iron Dome” för att skydda Israel från fientliga missiler. Men det fanns ingen aptit för det, så Ukraina har sett mycket av sin infrastruktur lämnas i ruiner av ryska missilangrepp.

Så allt har gått enligt plan. Ryssarna kan inte vinna och ukrainarna kan inte förlora. Hur skapar man fred i den här situationen, som den tillträdande presidenten Trump har lovat?

Enligt brittisk militär underrättelsetjänst har Ryssland förlorat upp till 700.000 soldater i kriget hittills. Det är otänkbart att ens Putin kommer att överleva politiskt om han, efter att ha skjutit 700.000 ryssar på slagfältet, smyger iväg och lämnar Krim och Donbas till Ukraina.

Brittiska medier uppskattar de ukrainska förlusterna till cirka 100.000 man plus enorma materiella skador, så det är lika otänkbart att Zelenskyj och hans regering skulle betala för fred genom att överlåta Krim och hela östra Ukraina. Zelenskyj förlitar sig inte på löften om EU-medlemskap som tröstpris för förlusten av Donbas och Krim. Detta kräver enhällighet i EU:s ministerråd, där åtminstone Ungern kommer att rösta emot. Nato-medlemskap är helt uteslutet, så Zelenskyj har inget att sälja till det lidande ukrainska folket i utbyte mot fred.

Men Trump vill ha framgång. Och om han inte får det får han uppfinna det, som han brukar göra. Vi kan därför se fram emot en lösning som inte innebär fred, utan ett upphörande av fientligheterna. Det är troligt att vi inom några månader kommer att se ett avtal mellan parterna som är ett eldupphör med ett stopp på de relevanta fronterna, men utan ett verkligt fredsavtal som reglerar och säkrar gränser och suveränitet.

Putin kommer att kalla vapenvilan för en framgång eftersom den indirekt erkänner Rysslands rätt till de ockuperade områdena. Zelensky kommer att förklara sig nöjd med avtalet eftersom Ukraina inte kommer att ge upp sina rättmätiga territorier i Donbas och Krim, som förväntas bli en del av Ukraina igen genom diplomati. Detta blir med andra ord det pris Ryssland får betala för att åter bli en del av det internationella samarbetet.

Om Trump är riktigt smart kommer han att mobilisera västmakterna till ett omfattande återuppbyggnadsavtal för att återuppbygga Ukrainas infrastruktur och ekonomi och tvinga Putin att acceptera en västlig fredsbevarande styrka i Ukraina. Inte ett gäng rädda FN-blå baskrar som springer iväg vid första bästa skott som vanligt, utan stridsberedda elitstyrkor som kan ingripa om Putin ger sig ut på nya äventyr på andra sidan demarkationslinjen.

Det bästa vi kan se fram emot är en ”koreansk fred” där Nord- och Sydkorea fortfarande formellt är i krig med varandra, men där 1953 års vapenstilleståndsavtal fortfarande gäller och respekteras. Vi kommer inte att få den rättvisa fred för Ukraina som vi alla vill ha, men vapnen kommer att tystna och unga män kommer inte längre att dö på slagfältet.

Det är inte tillräckligt bra, men det är vad vi kan få.