Vi reste till Andalusien, där muslimerna styrde i nästan 800 år, och mötte bara några få täckta kvinnor och mycket få islamiska män. Men sedan – på Kastrups flygplats, vid disken – var de överallt. Islam sprider sig längre och längre norrut.

– Kommer det att finnas mer vatten? frågade en herre med accent från Mellanöstern.

Mer vatten? Mannen bakom ratten i den lilla skåpbilen såg förvirrad ut.

– Ja, vi behöver fortfarande lite, sa den förste. Det lät anklagande.

Chauffören steg ner från sin vagn och förklarade vänligt att resväskorna han fraktade kom från olika flygplan. Så han visste ingenting om vatten.

Scenen utspelade sig på Kastrups flygplats. Vi hade kommit tillbaka från vår vintersemester och väntade nu på våra cykelväskor i olika storlekar. Framför oss var en stor grupp utlänningar, möjligen turkiska, 30-40 personer, föräldrar, ungdomar, barn. De talade ett främmande språk som jag inte kunde tyda och de stack ut eftersom de inte liknade de andra som väntade. Männen var klädda i kappor och hade långa skägg, kvinnorna var klädda i svarta, hellånga kostymer och såg ut som olycksfåglar.

Gruppen av främlingar stod nära bagagebandet och blockerade andra resenärer som hämtade skidor, barnvagnar, cyklar etcetera och verkade befinna sig i en organisk bubbla. De utstrålade fromhet, heder och skam, och för ett ögonblick undrade jag om de hade tagit med sig vigvatten från Istanbul eller var de nu kom ifrån. Ett tjugotal stora, identiska lådor med oläsliga inskriptioner låg vid transportbandet, ej upphämtade.

Runt dem stod vi andra, vi var färre, ett 20-tal personer med skandinaviska drag. Jag märkte att flera av dem tittade noga på de saliga, möjligen för att se om någon form av mänsklig kontakt kunde etableras med dessa främlingar, som förmodligen inte var turkiska turister utan verkade bo i Danmark. Det var inte möjligt. Det fanns ingen kontakt. Kvinnorna tittade bort och pratade bara med varandra, och det gjorde männen också.

När våra resväskor till slut dök upp bad jag en av turkarna om utrymme för att gå förbi gruppen. Till ingen nytta. Så jag klev ut på det bagagebandet och över de många lådorna med – vatten? – för att plocka upp våra två resväskor och lyfta ner dem samtidigt som jag stötte på fler. Jag brydde mig inte, de brydde sig inte. Vi befann oss uppenbarligen i två olika världar. Två olika folk i en stat som ingen egentligen bryr sig om, ett ingenmansland som våra lagstiftare, företag, opinionsbildare och intellektuella har skapat under de senaste 50 åren: en stat med flera folk, avlägsna och främmande för varandra.

Min familj och jag var mycket stolta över att vara en del av det.

Min familj och jag hade flugit till Málaga veckan innan för att se staden, ha det trevligt och cykla i bergen. Jag visste naturligtvis att Andalusien och andra regioner på den iberiska halvön hade erövrats av muslimer på 700-talet, för att sedan kastas ut igen 800 år senare. Jag visste också att idén om det muslimska Andalusien – al-Andalus – som en mångkulturell smältdegel av muslimer, kristna och judar var en fet myt skapad av västerlänningar som tyckte att den var bra eller försökte övertyga oss om att den kristna medeltiden var mörk och barbarisk tills muslimerna kastade lite ljus över kontinenten. Du har säkert hört något liknande i skolan eller på TV. Men det är ren fiktion.

Det majestätiska stadsmuseet i Málaga, som året runt flankeras av palmer och ett blått Medelhav, bekräftar de historiska fakta som förmedlar islamiseringen av människor, kultur och ekonomi under successiva dynastier, kalifer och klaner i regionens långa historia, berättad genom arkeologiska fynd, reliker, källor och informativa affischer.

Den sista aspekten, ekonomiskt förtryck, har länge förbisetts i den politiskt korrekta forskning som specialiserar sig på att mytologisera muslimernas mildhet och skicklighet. Akademiker och journalister har skamlöst förmedlat en berättelse i Hollywood-stil, om än i offentligt finansierade institutioner.

