Orden föll på en nyårsfest från en sympatisk ung person som tittade över bordet och sa: ”Jag undrar om det någonsin kommer att bli fred i världen, det är som om allting spårar ur, jag menar Trump, Elon Musk, X, allting. Jag förstår inte hur man kan vara extremist, det borde vara förbjudet. Varför kan man inte bara vara för mångfald och lämna andra människor ifred?”

Först log jag åt den ungdomliga viljan att kommunicera och försökte tänka på något annat. Men orden hängde kvar i luften och ringde fortfarande i mina öron när jag åter satte mig vid skrivbordet.

När var det senast fred i världen, globalt och permanent? Det har det aldrig varit. Vi har ännu inte upplevt det, inte ens under min egen privilegierade livstid. Krig och stridigheter är normen; fred undantaget. Alla någorlunda fredliga perioder är mellankrigsperioder.

Lärdomen tycks vara: ju mer mångfald, desto mer stridigheter. Mångfald är problemet. När människor blir för olika uppstår spänningar och sedan stridigheter i form av civilisationskrockar eller mer lokalt i form av kulturkrockar. I både stor och liten skala är mångfald förenat med oro och konflikter, om inte rent av inbördeskrig eller krig mellan stater.

Strider är normen; fred är ett kortlivat undantag. Alla fredliga perioder är mellankrigsperioder.

Med andra ord har vi de mest optimistiska upplysningsfilosoferna i våra sinnen. Liksom de tror eller hoppas vi att ”det en dag kommer ett ögonblick då solen skiner över alla fria människor som inte känner någon annan herre än sitt eget förnuft”, som fransmannen Jean Antoine de Condorcet skrev 1793, medan huvuden rullade under den franska revolutionen och blod rann på gatorna. Filosofen såg bara solen skina, han kände inte igen dess skugga, än mindre mörkret.

Condorcet blickade mot en ljus och glad framtid, ja, en underbar stat utan tyranner, fattigdom, kyrka och kristendom. Framtiden var full av ny kunskap, teknik, konst och jämlikhet. En lycklig, befriad värld utan krig, slaveri och förtryck. Allt skulle bli bra.

Säkert är att optimisten hade rätt i delar av sin profetia.

Det finns nästan ingen kristendom kvar i Europa. Å andra sidan finns det mer konst, även om det senaste inte är värt att spendera tid eller pengar på. Jämlikheten har vuxit, men paradoxalt nog också ojämlikheten.

Teknik och ekonomi är förmodligen de områden där utvecklingen har kommit längst, särskilt på västra halvklotet.

Livet för de många i Paris, Padborg och Præstø är något bekvämare idag än för 230 år sedan – och tack och lov för det. Det finns också bättre medicin, bättre sjukhus, bättre tandläkare, bättre transporter och avlopp, bättre sängar, TV-serier och spikpistoler, för att inte tala om racercyklar, vinterdäck och bättre telefonappar. Men vi lever fortfarande i skuggan av framtiden och vet att kriser, krig, revolutioner, bakslag och tragedier kan inträffa. Det har hänt förut – ergo kan det hända igen.

Den svenske idéhistorikern Sven-Eric Liedman har kallat sin skildring av modernitetens uppkomst för just detta: I skuggan av framtiden (1997), och det är därifrån jag lånar Condorcets citat. I boken skiljer han mellan den hårda och den mjuka upplysningstraditionen. Cordorcet, som betonade vetenskapen, tillhörde tydligt den första traditionen, tillsammans med de franska encyklopedisterna, som samlade kunskap och ville sprida den till folket, och den tyske filosofen Immanuel Kant, som betonade individens förmåga att ta sig ur okunnighetens bojor, för att bara nämna några av de mest kända namnen. Den mjuka upplysningen är mindre känd. Det beror på att det var den hårda upplysningen som vann – och med den tron på frihet och fred.

De mellanliggande århundradena var dock exemplariska när det gäller etniska konflikter, territoriella krig, systematiska mord och folkmord. Den förbättrade förmågan hos härskare och administration att kontrollera människor och massor under hela 1800-talet är karakteristisk för moderniteten, inklusive staternas förmåga att ta ut skatter och föra krig.

Det är här Liedman kommer in i bilden och påpekar att framtiden i sig är ouppnåelig, den ligger alltid ett steg före oss; plötsligt kan vi hamna i en ny form av förtryck eller krigstillstånd. Plötsligt finns det inte längre pengar, energi eller natur för att fortsätta vetenskapliga experiment. Framsteg är varken givet eller säkert.

Den hårda upplysningstraditionen fortsatte dock efter Condorcet. Inte ens två världskrig satte stopp för den. Som Liedman påpekar var både Nazityskland och Sovjetunionen imperialistiska stater som drevs av vetenskap, teknik och materiella framsteg. Fram till mitten av 1960-talet var Sovjetunionen ledande inom rymdteknik och administrationen fungerade väl i båda diktaturerna, som delade löftet om en ljus framtid för herrefolket respektive den internationella arbetarklassen. Allt annat var sekundärt; regimerna var höghastighetståg utan bromsbelägg.

Poängen är att barbari är implicit i den hårda upplysningen. Tron på att allt kommer att bli bra innehåller en djävulsk dialektik, en benägenhet för hybris och överdrift som gör att framsteg vänds till sin motsats.

Jag förväntar mig inte att unga, idealistiska människor ska förstå detta. Det strider mot allt som deras medfödda optimism omedelbart säger dem – och mot vad mer än 200 års tro på framsteg har lärt deras föräldrar, medier och lärare.

Men i en tid som vår, när allt fler människor grips av frukt, bävan och hopplöshet – eller vad den franske filosofen Pascal Bruckner kallar den vite mannens snyftningar – måste den mjuka upplysningstraditionen, som var mer konservativ och realistisk gällande både människa och samhälle, inklusive krig och fred, tilltala fler.

Det är i alla fall min förhoppning.