Föreställ dig att du bor i en stad där dina grannar och nära och kära har blivit förstörda av droger, hotade och attackerade av gäng och har förlorat sina jobb till illegala invandrare. Det har pågått i flera år och blir bara värre. Politiker och media försöker lura dig att tro att det enda problemet är din egen rasism. En dag dyker det upp en översittare som har makten att stänga gränsen och kasta ut brottslingarna. Vad kommer du att göra?

Du kommer förmodligen att göra som de flesta amerikaner: rösta på Trump, bara för att bli utskälld som en ”fascistsympatisör”.

Beskrivningen är inte ett tankeexperiment, utan verkligheten för miljontals amerikaner. Européer står inför liknande val. I den bilden står inte Trump för en förödande revolution.

För revolutionen har redan ägt rum.

Den har smugit sig in under decennier som gift i blodet. För trettio år sedan var Sverige det mest tillitsfulla samhället i världen. Idag har massinvandringen gjort landet till ett av de farligaste i Europa. En gång i tiden var européerna en militärmakt att respektera. I dag kan vi inte ens försvara oss själva. Universiteten var en gång pluralistiska. På Harvard är i dag endast en – 1! – procent av personalen konservativ. Medierna brukade vara rättvisa och balanserade. I dag litar endast tolv procent av de konservativa amerikanerna på dem. I Europa är det inte mycket bättre. Därtill kommer det försvagade förtroendet för det politiska etablissemanget.

Nej, det är inte Trump, AfD, Farage och Meloni som står för revolutionen. För den kom för länge sedan och ingen blev tillfrågad om den. För att ingen ville ha den.

En återställning behövs

Vi behöver inte en revolution, vi behöver en återställning av social sammanhållning.

Men du kan vara säker på att politiker som vill återställa samhället kommer att bli uthängda som destruktiva revolutionärer. Vi kommer också att få höra att deras politik inte kan genomföras överhuvudtaget. Tills det faktiskt händer och deras ansträngningar accepteras som den nya ordningen.

Pia Kjærsgaard blev stämplad som nazist och avbildad som råtta i tidningarnas illustrationer. I dag är hennes politik mainstream och hon blev så småningom talman i danska folketinget. Danskarna kan tacka henne för att Danmark inte blev som Sverige.

Viktor Orbán utmålades som en brutal diktator när han stängde Ungerns gränser under migrantkrisen 2015. Några år senare insåg opinionsbildare och ministrar som Mattias Tesfaye att kritikerna hade fel och andra länder följde Ungerns exempel.

Till och med de danska socialdemokraterna, som en gång i tiden var för massinvandring, talar nu om Rwanda-modellen, där asylärenden behandlas i tredje land utanför Europa.

För egen del vill jag nämna att jag 2010 gav ut boken Sammenhængskraft. I den skrev jag om behovet av assimilering, om ett nationalkonservativt försvar av gränser, om kultur som förklaring, eftersom invandring inte bara handlar om socioekonomiska förhållanden. Också det var kontroversiellt. Men nu är det också acceptabelt.

Mönstret upprepar sig gång på gång: Det som var ”högerextremt” och ”omöjligt” i går är sunt förnuft och mainstream-politik i dag. Inte för att politikerna har blivit mer extrema, utan för att verkligheten har kommit ikapp de naiva föreställningarna om gränslös harmoni.

Politik är nedströms från kultur – individers betydelse är överskattad, och det gäller även Trump. För politik följer alltid kultur, och den kulturella vändningen mot realism och konservatism är i full gång.

Men det går naturligtvis alldeles för långsamt. Återhämtningen har inte alls varit tillräckligt effektiv. De europeiska politikerna saknar beslutsamhet.

Brutalisering väntar

Vad händer om Väst inte återställer sitt trasiga hus?

Historien öppnar tre mörka dörrar framför oss: brutalt förtryck av minoriteten, minoritetens avskiljande och uppnåendet av självstyre eller fördrivning av minoriteten. Det låter brutalt – och det är det också. Men alternativet är inte bättre: ett samhälle i ett permanent tillstånd av inbördeskrig.

Vi kan fortfarande välja en bättre väg, men det kräver drastiska åtgärder nu. Konventioner måste sägas upp. Invandringen från länder i Afrika och Mellanöstern måste stoppas. Kriminella utlänningar måste konsekvent utvisas och repatrieringar måste inledas.

Revolutionen har redan ägt rum. Den utfördes av förstenade idealister som försvagade sammanhållningen, försämrade viktiga institutioner som domstolar, polis, media och universitet och skapade ett Europa utan förmåga eller vilja att försvara sig självt.

Nu står vi inför valet mellan kaos och återställande av ordning. Mellan handling och självbedrägeri. Mellan återupprättelse och förstörelse. Det är inte dags för mer önsketänkande. Det är dags för handling.