Ganska precis fyra år har gått sedan företagsledaren och affärsmannen Leif Östling ställde frågan: ”Vad fan får vi för skattepengarna?” Sedan dess har frågan citerats i otaliga sammanhang, och den sammanfattar vad allt fler svenskar funderar över. Vad fan får vi för pengarna? Egentligen?

Regeringen Kristersson berömmer sig för att dra ner på antalet beviljade medborgarskap och sätta fler bakom lås och bom, samtidigt som Socialdemokraterna skapar ”ansvarsfull politik” genom att kopiera innehållet i Kent Ekeroths tweets från 2016. Väl så. Det borde ju betyda mer pengar till det svenska samhället, som har många hål att fylla efter att ansvarslösa politiker under decennier har prioriterat (nationell och internationell) godhetssignalering framför nationens grundläggande behov.

Men icke.

Pengarna behövs för att täcka en specifik utgiftspost. Efter trettio år av konstanta nedskärningar, där peak landsförräderi nåddes 2013 då den dåvarande statsministern och tillika nihilisten Fredrik Reinfeldt förklarade Sveriges försvar som ett ”särintresse”, väntar gigantiska satsningar på Nato-medlemskapet.

Folk och försvars Rikskonferens för 2025 har just avslutats i Sälen, och två budskap träder tydligt fram: Å ena sidan måste svenskarna förbereda sig på kris och krig. Ja, kriget är på vissa sätt redan här, men kommer att intensifieras. Brist, lidande och död väntar runt knuten när den ryska björnen anfaller. Sveriges befolkning måste förbereda sig med mat, vatten och utrustning. Någon hjälp från staten kommer folket inte att kunna räkna med.

Å andra sidan är det Sveriges skyldighet att satsa på Nato, genom att bidra med fler ungdomar som kan strida och dö som soldater i främmande länder, genom att föra en Nato-vänlig politik och genom ännu mer pengar till vapenindustrin. De 170 miljarder per år – motsvarande 2,6 procent av BNP – som Sverige har lovat att vika till det militära försvaret 2028 kommer inte att räcka. Nu ryktas det om det dubbla. Minst. Nato har inte bestämt sig för hur mycket man kommer att kräva av sin yngsta medlem.

Höga krav från Nato: Sverige måste göra mer

Missförstå mig rätt. Försvaret av Sverige är en grundläggande uppgift för regeringen och den svenska staten. Sverige ska kunna försvara sina gränser efter bästa förmåga. Den kapaciteten har vi haft – och sumpat.

Problemet är nämligen att Sverige, precis som vanligt, har skiftat mellan ytterligheterna även i försvarsfrågan: Under kalla kriget hade vi ett unikt värnpliktssystem, ett världsledande flygvapen och lokalpatriotiska hemvärnsmän med bössan i garderoben. Men Försvarsmakten lämnades att dö nedrustningsdöden under 90-talet. Regementen förvandlades till universitetscampus, företagsparker eller shoppingcenter. K-pistarna smältes ner, materielen i mobiliseringsförråden skänktes till Baltikum och kompetent personal med självbevarelsedrift lämnade. Förnumstiga politiker förklarade sina beslut för folket med att det inte behövdes något försvar eftersom det aldrig skulle bli något krig i Sverige.

Nu har vindarna vänt. Peace, love and understanding har ersatts av en närmast panikartad upprustning där samma politiker som nyss sjöng Kumbaya nu väser att kriget och krisen faktiskt redan är här och lanserar kokböcker för ”tider av nöd och svårigheter” baserade på innehållet i ”krislådor”.

När Ryssland invaderade Ukraina blev hotet så stort att vi snabbt var tvungna att kasta oss i famnen på Nato, och acceptera villkor som mest liknar de som Japan och Tyskland tvingades till efter krigsslutet 1945. USA får i praktiken göra vad de vill på de 17 militärbaser man nu förfogar över på svenskt territorium, inklusive att använda dem för att lagra kärnvapen och genomföra väpnade angrepp mot tredje makt (läs = Ryssland), och det utan att i förväg informera Sveriges regering.

Amerikansk överste: Sverige har gett upp sin suveränitet och kan inte hindra kärnvapen

Kostnaderna för detta ”beskydd”, som ingen alltså känner till i detalj, faller på de svenska skattebetalarna, både ekonomiskt och fysiskt. Men kostnaderna för Nato är inte våra enda internationella utgifter. Samtidigt ska vi finansiera ett medlemskap i EU med  21,8 miljarder kronor årligen (medlemsavgiften på 35,5 miljarder kronor minus de 13,7 miljarder vi får tillbaka i form av EU-bidrag), ett fortsatt och obegränsat stöd till Ukraina (58 miljarder fram till oktober 2024) och såklart biståndet på 49 miljarder.

Plötsligt är Sverige ett ymnighetshorn. Igen. För hela världen. Igen. För alla utom svenskarna. Igen.

Hur stor blir prislappen? Ska vi höfta till med 350 miljarder eller 400 miljarder? Fyrahundratusen miljoner? 400.000.000.000 kronor? Det motsvarar i så fall närmre 30 procent (!) av statens förväntade inkomster detta år.

Addera sedan kostnaderna för en fortsatt hög invandring (94 000 personer under förra året) och för ”den gröna omställningen”. För att bara nämna en enskild satsning inom det området, så garanterade svenska skattebetalare det ständigt konkurshotade Northvolt ett lån på 51 miljarder via Riksgälden i januari 2024.

Att man inte hör talas om satsningar inom ”skola, vård och omsorg” längre är därför knappast förvånande.

Det går självklart att hävda att det inte går att sätta en prislapp på friheten. Men frågan är om prislappen hade behövt bli så stor om politikerna skött sina uppdrag under dessa år? Och frågan är också vad medborgarna – egentligen – betalar för? Finansierar vi det vi verkligen mest av allt behöver, eller våra toppolitikers medlemskap i exklusiva klubbar?

Frågan måste ställas: Vad fan får vi för pengarna? Och vad fan blir det kvar till Sverige och svenskarna – förutom krig och kris?