Det finns inga tvivel längre. Sverige har förvandlats till ett genompolariserat samhälle där allt – till och med en masskjutning där tio människor mördas  – handlar om etnicitet, grupptillhörighet och om att cementera bilden av Sverige som rasistiskt.

Sverige förändrades i grunden på eftermiddagen den 4 februari. Det låter som en kliché och på ett sätt är Örebro-skjutningen ett i raden av skjutningar, sprängningar och alla andra våldsdåd som numera i praktiken dagligen drabbar nationen. Med handen på hjärtat blev nog få förvånade.

Men det är annorlunda, mycket tack vare medias bevakning. Eller kanske rättare sagt brist på bevakning.

En vecka efter att tio människor mördades på Campus Risbergska i Örebro och många fler skadades, har media ännu inte offentliggjort namnen på samtliga offer. I skrivande stund ser det ut så här på Expressen:

Illustration: Skärmdump Expressen 2025-02-11.

Sju personer med invandrarbakgrund, plus tre utan namn. Varför? Det har svenska mediakonsumenter frågat sig under en hel vecka. Att det skulle handla om ”hänsyn” är knappast troligt. Efter andra dåd har media varit snabba med att namnge offren, till och med 11-åriga Ebba offentliggjordes med namn och bild efter terrordådet på Drottninggatan för snart åtta år sedan.

Vi vet att det finns etniskt svenska offer. Varför offentliggörs inte det namnet, eller namnen? Vilket narrativ vill våra politiker skapa, med hjälp av våra medier? Bilden av ett rasistiskt dåd – trots att något sådant motiv med stor sannolikhet inte existerar? Går man in på en slumpvis utvald vuxenskola i Örebro, Borlänge eller Stockholm idag så ser elevsammansättningen ut just så här: En majoritet har invandrarbakgrund. Det är ”det nya Sverige”.

Masskjutningen: Spekulationerna ökar när media vägrar namnge offren

Men statsminister Ulf Kristersson ser något annat. Han gör skillnad på offren och på de anhöriga, beroende på deras ursprung.

”Alldeles oavsett vad polisens utredning kommer fram till, har denna fruktansvärda händelse väckt en särskild rädsla och känsla av utsatthet hos många människor med invandrarbakgrund i Sverige. Detta måste vi som samhälle förstå, respektera och möta.”

Statsministerns hjärta ömmar alltså lite extra för ”människor med invandrarbakgrund” som anses känna ”en särskild rädsla och känsla av utsatthet” – och detta oavsett vad polisutredningen kommer fram till? Detta ska dessutom samhället, det vill säga du och jag, ”respektera och möta”.

När kommer vi få höra Ulf Kristersson förklara att de dagliga mord och bombdåd som har förvandlat Sverige ”har väckt en särskild rädsla och känsla av utsatthet hos många etniska svenskar”, och uppmana samhället till att ”förstå, respektera och möta” det? Gissningsvis samtidigt som det första snöbollskriget hålls i helvetet.

Svenska offer räknas inte, de är namnlösa silhuetter. De finns inte även om de finns.

Det dröjde inte heller lång tid innan diverse insamlingar hade startats till förmån för vissa offers familjer. Ett exempel är journalisten Nuri Kino som, med organisationen A Demand For Action (ADFA) i ryggen, startade en insamling till förmån för syrianska Elsa Teklay. Två dygn senare har 300 000 kronor samlats in.

Illustration: Skärmdump Facebook.

Insamlingen till familjen är tveklöst behjärtansvärd, deras situation är en mardröm. Men varför är ryggradsreaktionen alltid att engagera sig i den som tillhör den egna etniska gruppen? Vilket ekonomiskt stöd får de familjer som inte har drivna landsmän med stora kontaktnät och ett 90-nummer bakom sig? Vem startar insamlingen till de ansiktslösa silhuetternas familjer? Gissningsvis ingen, eftersom vi inte får veta vilka de barnen är, trots att de familjerna också upplever saknad, sorg och behov.

Finns man inte, räknas inte heller ens familj. Även det har blivit tydligt under den senaste veckan. Media har intervjuat utanför etniska föreningar och Örebro moské, där till och med en av de mest ökända Sverigehatarna har beretts plats att uttala sig till förmån för muslimer och invandrare. Dagens Nyheter skriver att offren ”dog i ett land som verkar hata sådana som dem”. Bilden av masskjutningen som ett rasistiskt terrordåd utförd av ”en svensk Breivik” ska tydligen hamras in i svenskarna.

Polisen håller visserligen inte med, men vad polisutredningen kommer fram till spelar ju ingen roll, enligt nationens egen statsminister.

En vecka efter masskjutningen på Campus Risbergska har insikten sjunkit in hos många: Personer med invandrarbakgrund får vara rädda – etniska svenskar får det inte. Personer med invandrarbakgrund lyfts fram som offer – etniska svenskar gör det inte. Personer med invandrarbakgrund får stöd av sina egna – etniska svenskar får det inte.

Så ser läget ut i nationen som för inte så länge sedan stoltserade med att vara en ”humanitär stormakt” och där politiker och media nu gör sitt bästa för att vrida klockan tillbaka till tiden innan den stora invandringsvågen 2015. Och för varje riktad solidaritetshandling ökar spänningarna mellan de individer som tillsammans utgör det svenska samhället. Det bådar inte gott för framtiden.