Direktörerna är trötta på det ständiga fokuset på ”mångfald och inkludering”, men HR-avdelningarna gör motstånd.

På en middag nyligen för HR-cheferna på Storbritanniens största börsbolag var ilskan stor.

Bakgrunden var Trump-administrationens attack på DEI.

Den nya presidenten i USA har attackerat DEI (mångfald, utfallslikhet och inkludering), som han vill ta bort från byråkratin, skolor och till och med företag.

Under Trump är USA på god väg, och även brittiska företag ser möjligheter till besparingar genom att avskaffa det som ofta kallas bullshit jobs – arbetare som kostar mycket men inte ger någon produktion eller vinst.

Nu reagerar HR-cheferna på några av Storbritanniens största företag. De verkar inse att deras tid är på väg att ta slut och de gillar det naturligtvis inte.

Enligt en deltagare var den rådande stämningen i rummet: ”Vi måste ta ställning mot detta. Vi kommer inte att böja oss för Trump och gå i den riktningen.”

Det här är enligt The Telegraph. Många brittiska HR-chefer är fast beslutna att inte följa USA:s exempel, vilket skapar splittring mellan de brittiska och amerikanska delarna av globala organisationer.

Ett exempel är Deloitte, där amerikanska anställda har blivit tillsagda att sluta uppge sina föredragna pronomen. I USA är denna trend så utbredd att till och med en überwoke person som Alexandria Ocasio-Cortez har stoppat detta på sina sociala medieplattformar.

Men brittiska HR-chefer lever i en egen värld. Det är därför det nu finns rykten om sprickor som brygger på stora globala banker, försäkringsbolag och teknikföretag.

– Jag har fått bekräftat att det finns spänningar mellan den amerikanska och brittiska delen av försäkringsbolagen, säger en ”mångfaldsrådgivare”.

– Som svar på att den amerikanska divisionen lägger ner DEI har en HR-chef här i staden sagt att hon helt enkelt kommer att byta namn på arbetet från DEI till kultur och inkludering om det är vad som krävs för att fortsätta.

Företagens VD:ar, som är intresserade av aktieägarnas avkastning (vilket naturligtvis är deras enda huvudmål), är trötta på DEI-cirkusen. De vill inte slösa bort sin tid på könsneutrala toaletter och självvalda pronomen.

Naturligtvis vill många sådana direktörer att deras anställda ska koncentrera sig på arbete som skapar värde. Men de möter motstånd från sina HR-avdelningar.

– Många i min roll känner sig fångade mellan den person de har anställt  för att leda [DEI]-agendan och sina ledningskollegor, säger HR-chefen på ett FTSE 100-företag.

– Å ena sidan har du någon [ansvarig för DEI] som säger att vi måste gå hårdare fram, gå längre. Å andra sidan har du en styrelse som säger att det här inte är en prioritet för oss just nu och att det inte är något vi vill ägna så mycket tid åt i styrelserummet.

Men en ny sheriff i USA ger brittiska styrelser ”mörkrets skydd” för att göra förändringar som de redan hade planerat. Behovet av att minska kostnaderna efter budgeten hade redan satt ”trevliga att ha” initiativ som DEI-avdelningar i skottlinjen för nedskärningar.

– HR måste vara medvetna om att styrelserna kommer att titta på detta med nya ögon och minska utgifterna där de kan, säger Heeral Gudka, en konsult som ger råd till företag om deras mångfaldsstrategier.Nu har de en guldpläterad anledning att göra det.

– Så 2025 verkar verkligen vara det år då veken möter väggen, som undertecknad antydde förra julen.

2025 kan vara året då de vakna går in i väggen

Många ledande befattningshavare och aktieägare tror fortfarande att mångfald är bra för affärerna, men det får inte överskugga meritokrati och det får inte heller kosta mer än det smakar.

– Om människor är irriterade på en akronym är det bra – det är inte så att saker och ting kommer att förändras bara för att ordpolisen är där ute, säger en aktieägaraktivist från USA.

The Woke wave gjorde det möjligt för vuxna barn med mobbningskapital att fatta stora beslut i det enda syftet att undvika förolämpning, även om förolämpningen var inbillad.

JP Morgans vd Jamie Dimon är en av dem som har fått nog, och nyligen rasade han mot vad han kallade Generation Zoomers, som inte har visat den minsta vilja att dyka upp på jobbet igen.

– Ge mig inte detta nonsens att det fungerar att arbeta hemifrån på fredagar.

– Jag ringer många människor på fredagar och det finns inte en enda person du kan få tag på. Jag har fått nog av sånt.

Mycket av skulden ligger på nedstängningarna under covidhysterin. Men nu har det gått fem år sedan galenskapen spred sig – exakt – som en pandemi över världen.

Vissa anser att skulden för DEI:s ineffektivitet ligger i hur den har praktiserats. Nyare mångfalds- och jämställdhetsprogram introducerades för att bredda talangpoolen och förbättra behållandet av talanger, medan inkluderingspolicyer uppdaterades för att ta itu med frågor som sexism och rasism.

Men istället för att ta itu med dessa frågor fokuserade många team enbart på att genomdriva policyerna istället för att mäta hur effektiva de var.

Självklart slutade detta vara kontraproduktivt. Mångfald blev enfald, inkludering blev i själva verket exkludering. Hela Europa upplever en sjunkande produktivitet, och om Europa ska överleva måste det vända sig till USA.

Istället väljer kontinentens politiker att ta sig an USA och Trump. Det är en strid de kommer att förlora, särskilt som de tror att de kan vinna kriget med mer mångfald och fler klimatåtgärder.

Stundtals har närmast sektliknande tendenser utvecklats. Tanya de Grunwald, som ger råd till företag i HR-frågor, säger att avdelningar ”tillät en kultur att utvecklas där det var tabu att utmana ortodoxin”.

– Interna HR-proffs måste bestämma sig: Ska vi blint försvara allt det DEI-arbete vi har gjort hittills och investera ännu mer? Eller ska vi ta tillfället i akt att göra en ärlig bedömning och göra förändringar där det behövs?

– De som redan har startat några av dessa samtal internt kommer att vara i en bättre position än de som fortfarande upplever detta som tabu.

Norge ligger långt bak i kön och kommer sannolikt att reagera senare än till och med det eftersläpande Storbritannien. Men det finns hopp, tack vare unga människor som har erkänt galenskapen innan de fyller 15 år.

Olyckligtvis har vår generation mycket att skämmas för.