Sanningen är att islam spreds med svärdets makt i nästan alla riktningar från den arabiska halvön på 600-talet. Invasionen av Europa konsoliderades genom skatteuppbörd från befästa städer som Málaga, Almería, Granada och Jáen i Andalusien. De lyckligaste kristna lyckades fly till Asturien och Galicien i norr, och Sevilla befriades 1248. Men den massiva islamiska expansionen innebar en ekonomi som präglades av exploatering av icke-muslimer (dhimmis), som fick välja mellan att avrättas eller bli andra klassens medborgare, och som hölls i schack av en intellektuell klass (ulama) av jurister och imamer med referenser till Muhammed.

Detta var en klass som – till skillnad från i kristna länder – inte gjorde någon åtskillnad mellan civila och religiösa lagar. Islam var lagen, och lagen var sharia.

Islam var religion med andra medel, det vill säga lag och jihad. Det är inte förvånande att de fyra största samlingarna av sharialagar härstammar från denna militärt framgångsrika period.

Expansionen skärpte den islamiska självkänslan. Det faktum att det islamiska Spanien gränsade till och stod i konflikt med kristendomen ledde till en hårdare juridisk sharia snarare än tolerans. Detta gjorde ofta islam i Europa mer rigid än i Mellanöstern. Precis som idag.

Några av dessa fakta dök upp i bakhuvudet när jag och Junior cyklade runt i det bergiga landskapet mellan Álora i väster och Vélez-Málaga i öster, men jag sopade dem åt sidan och fick snart nog av att fokusera på pedaler, växlar och höjdmeter. Vi njöt av de ödsliga sträckorna, de skarpa kurvorna och förarnas hänsynstagande. En underbar lekplats låg öppen för våra atletiska övningar. Upp, ner, längs platåer med panoramautsikt, genom gamla muslimska städer som idag bebos av kristna spanjorer. Här mötte vi bara vänlighet, kalla drycker och gott kaffe. Trötta och glada rullade vi ner till Málaga i 20 graders sol och värme och mötte resten av familjen.

De två upplevelserna i Andalusien och på Kastrup kolliderar med varandra. Vi reste till Andalusien, där muslimerna styrde i nästan 800 år, och mötte bara några få täckta kvinnor och mycket få skäggiga islamiska män. Men sedan – på Kastrups flygplats – var de överallt. Det är ironiskt – nej, tragiskt – att man bara behöver resa till Amager för att känna sig främmande, medan man kan känna sig som hemma i Andalusien.

Som en klok kvinna alltid upprepar för mig när jag gång på gång kämpar för att förstå hur denna sociala katastrof kunde inträffa, beror det på ett aktivt samarbete mellan två grupper sedan 1970-talet, särskilt i de tidigare homogena nordiska länderna.

Den ena är de självgoda humanisterna som bröt ner nationsgränserna och i öppenhetens namn bjöd in miljontals kulturellt främmande invandrare och klaner.

Den andra gruppen är de företag och industrialister som såg en självisk fördel i att importera billig arbetskraft och helt ignorerade de sociala, kulturella och kriminologiska konsekvenserna i tillväxtens namn.

Det politiska, ideologiska och institutionella samspelet mellan dessa två grupper är det verkliga skälet till att invandringskomplexet har tillåtits växa i de nordiska länderna, inklusive Tyskland, till den grad att det nu är ett verkligt hot mot våra barns och barnbarns framtid. Som Thomas Mann skrev om sin egen bror Heinrich Mann för hundra år sedan, leder medvetenheten om att ha ”framstegen” på sin sida till en moralisk säkerhet och en självkänsla som inte är långt ifrån att förhärdas.

Härdning lät så vackert. Det var kamouflerat av litteratur, moral, konst, vetenskap, det var mångkulturellt, medkännande, tolerant, det var rött, det var regnbågsfärgat, det var progressivt, det var vackert.

Men den var – också – blind och förhärdad. Nu är det dags att betala priset: Ökande spänningar, stridigheter, kaos.

Visa mig flygplatsen i ditt land och jag ska berätta vad som redan händer.

Flygplatsen är samhällets utpost, och den är framtiden i miniatyr.

Hårdnackat, blint och förhärdat har vi drivit mänskligheten så långt att det är den – inte dess motsats – som förstör Europa inifrån.