Vi måste börja prata med våra barn om monstren. Vi måste berätta att monstren är verkliga, att de är mer bestialiska än några sagor kunnat dikta. Framför allt måste vi varna våra barn för monstren som lever mitt ibland oss – och som växer av vår tystnad.

Kommer du ihåg hur det lät när rapporterna från den 7 oktober började att läcka ut? När bilderna på blodiga spjälsängar och mördade tonåringar censurerades av Facebook och media publicerade apologeternas förklaringar om ”fake news”? När Greta Thunberg fick behålla helgonglorian trots att hon ersatt den med en keffiyeh? När en svensk högskolelektor kunde behålla jobbet efter att ha hävdat att massakern på Supernova-festivalen berodde på att ungdomarna provocerade palestinierna genom att dansa?

Lektor kallade Hamas-massaker ”inte obegriplig” – försvaras av Lunds universitet

Sedan dess har det fortsatt på samma spår, oavsett vad som avslöjats. Våldtagna tonårsflickor. Spädbarn mördade framför sina föräldrars ögon. Gravida kvinnor med uppsprättade magar. Slaktade pensionärer. Automateld och handgranater mot värnlösa ungdomar. De gränslösa och sadistiska övergreppen, begångna även av så kallade civila palestinier och av FN-anställda.

Trots berättelserna, bilderna, filmerna – bevisen – har media, politiker och aktivister fortsatt att försvara terroristernas ageranden. Även på våra gator har pro-palestinska terroristkramare marscherat, vecka efter vecka. De har skrålat antisemitiska ramsor, förespråkat folkmord på judar och uppmanat till väpnad kamp – utan att en enda person har åtalats för hets mot folkgrupp eller stödjande av terroristverksamhet.

Övertygade islamister och godtrogna svenskar har förenats i sitt ”From the river to the sea” och de politiskt korrekta har velat möta Hamas terror genom att bojkotta israeliska varor. Passiviteten från samhället har varit total.

Det har funnits bortförklaringar till allt. Tills nu.

I torsdags överlämnade Hamas kropparna av den yngsta gisslan, Ariel och Kfir Bibas, fyra år respektive tio månader gamla, och kroppen av den äldsta gisslan, fredsaktivisten Oded Lifshitz (84). På scenen stod fyra svarta kistor. I den fjärde skulle pojkarnas mamma Shiri (32) ha legat, men så var det inte. När de låsta (!) kistorna lämnats över tillsammans med nycklar som inte passade (!!) i låsen visade det sig att den fjärde kistan innehöll en okänd (!!!), palestinsk kvinna. Shiri Bibas kropp lämnades ut först ett dygn senare, på grund av ”ett misstag”. Tro’t den som vill.

Även överlämnandet av mördade barns kroppar förvandlades av Hamas till en show: Palestinier tog med sig sina barn för att fira, det var bröllopsmusik i högtalare och full feststämning. Palestinska barn skanderade slagord och gjorde segertecken framför kistorna av mördade judiska barn.

Ännu mer grymhet från Hamas: Den överlämnade kroppen är inte mamman till de två mördade barnen

Obduktionen visade att Ariel och Kfir hade mördats genom att strypas. Sedan hade deras kroppar stympats, för att styrka Hamas uttalande att familjen dött under ett av IDF:s flyganfall.

Det är näst intill omöjligt att ens föreställa sig skräcken hos pojkarnas föräldrar: Att väckas av terrorister, att få se pojkarnas morföräldrar mördas, att föras bort från sitt hem av civila palestinier, att splittras, att tvingas ner i (de av våra biståndspengar finansierade) tunnlarna under Gaza.

Pojkarnas pappa Yarden har hållits separerad från resten av familjen och först efter att han släppts stod det klart att han förlorat sin fru och sina söner. Vad pojkarnas mamma har tvingats gå igenom och detaljerna runt hennes och sönernas död kan ingen normal människa ens visualisera. Det är för vidrigt. För omänskligt.

Men ingenting tycks för ondskefullt. Ju fler ur gisslan som släpps, ju fler bisarra shower Hamas arrangerar, desto mer fakta får vi.

De unga kvinnorna har isolerats, utsatts för sexuella övergrepp och använts för att utföra slavarbete i palestinska familjer. Skadade har förnekats sjukvård. De fyra israeler som befriades i lördags, efter 505 dagar i fångenskap, hade hållits fastkedjade i mörkret i gångarna under Gaza. En av dem, Omer Shem Tov, hade suttit isolerad en tunnel under alla utom de första 50 dagarna. När han skulle friges, tvingades han att kyssa sina fångvaktare som en del av den förödmjukande ritual som även innebär att samtliga gisslan får frigivningsdiplom undertecknade av representanter från Röda Korset.

Under lördagen släppte Hamas en propagandavideo som visar hur gisslan Evyatar David och Guy Gilboa Dalal, sittandes i en bil, tvingades se på hur de fyra övriga släpptes fria. I videon ses de två männen be sina fångvaktare om att få släppas fria – vilket nekas. I bakgrunden syns scenen där ”frigivningsceremonin” äger rum. När David och Gilboa Dalal kommer att släppas, är i skrivande stund oklart.

Vad som däremot är bevisat bortom allt rimligt tvivel, är att all gisslan har utsatts för fysisk och psykisk tortyr i en omfattning som gör det närmas omöjlig att förstå hur någon har kunnat överleva.

Det har inte räckt för terroristerna – och deras så kallade civila supporters – att mörda, våldta kidnappa och utnyttja. Nej, allt har skett på ett så utstuderat och förnedrande sätt som möjligt och med ett enda mål: att orsaka maximalt lidande för offren, för deras anhöriga och för nationen Israel.

Än är det inte över. Men vi har så mycket av facit att vi kan slå fast att de som behandlar andra på ett sådant sätt genom sina handlingar har exkluderat sig själva från mänskligheten. Detsamma gäller varje individ som har tillbringat de senaste 500 dagarna med att stödja, försvara eller ursäkta Hamas. De är inte människor – de är monster. Livs levande monster.

Inte heller gömmer de sig under sängar eller i garderober i våra barns fantasier. Istället vandrar de omkring, inte bara i Gaza utan även på våra gator och torg – de jobbar inom våra kommuner, vårdar oss när vi blir sjuka, eller undervisar våra barn – med allt det inneboende hat och den gravt störda människosyn som har möjliggjort det som gisslan har upplevt sedan 7 oktober.

De monstren tillhör en dödskult vars hat har vuxit och normaliserats av samhällets tystnad och undfallenhet.

Men i allt det nattsvarta finns faktiskt även en ljusglimt: Nu har vi fått se monstrens sanna natur, och jag är övertygad om att stödet för Hamas och deras kamp har minskat i takt med att ögon har öppnats.

Därför är det dags nu. Vi måste sluta att avfärda våra barns rädsla för nattens monster, och istället förklara för dem att monstren är verkliga och måste bekämpas. Ju äldre barnen blir, desto mer kan vi berätta om monstrens natur. Men kanske det viktigaste av allt: Vi måste förklara för våra barn att monstrens makt försvinner i ljuset av sanningen och att ”aldrig mer” är nu.