Att premiärminister Benjamin Netanyahu blir den första utländska statschefen som inbjuds av president Donald Trump till Washington D.C. är utan tvekan en stor ära och en tydlig signal om en kommande reform av de internationella relationerna. Här i Norge mottogs det lika väl som citrondroppar i ögonen hos politiker och mainstreammedierna. Men alla förstår att detta är en varning till världen om att det judiska folket inte längre står ensamt. Mer än 20 av de exekutiva order som Trump har undertecknat handlar om att skydda Israel. I den senaste, som undertecknades i torsdags, införde USA sanktioner mot den antisemitiska Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Samtidigt placerar Trumps agerande ansvaret för terrorn mot judarna och ödet för araberna i Gaza (som Hamas utnyttjar som levande sköldar) där det hör hemma, hos dem som finansierar terrorn.

Mycket av stödet till Hamas och PLO kanaliseras av flera länder via de så kallade humanitära organisationerna, med FN i förarsätet. Denna ”fredsindustri” har genom åren fått en formidabel nationell såväl som global makt genom att använda biståndspengar som var avsedda att komma de behövande till godo. Kvar står miljontals flyktingar, fattiga och fredsindustrins kraftigt utbyggda administrativa apparat med feta positioner som bara personer av Raymond Johansens kaliber har kompetens att inneha. En del av pengarna kanaliseras till att underminera staten Israel.

Den makt som dessa organisationer har skaffat sig tycks vara bortom statlig kontroll. Ingen ifrågasätter deras verksamhet. I Judéen, Samarien och Gaza har till exempel organisationer som Norska Flyktinghjälpen, Norsk Folkehjelp, Norska Kyrkans Nødhjelp, Kyrkornas Världsråd, UNRWA och USAID verkat. Man utgår automatiskt från att det bara är humanitära uppgifter som utförs, och vi tänker inte på att vissa organisationer också har andra agendor som inte nödvändigtvis faller under deras humanitära syfte, men som står i direkt konflikt med våra ideal om att stödja fredsbyggande arbete. Pengarna hänger lika löst som i Norge, det saknas kontroll över hur de används och det finns alltid någon som levererar någon form av falsk kritik mot Israel i utbyte mot god betalning. Man måste vara väldigt naiv för att inte se sambandet. Hamas enorma tunnelsystem i Gaza är själva beviset på att ”humanitär hjälp” inte har varit första prioritet.

Ingen regering, vare sig i Norge eller i västvärlden i stort, har hittills haft ryggrad nog att stå emot och försvaga den antivästliga och antiisraeliska fredsindustrin, dess privata ekonomiska och politiska intressen och antisemitiska uttryck. Sedan kom USA:s president Trump. Med ett pennstreck avbröt han gigantiska summor pengar som går till denna fredsindustri. Trump satte stopp för nästan 80 års misslyckat humanitärt arbete och letar istället efter verkliga sätt att ge hjälp till dem som verkligen behöver det. Detta är något som Trump har åtagit sig att göra gentemot sina väljare; trots allt betalar USA 22 procent av FN:s driftsbudget.

Bara efter att USA meddelat att man drar sig ur WHO, meddelade Argentina samma beslut. En av de organisationer som Trump var snabb med att sätta på plats är anti-Israel-organisationen USAID, som anklagas för att stödjer jihad och som enligt Trump ”styrs av ett gäng radikala galningar, men vi är på väg att få ut dem”. Musk gick ännu längre och kallade det ”en kriminell organisation […] dags för den att dö”. Trump beordrade också en granskning av USA:s inblandning i UNESCO, en organisation som missbrukar sin makt för att underminera judarnas rätt till sitt gamla hemland Israel.

Trump drar också tillbaka USA från FN:s råd för mänskliga rättigheter och avslutar permanent sin finansiering av UNRWA. Israel, representerat av utrikesminister Gideon Saar, ansluter sig till beslutet. Efter Trumps tillkännagivande skrev Saar i ett meddelande på X:

Israel välkomnar president Trumps beslut att inte delta i FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC). Israel ansluter sig till USA som inte längre vill delta i UNHRC. UNHRC har traditionellt skyddat människorättsförbrytare genom att låta dem undkomma granskning och istället demonisera den enda demokratin i Mellanöstern: Israel. Detta organ har fokuserat på att angripa ett demokratiskt land och sprida antisemitism i stället för att främja mänskliga rättigheter.

Diskrimineringen mot oss är tydlig: I UNHRC är Israel det enda land som har en permanent plats på dagordningen. Landet har utsatts för över 100 fördömande resolutioner, mer än 20 procent av alla resolutioner som någonsin antagits av rådet – mer än mot Iran, Kuba, Nordkorea och Venezuela tillsammans. Israel kommer inte längre att acceptera denna diskriminering!

President Trumps politik tvingade västvärlden tillbaka till förnuftet och bort från woke-fanatisk vänsters galenskap. Hans senaste idé om att cirka 1,6 miljoner araber ska få lämna Gaza om de så önskar och att remsan sedan kan återuppbyggas, hur sensationell den än är, kommer inte att förverkligas inom den närmaste framtiden. Men förslaget i sig tvingar världen att inse sitt hyckleri när det gäller ödet för de araber som hållits som gisslan av UNRWA sedan 1949, och ödet för de judar som levt under muslimsk terror i många år. Hur kan ni förvänta er att civilbefolkningen i Gaza ska tvingas leva i ett område utan skydd, vatten och sanitet i årtionden framöver? Vad är det för människor som är villiga att tvinga de araber som vill flytta ut att fortsätta leva i extrem misär som UNRWA:s och Hamas gisslan?

Varför kan inte Gazas araber få lämna området om de vill? Från oktober 2023 till juni 2024 flyttade uppskattningsvis 115 000 från Gaza till Egypten. Omkring 35 000-40 000 araber från Gaza har rest sedan mitten av 2018, före massakern i oktober. Ett okänt antal har också rest från Gaza till olika platser i resten av världen.Hittills har väldigt få fått komma till Norge. Är det de fattiga som Norge vill stödja eller är det Hamas?

Det här är något som våra politiker, media och fredsindustrin döljer. De som har pengar har inga problem att ta sig ut ur Gaza. Det är värre för de fattiga. Reaktionerna visar verkligen att varken västvärlden eller arabstaterna bryr sig om de civila i Gaza. Egypten samlar nu stridsvagnar längs gränsen till Israel och kan tänka sig att använda dem mot de fattiga från Gaza; de rika får lämna fritt, men mot en svindlande avgift.

Israel å sin sida förväntar sig inte bara att Egypten och Jordanien tar emot dem som vill flytta tillbaka dit, utan också att länder som Spanien, Irland och Norge, som hade stora svårigheter att kritisera Hamas för massakern i oktober, tar sitt ansvar och öppnar sina gränser för både civila och Hamas-terrorister. Israels försvarsminister Israel Katz hymlar inte med sina ord:

– Länder som Spanien, Irland, Norge och andra, som har gjort anklagelser och falska påståenden mot Israel på grund av dess agerande i Gaza, är juridiskt skyldiga att låta alla invånare i Gaza komma in på deras territorier [—] Deras hyckleri avslöjas om de vägrar att göra det. Det finns länder som Kanada, som har ett strukturerat invandringsprogram och som tidigare har uttryckt sin vilja att ta emot Gazabor.

Gaza är ett förstört område som ingen ska tvingas bo i förrän det är återuppbyggt, vilket kan ta decennier. Under tiden måste de som vill tillåtas att flytta för att rädda liv och hälsa. Inget land, inte heller Norge, har dock hittills sagt sig vara villigt att ta emot de fattiga som vill lämna det krigshärjade området. Det återstår att se om Trump kommer att pressa Egypten, Jordanien, Spanien, Irland och Norge att öppna sina gränser för dem som vill lämna. Han borde också pressa Qatar, som är Hamas högra hand, att ta emot dem som vill flytta dit. Problemet blir naturligtvis att se till att de inte utnyttjas som slavar, vilket Qatar nu gör med ett par miljoner migrantarbetare, obemärkt av de moralister vars enda intresse är att demonisera Israel.

Efter oktobermassakern måste det stå fullständigt klart för alla judarnas fiender att Israel aldrig kommer att acceptera en Hamas-stat inom eller i närheten av sina gränser. Hamas kommer aldrig att belönas för oktobermassakern med en stat. Den tid då Israel av realpolitiska skäl var villigt att ge upp land i utbyte mot säkra gränser är tyvärr förbi. Varje oskyldig person som dör i krig är en för mycket och våra tankar går till var och en som lider – oavsett vilken sida de tillhör. Samtidigt måste vi komma ihåg att Israel har ett tydligt mål och en rättighet och skyldighet gentemot sina medborgare: att besegra Hamas.

De som utförde den bestialiska oktobermassakern förleddes att tro att de skulle belönas för sina brott. Men det är inte vad som hände. Snarare blöder nu fredsindustrin. Trots massiv propaganda är det Hamas övergrepp mot civila i Gaza som levande sköldar, liksom kidnappning, dödande och tortyr av gisslan, som främst strider mot krigets regler. Att ta gisslan är en krigsförbrytelse enligt Genèvekonventionen IV art 34. Att använda dem för hjärtskärande utpressning, som vi nu ser under gisslanförhandlingarna, strider sannolikt mot Art 7 i Romstadgan.

Stycke för stycke töms fredsindustrins antisemitiska fäste FN på makt och pengar, eftersom USA är den största bidragsgivaren. Bit för bit förlorar fredsindustrin sina enorma inkomster och sin makt, och dess rätta ansikte avslöjas. Nu när Trump föreslår att araberna i Gaza ska flytta till säkerhet tills området är återuppbyggt och de kan återvända och leva i fred med judarna försvinner hela fredsindustrins existensberättigande. Hittills har FN:s huvuduppgift varit att demonisera Israel med illvilligt falsk och antisemitisk propaganda. En nedläggning av fredsindustrin och en begränsning av FN:s verksamhet skulle frigöra miljarder dollar som skulle kunna användas för att hjälpa dem som verkligen behöver det, inklusive Gazas befolkning.

Nästan 80 år av bistånd har inte tillfört vår värld något som vi kan vara stolta över, förutom toppjobb för de överkvalificerade bland oss, som Raymond Johansen. Vi har fått en dålig smak i munnen och det är dags att ändra kurs. Frågan är hur länge våra lokalpolitiker ska fortsätta att vandra i blindo i biståndstunnlarna innan de ser ljuset.