– Sluta upp med det där gnället! Du bor i ett vinterland!

Och som med darrande stämma förklarar vintern 2018, vintern då jag fick nog, som ”den bästa vintern i mannaminne”.

– Bring it on! ropar friskusen: – Jag älskar snö!

Han har det förmodligen så bra att han jublar över elräkningen också: Bring it on!

Frestande bilder dyker upp i min fantasi. De handlar alla om att kväva. Långsamt. Mycket långsamt. Med inslag av kokosnöt. Grundligt insmorda.

I en av muminböckerna, Trollvinter, dyker just ett sådant missfoster upp i Mumindalen. En hemul, en entusiastisk hemul på skidor:

”I det bleka vintersolskenet kom en stor hemul skidande nerför backen. Han blåste i ett glänsande mässingshorn och såg ut att vara i god form.”

Tove Janssons vindpinade klassiker. Här gör hemulen sin entré. Sådana fria själar borde få en egen plats, där de kan skrika ut sin entusiasm med snö i mustaschen och dansa med isbjörnar. Omslag: Aschehoug.

Dalens kryp och varelser upplever vintern som en slags nolltid. De går i ide och sover bort den, eller hasar runt och försöker hålla sig varma medan de väntar, väntar på våren. Det är tyst och stilla. Välsignat tyst.

Men så kommer Hemulen, och med flera hornstötar framför han ”Hemulens entré” och vänder upp och ner på de stackars krypens liv. Hemulen älskar vinter och snö, och han försöker överföra sin entusiasm på alla som kommer i hans väg.

Skidtävlingar anordnas. Det ska åkas kälke. Snöbollar ska kastas. Lilla My deltar i leken, men hon gills inte, för det ligger i Lilla Mys natur att gilla det som alla andra inte gillar. Men Hemulen, missfostret, är så blind, så empatilös, att han inte inser att han uppfattas som en blandning av akademisk idiot, blodtörstig gymnastiklärare från 1950-talet och Adolf Hitler.

Selfie av antifriskusen i stabilt ryggläge på sin egen snötäckta veranda på nyårsafton 2023. Snö gör sig bäst på tv.

Jag misstänker att friskusarna fejkar det. Jag tror inte på dem. De har något traumatiskt i sin bakgrund. Det är något de måste bevisa.

Man bör så långt som möjligt vara positiv. Det är ett bra och hälsosamt sätt att leva. Men att skrika i ansiktet på lidande är inte positivism, det är självförhärligande arrogans, idioti och skitsnack: Se på mig allihopa, jag ser ljuset och lekfullheten i allt!

Det är inte vintern friskusen gillar, det är upplevelsen av sig själv där han sitter högst upp i backen, i rörelse, medan alla andra sitter långt där nere, huttrar och undrar om han inte snart kan försvinna.

”Vi har fyra årstider”, säger friskusen, och han har rätt. De har alla sina kvaliteter. Ja, det är sant, men bara för att du är född i det här landet och dömd att leva i det, betyder det inte att du måste gilla det hemska. Man kan inte tvinga en fånge att gilla sin tid i fängelset, han skulle säkert vilja vara någon annanstans.

Objektivt sett är det inte roligt att stänga av rum, ha en ylletröja och varma tofflor på sig inomhus, frukta att gå upp på morgonen, skrapa is från vindrutorna varje gång man går ut för att köra (med rädsla för att motorn inte startar), skotta uppfarten tills ryggen nästan knäcks, sniffa på snödrivorna – och i sort sett gå med kroppen konstant på helspänn för att stå emot den isande kylan, vecka efter vecka, månad efter månad, medan man motvilligt bygger upp visioner om en kall och regnig sommar som väntar i slutet av tunneln.

Det är okej att hata det. Det är naturligt att hata det. Det är vansinnigt att inte hata det. Människor är inte gjorda för -25°C och dagliga sidojobb i hemmets snökaos, oavsett vad friskusarna säger.

Ett litet test:

Föreställ dig en klassisk svensk högsommar. Slut ögonen och föreställ dig det. Solens bris är varm och svalkande, klipporna är stekheta, måsarna skriker högt där uppe, vågorna kluckar mot klipporna. En fluga surrar. Ljudet av glada lekande barn hörs från viken. En snigel passerar förbi. Tiden står stilla.

Tror du att den spralliga friskusen skulle säga:

– Nu skulle det smaka med lite isande kyla och en snöstorm!

Naturligtvis är han lika förtjust i klassisk sommar som vi andra. I Sverige lever vi för riktiga sommardagar. Så många som möjligt. Människan är ett tropiskt djur. Att våra dumma förfäder tyckte att det var en bra idé att migrera norrut måste ha baserats på felaktig information eller föråldrade kartor från silurtiden. Eller så kanske de blev förvisade. Kanske var de ett gäng ghouler som hade irriterat skiten ur sin omgivning.

Antifriskus i sitt rätta element, Atle och Hongs swimmingpool i Spanien. Temperaturen är visserligen något låg. 29 grader är på gränsen till iskallt, särskilt under de första sekunderna. Det är något vi alla känner till.

Nåja, den här hemulen tänker inte besvära omgivningen med någon intågsmarsch. Allt jag ber om är att friskusarna håller käften. De kanske gillar frost och snö, men kan de inte hålla det för sig själva? Om jag blev insnöad på Røa 2018, så blev jag det. Och även om det inte har varit så mycket snö på Røa i år har vi fått mer än vår beskärda del av ishalka och broddar under skorna. Jag hatar broddar, de signalerar uppgivenhet – sista anhalten före gröt och röd juice på ålderdomshemmet. Så jag vaggar och hasar fram och går ut med en hund som förmodligen avundas mig broddarna när den försöker stappla fram på ett ben, ett absolut C-moment.

Just nu, när jag hamrar på tangentbordet och drömmer om Thailand och Spanien, är det -20°C precis utanför fönstret och huset knarrar. Det är inte mysigt, låt mig säga dig!

Även i klimatförändringarnas och oljehatets tidsålder är kylan kall och vintern sur. Faktum är att jag blir mer irriterad än jag vill av de fria andarnas demonstrativa entusiasm för allt som är obehagligt blött och kallt. Om det är något som får mig att sträcka mig efter min pistol så är det deras favoritkliché: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!

Friskusar bör förvisas till en plats där de kan ha det tufft utan att störa andra. Jag föreslår att man bygger en liten by åt dem på Svalbard. Där kan de stå i mörkret och ropa ”Bring it on!” så mycket och så länge de vill. Tills isbjörnarna eller klimatförändringarna tar dem.

Så här sitter jag och väntar på varmare väder och ett liv utan broddar.