”Nyheterna från Ukraina har varit fruktansvärda hela veckan. Men inget förberedde mig för den gastkramande skräck jag kände när jag läste om de ryska styrkornas behandling av kvinnliga ukrainska krigsfångar.”

Detta är vad Zoe Strimpel skriver i The Telegraph. Document har nämnt anklagelserna om misshandel av kvinnliga krigsfångar, men det är svårt att bekräfta sådana nyheter. Historien visar dock att sannolikheten för att de är sanna är ganska hög.

Rysslands barbari i allmänhet, och i synnerhet när det gäller ukrainska kvinnor, är ett tema som går tillbaka till de systematiska, fullskaliga gruppvåldtäkter som de använde när de pressade igenom Tyskland som segrare 1945.

Dokumentet nämner också ryssarnas beteende under invasionen av Berlin 1945. Här är krigets brutalitet och fruktansvärda sanning tydlig.

Samtidigt fortsätter Hamas sin ändlösa ondska och skickar tillbaka fel kroppar till Israel, samtidigt som det har blivit känt att Hamas betraktar spädbarn som legitima mordoffer. Djävulen kunde inte agera värre, men feminister har lite att säga om detta.

Grymheterna i det talibanstyrda Afghanistan, där kvinnor inte kan visa sin hud offentligt, eller ens sina ögon genom tygpelare, tas bara som en accepterad verklighet nu – trots en annan värld, garanterad genom USA: s närvaro där för mindre än ett decennium sedan.

Den norska regeringen skickar pengar till palestinierna och bjuder in talibanerna för att diskutera kvinnors rättigheter. Du lever i en skrämmande sagovärld. Burka är kvinnans frigörelse. Det är den här typen av argument du möter.

Feminismen har fått ett nytt fokus. Feminismen har begått systematiskt självmord och slutat med att förtäras av åsynen av sin egen navel.

Under det senaste decenniet har västerländsk feminism ofta känt sig som lite mer än ett pervers skämt. Efter att ha gjort narr av sin liberala form – stackars Sheryl Sandbergs mycket förnuftiga råd till kvinnor att ”luta sig in” för att få makt och självförtroende är bara en punchline – nu har den istället omfamnat en transfokuserad politik.

Man kan inte kämpa för kvinnors rättigheter om man inte har förmågan att definiera vad en kvinna egentligen är!

Resultatet är att västerländsk feminism, istället för att försvara kvinnor i de otaliga former av motgångar som de fortsätter att möta här och där runt om i världen, främst har blivit en förkämpe för biologiska män som insisterar på att vara kvinnor.

Inga feminister uttalade sig mot behandlingen av de ukrainska krigsfångarna eller ställde frågor om vad som hade hänt. Var det några norska medier som skrev om detta, förutom Document? Upprördhet, protester, ramaskri? Nej, det finns inga judar att skylla på.

Ukrainska kvinnliga krigsfångar berättar skakande historier

Istället fokuserar feministerna på Sophie Lewis bok Enemy Feminisms: TERFs, Policewomen, and Girlbosses Against Liberation, där Lewis argumenterar för att feminister – från Mary Wollstonecraft till suffragetterna – inte var något annat än hantlangare till andra former av förtryck.

Wollstonecraft var en brittisk feminist och filosof. Hon levde bara i drygt 38 år, men gjorde flera besök i Norge, Sverige och Danmark under sin korta tid. Feminismen har plågat oss sedan 1960-talet, och nu attackeras kvinnliga hjältar själva av de moderna feministerna!

Västlig feminism är rasistisk, kolonialistisk, transfobisk, sexistisk och ”till och med, hur konstigt det än kan låta, kvinnofientlig och patriarkal”. Så hjälpsamt.

Kvinnor i Väst har en enorm frihet jämfört med kvinnor i resten av världen, men det är vi västerländska män som attackeras, gång på gång. Samtidigt skyddar feminister gärna serievåldtäktsmän, eftersom de är ”överbefolkade” och lider av ”socioekonomiska problem”. Sedan offrar de gladeligen ett gäng 12-13-åriga flickor för mångfaldens skull.

Och det är bara – eller snarare: huvudsakligen – i Väst som feminismen, åtminstone på diskursnivå, har blivit ett sådant slöseri med tid; en uppsättning lyxiga övertygelser.

Man talar ofta om kampen för att få rösträtt, men i Norge fick kvinnor rösträtt bara några ögonblick efter männen.

Det finns fortfarande kvinnor i väst som blir slagna, dödade och misshandlade bara för att de är kvinnor – de är väl ett bättre fokus för feministisk handling och tänkande än TERFs och ”girlbosses”.

I Ryssland och många länder i Afrika och Asien kan det tyckas vara en sport att krossa kvinnor. Men det är förstås vi européer som blir attackerade. Hur länge ska västerländska män bry sig om att lyssna på det här? Vi byter blöjor, vi hämtar och lämnar barn på dagis, vi tränar fotbollslaget, går ut med soporna och klipper gräset. I gengäld möts vi av evig avsky. Men naturligtvis ska vi inte gnälla.

En konservativ siffra för antalet övergrepp mot kvinnor i världen är en av tre, eller 736 miljoner – och denna siffra inkluderar inte ens sexuella trakasserier, enligt UN Women, som har ett feministiskt mandat.

Sexuella övergrepp (utöver tortyr, bortförande och mord) mot israeliska kvinnor den 7 oktober ignorerades dock av UN Women.

Samtidigt var västerländska feminister i den progressiva vågen mer benägna, i linje med de allmänt sjuka påståendena från yttersta vänstern, att hitta ett sätt att skylla på Israel eller förneka fakta.

Feminismen har spårat ur fullständigt. Den attackerar sina vänner och hyllar sina verkliga fiender.

Borta är dagarna för feminister som Catharine MacKinnon, en formidabel jurist som hjälpte till att få våldtäkt erkänd som ett krigsbrott i internationell lag på 1990-talet.

Nu är vi kvar med produkterna av för mycket postkolonial och poststrukturalistisk teori, splittrad genom TikToks meningslöshet och desinformation.

De kvinnor som utnyttjades av Ryssland, och de hundratals miljoner andra runt om i världen som utsattes för grymheter av sina överherrar, måste hitta sig nya mästare.

Jag känner många bra män som är villiga att kliva fram, och vi kan ledas av bra kvinnliga generaler. En man som inte är villig att offra sig för att skydda kvinnor har ingen värdighet i mina ögon.

En kvinna som hatar män kan bara lämnas att klara sig själv. Alla ni andra kommer jag att ställa upp för.