Skandal efter skandal drabbar Storbritanniens premiärminister Kier Starmer, och det med rätta. Hans kroniska tendens att skylla på alla andra för sina egna misslyckanden är inte bara otillräcklig, den har också slagit tillbaka på honom i stor skala.

I skuggorna lurar Nigel Farage, som många kanske har sett som en sorts räddare, men även han påverkas av sin ovilja att erkänna sakernas tillstånd.

Om man rider två hästar, så rider man på den ena.

Om man rider två hästar, kommer det sluta med att man slits i stycken.

Med groomingskandalen återigen i rampljuset som ett resultat av Elon Musks täckning av ämnet kommer avslöjandena som pärlor på ett snöre. Myndigheterna har tappat kontrollen över vad folk får veta och i stället för att hålla offentliga utredningar försöker den politiska apparaten desperat att förföra allmänheten. Problemet är att den politiska apparaten inte har någon kontroll över den information som delas på X.

Starmer skyller på fantomen ”extremhögern”, medan Farage vägrar att ta itu med roten till problemet: Islam. I centrum står deras gemensamma fiende: Tommy Robinson.

Vad bör Storbritannien göra nu?

Storbritannien politiska skandaler är inte begränsade till Storbritannien. Problemen har manifesterats i hela västvärlden, och vi ser antydningar till ett skifte där en efterföljande upprensning är ett naturligt steg: Frågan är bara åt vilket håll vi ska gå. Samtidigt som vi funderar över den frågan planerar terroristorganisationen Hizb ut-Tahrir hur man ska uppnå sin ambition om ett globalt kalifat.

Välkomna till Dagsorden med Christian Skaug och Rebecca Mistereggen.

YouTube:

Spotify: