På väg in i 2025 är EU-kommissionen i full fart med att förvandla unionen till en federal förmyndarstat med Obama och Bidens USA som förebild. Från 2008 till 2016 och igen från 2020 till 2024 blev den amerikanska folkstyret utsatt för en våldsam centralisering som sög makten och suveräniteten ur staterna och in i Washington, vilket satte ekonomin, rättskipningen, politiken, kulturen, utbildningen och opinionsbildning i strid med andan och formuleringarna i den amerikanska konstitutionen. EU-kommissionen har inte något uppdrag eller politiskt stöd för sina planer på ökad central kontroll, utan agerar i ett maktvakuum eftersom medlemsländerna har gett upp och nu klurar på vad som komma skall.

Våra riksdagsledamöter är stolta över att vara demokratins väktare och garanter. Då och då citerar de Viggo Hørups berömda ord. ”Ingen ovanför och ingen bredvid Folketinget!” Därför skäms de så över att EU i högsta grad ligger både över och bredvid Folketinget, att de låtsas att de fortfarande har parlamentarisk makt. I den verkliga världen kommer mer än 50 procent av all lagstiftning i Danmark från unionen, antingen i form av ”förordningar” som övertrumfar dansk lagstiftning och som måste genomföras utan övervägande eller godkännande i Folketinget. Eller ”direktiv” som dock kräver antingen parlamentarisk behandling eller ministergodkännande.

Men som den konservative Rasmus Jarlov har påpekat rusar EU-direktiven genom parlamentet och blir lag utan att de förtroendevalda faktiskt har behandlat och godkänt ärendet. Ett fruktansvärt exempel på vem som står över Folketinget är en EU-rättskonflikt som i juni 2023 ledde till att EU-domstolens beslut om arbetstidsregistrering gäller alla EU-länder. Inte ett enda danskt företag hade bett om denna värdelösa lag.

Den allt mer kraftfulla EU-processen mot den centralt styrda förmyndarstaten sker dock inte utan motstånd. Ministerrådet, som är unionens högsta verkställande organ, består av statsministrarna från EU:s medlemsländer. De väljs i sina nationalstater och måste väljas om där. Europas folk är alltmer emot en progressiv förlust av suveränitet och bekänner sig till ett folkstyre som upprätthåller subsidiaritetsprincipen och nationell frihet. Det råder därför stor oenighet i ministerrådet, där flera ledamöter inte är särskilt begeistrade över EU-kommissionens maktbegär. Rådet träffas ofta och diskuterar alla möjliga problem, men utan att komma överens om särskilt mycket. Ett maktvakuum skapas därmed som kommissionen har ambitioner att fylla med just mer makt till kommissionen.

Den europeiska motståndsrörelsen mot EU:s förmyndarstat växer dock med allt större styrka. Det finns starka regionala rebellrörelser på plats, som kräver regional frihet och självständighet. Vi hittar dem i den flamländska delen av Belgien, i Baskien och Katalonien, på Korsika och i norra Italien. Där finns de grundläggande borgerliga partierna som holländska Frihetspartiet, tyska AfD, Rassamblement National i Frankrike och österrikiska FPÖ.

Europeiska politiker och media fördömer dessa partier som ultrareaktionära högerextremister och som hem för nazister och rasister. Alla de nämnda partiernas politiska program är dock fast förankrade i respektive grundlag. Deras folkliga stöd växer eftersom européerna varken vill ha en centralt kontrollerad förmyndarstat eller en union som idag med öppna gränser, där vilken arab eller afrikan som helst kan slå sig ner och leva gott på andras pengar.

Vi har därför hamnat i en situation där EU-kusken sitter på bocken och piskar loss på de stackars hästarna som har satt hovarna i backen och inte rör sig en tum. Idag är EU politiskt sett en förstenad ruin, och det finns lite som tyder på en förändring till det bättre. Varken universitet, media eller politiker orkar komma med kreativa lösningar för ett modernt och aktuellt EU. Vi har förlikat oss med vårt öde.

Det råder dock bred enighet om att om vi skulle omorganisera unionen från grunden så skulle det verkligen inte se ut som det gör i dag. En majoritet av väljarna i Danmark hoppade på EU-tåget 1972 för att politikerna hade övertygat dem om att samarbete handlade om smörkontrakt, fläskpriser och industriexport. Unionen skapades dock som ett politiskt projekt, men såldes till väljarna som ett handelspartnerskap med politiska förtecken. Resultatet är därför en union som varken är fågel eller fisk, utan försöker vara både och. EU är utrustat med ett parlament utan rätt att lagstifta och vars befogenheter inte tilldelas av väljarna utan av kommissionen, som inte väljs av folket utan utses av medlemsländerna.

Resultatet är en organisatorisk röra utan demokratisk förankring hos majoriteten väljare.

EU är politiskt sett en hjälplös jätte som ingen vill leka med. Och som trots 27 industrialiserade medlemsländer och 450 miljoner invånare inte har något inflytande på världen idag. Kommissionen vill mycket gärna vara involverad i de stora internationella kontaktpunkterna som krigen i Mellanöstern och Ukraina, president Trumps tullpolitik, energiförsörjningen, den gröna omställningen, cyberkriget med Ryssland, migration, AI och EU:s yttre gränser. Ingen av de stora internationella ledarna vill prata med EU. För vem i unionen kan tala med auktoritet och politiskt stöd? ”Om jag vill prata med EU, vilket nummer ska jag ringa?”, sa Henry Kissinger spetsigt.

Kommissionen är dock fast besluten att det som går förlorat externt måste vinnas internt. Därför kommer vi att se fortsatta ansträngningar för att centralisera så mycket makt som möjligt, och få in befolkningen i medlemsländerna kommissionens ok.

Europas centralisering kan bara stoppas och upplösas med demokratiska medel. Media och politiker måste förklara de framväxande gräsrotspartierna för folket och integrera dem fullt ut i det politiska samarbetet, så att vi kan få ett modernt EU med mindre toppstyrning och byråkrati och mer makt åt nationerna och medborgarna. Om vi ​​inte bryr oss om att kämpa för det, dör friheten i tysthet.