Det är något fundamentalt fel på det sätt vi bedriver utvecklingsbistånd. Miljarder kronor hälls ut ur statskassan varje år för att hjälpa ”de fattiga” och ”utvecklingsländerna”. Men vad får vi i gengäld?

Lite, skulle jag säga.

Vi har skapat en hel industri av biståndsarbetare, icke-statliga organisationer och konsulter som lever fett på skattebetalarnas pengar. De reser världen runt, bor på tjusiga hotell och håller seminarier om ”hållbar utveckling”. Men har de verkligen gjort någon skillnad?

Titta på Afrika. Kontinenten är full av resurser, men ändå lever miljontals människor i djup fattigdom. Varför är det så? För att bistånd ofta bidrar till att upprätthålla korrupta regimer och förhindrar verklig ekonomisk utveckling.

Det är som om man tror att man kan lösa problem genom att kasta pengar på dem. Men så enkelt är det inte. I värsta fall kan utvecklingsbistånd bidra till att skapa ett system där den lokala eliten blir rik och befolkningen blir ännu fattigare.

Det är dags att tänka om när det gäller biståndet. Kanske ska vi istället fokusera på att stödja lokala initiativ och entreprenörer som skapar jobb och ekonomisk tillväxt. Kanske ska vi ställa hårdare krav på de länder vi ger pengar till och se till att pengarna faktiskt går till dem som behöver dem mest.

Det är lätt att bli stämplad som hjärtlös eller egoistisk när man kritiserar bistånd. Men det handlar inte om det. Det handlar om att använda skattebetalarnas pengar på ett förnuftigt sätt.

Och det gör vi inte idag.