Under hundratals år har fordonstillverkningen varit en av de mest avancerade och konkurrenskraftiga industrisektorerna i världen: Blandningen av högteknologi och komplexitet är nästan oförenlig med att skapa en dyr kapitalvara avsedd för daglig användning av teknologiska analfabeter, som de flesta bilägare. Det är det här dilemmat som alltid har gjort det så svårt för små biltillverkare att överleva.

Därför har ledningen för Europas fordonsindustri varit en av de skickligaste och mest proaktiva i världen när det gäller teknik och marknadsefterfrågan. Men plötsligt insåg de att politikerna var bättre på att se in i framtiden än fordonsledarna, mellancheferna, arbetarna och bilkunderna själva. När okunniga politiker bestämde sig för att bensin- och dieselbilarnas era plötsligt var över, blev det en obestridlig sanning att alla från och med nu skulle ha en batteribil. Och det var helt fel, och helt ogrundat.

Övergången till elbilar saknar objektiv grund

Biltillverkning är en extrem ekonomisk sport som kräver stora volymer och ofattbara summor pengar för att överleva i den internationella konkurrensen. Därför är felaktiga strategiska beslut mycket, mycket farligare än för någon annan industrisektor. Att acceptera klimatpolitikernas premiss att ”förbränningsmotorns tid är över”, är därmed den mest katastrofala och kostsamma kortslutningen i västvärldens industrihistoria.

Detta ”beslut” är taget ur luften och saknar helt vetenskaplig, teknisk eller marknadsmässig grund – lika mycket idag som när California Air Resources Board antog den första Zero-Emissions Vehicle Act 1990. Det är bara önsketänkande och fanatism som ligger bakom elbilsrevolutionen, men den erkändes aldrig i styrelserummen för EU:s bilindustri. De var med på klimatresan, som alla andra, och nu blöder de på grund av amatörmässig ledning utan visselblåsare eller riskbedömningar.

En ofattbart stor industri under attack från klimatextremister

Bilar är tekniska underverk som även imbecilla kan köra, och som ska kunna stå ute i alla väder och temperaturer i 20 år, men ändå fungera felfritt med lite skötsel och underhåll. Det finns inget liknande i hela industrins historia. Fram till 2015 var Europa ledande när det gällde att skapa sådana bilar, baserade på kundernas preferenser och önskemål, och ge köparna högsta möjliga andrahandsvärde.

Det är därför EU:s personbilsproduktion ökade med 6,2 procent 2015, till nästan 16 miljoner enheter. Försäljningen av dessa kvalitetsprodukter runt om i världen gjorde EU till världens näst största producent av personbilar, efter Kina (som aldrig fokuserade på kvalitet och bara sålde sina billiga bilar i Fjärran Östern). Europa stod för 21,9 procent av den globala personbilsproduktionen. Framtiden var ljus. Vad skulle kunna gå fel? Jo, 2015 representerar en viktig ”brytpunkt” för den europeiska bilindustrin.

Det som gick fel var att Parisavtalet undertecknades, vilket gjorde att klimatpolitiken gick från frivillig till obligatorisk. Samtidigt togs styrelserummen i EU:s fordonsindustri över av miljöaktivister som anslöt sig till galenskapen, utan en kritisk tanke i huvudet eller en tillstymmelse till protest mot den uppenbara fara som eskalerade. Det blev viktigare att tillverka de bilar som politikerna ville ha för att ”rädda klimatet” än att fortsätta tillverka och sälja de bilar som bilköparna ville ha. Alla varningsklockor borde ringa, för hur tvingar man någon att köpa en bil de inte vill ha?

Batteribilar ser ut som vanliga bilar, men det är de inte

Ja, det finns ett marknadsbehov för batteribilar: En bil är en bil, och batteribilar fungerar utmärkt för dem som behöver dem, men det gäller inte alla. Elbilar har sina tydliga begränsningar. Och självklart kan politiker diktera vilken typ av bilar som EU:s bilfabriker ska tillverka och sälja, men politiker kan inte diktera vad människor i Europa ska välja att köpa. Förstår ni? Särskilt inte när produkter väger mer, går kortare, kostar betydligt mer och tappar värde snabbare.

Bakom den kortslutningen ligger en ännu mer skrämmande marknadsföringsstrategisk bomb: De enormt stora, tunga och dyra drivbatterierna gör elbilar praktiskt taget värdelösa i samma ögonblick som batterigarantin löper ut, vanligtvis efter 8-10 år. Dessutom är det osannolikt att gamla batteribilar kommer att uppgraderas. Försök bara att använda en 15 år gammal dator i vardagen så förstår du vad det handlar om.

Batteribilar kommer därför aldrig att bli veteranbilar och kommer sannolikt att ha en betydligt lägre genomsnittlig livslängd än bensinbilar. Det innebär att elbilar representerar en stor konsumtionsökning med en tveksam återvinningsgrad – raka motsatsen till vad miljöaktivisterna vill. Det logiska vore att vänta med introduktionen av elbilar tills tekniken var mogen, superbatterier hade uppfunnits, el och laddstationer fanns och återvinning var på plats. Först bygger man en flygplats, sedan bygger man flygplan. Inte tvärtom. Men nej.

Klimatpolitikerna drivs inte av logik, fakta, förnuft, försiktighet, kunskap och normalt ansvarstagande när det gäller att styra ett samhälle. De drivs av ångest, panik, grupptänkande, okunnighet och oansvariga utgifter. På grund av klimatkrisen. Och som vi alla vet är panik och brådska ett garanterat felfritt sätt att styra ett samhälle, eller hur?

Den här panikpolitiken är ett recept på katastrof och borde ha avvisats direkt av EU:s biltillverkare och fackföreningar. De borde ha filéat klimatpolitikerna med hot om outsourcing, strejker och aktioner. Men det gjorde de aldrig. De smittades av klimathysterin och det är först nu de protesterar – nu när det är för sent. Så i del 2 av den här artikeln ska jag ta dig genom en tidslinje över 100 år av framgångar och misslyckanden för Europas fordonsindustri, så att du kan se ännu tydligare vad som gick fel – och när och varför.